Ge tillräckligt med resurser till kommunerna för att komma till rätta med den skeva lönesättningen i stället för att satsa på statliga lärarlönelyft.
Alliansen må ha haft goda avsikter när de år 2013 med majoren och utbildningsministern Björklund (L) i spetsen införde systemet med förstelärare. Några lärare, »karriärlärare« skulle får karriärtjänster och premieras lönemässigt mer än sina kollegor. Förstelärarna fick också en, i alla fall på pappret, bitvis ny roll i skolan.
Det var på fler än en skola som försteläraren blev fursten när förbisprungna kollegor uttryckte sitt missnöje med att inte bli valda.
När den rödgröna regeringen ska övertrumfa alliansen i sitt månande om skolan tar de till lärarlönelyftet. Även då sätts lärarnas chefer, rektorerna, på åskådarplats. Enligt lärarnas kollektivavtal ska lönen vara individuell och sättas av chefen, det vill säga rektorn. Men det bekymrar inte de nya lönesättarna.
Lärarlönelyftet skär som en kniv genom lärarrummen. Å ena sidan de som får, å andra sidan de som blir utan. Det gamla teamarbetet i skolan får en hierarki som inte skådats i moderna tider. Och även nu bakbinds rektorerna av strikta regler om vilka egenskaper som ska premieras. Det handlar alltså inte om att vara en mycket bra lärare, det handlar främst om att passa in i de nya kriterierna uppifrån.
Det är arbetsmarknadens parter som måste göra upp om villkoren, och inte ministrar.
Enligt SVT:s stora undersökning som presenterades på nyåret, tycker en klar majoritet av rektorerna att lärarlönelyftet är en dålig, eller rent ut, en mycket dålig idé. Bara var tionde rektor tycker att det var bra. En majoritet av rektorerna uttrycker också att stämningen blivit sämre på skolan efter lärarlyftet.
Det är bra att regeringar och politiker reagerar mot att vissa yrken är för lågt värderade. Det är i mina ögon till och med nödvändigt för att komma till rätta med den systematiska lönediskrimineringen av kvinnodominerade yrken. Enligt Delegationen för jämställdhet i arbetslivet är skillnaderna i genomsnittslön mellan män och kvinnor ungefär 65 miljarder kronor om året.
Men i det här fallet är det bara statlig klåfingrighet. Det är arbetsmarknadens parter som måste göra upp om villkoren, och inte ministrar. Som till exempel Kommunals satsning på undersköterskorna, som efter strejkvarsel nu också omfattar privat anställda.
Det staten kan och borde göra, är att skjuta till tillräckliga resurser till kommunerna och landstingen där ju lönediskrimineringen är som störst. Politikerna i regering och riksdag, oavsett färg, svär sig fria från ansvar för de åtaganden som de lägger på kommunerna.
För politiker på lokal och central nivå går i otakt. Enligt ansvarige ministern Helene Hellmark Knutsson är det nu upp till kommuner och huvudmän att se till att lärarnas löner höjs. Men i till exempel verklighetens Stockholm går politikerna ut och kräver av rektorerna att budgetökningarna 2017 inte får överstiga mer än max 1,4 procent.
Det är en konstig matematik anno 2017.
Regeringen borde ge kommuner och landsting resurser för att på allvar komma till rätta med den skeva lönesättningen för att parterna sedan gemensamt kan förpassa lönediskrimineringen av kvinnodominerade yrken till historien. Det är mer än hög tid att uppvärdera yrken inom vård, skola och omsorg. Och kanske också kollektivtrafik, polis och annat som vi finansierar tillsammans.
Vad händer annars, vad är nästa statliga lyft vi ser? Förstepoliser, förstesjuksköterskor eller förstesocionomer?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
