Krönika Valet är över. Men jag har svårt att släppa tonläget i den här valrörelsen.
Det började redan tidigt. Aftonbladets chefredaktör kallades ”Quisling”. Sedan kallades även Magdalena Andersson det. Med andra ord: landsförrädare.
Och under valrörelsens sista vecka blev tonen ännu hårdare.
Jimmie Åkesson pratade om barn på ett sätt som fick många att reagera. Om vilka resurser barn tar. Om vilka barn som hör hemma i svenska skolan.
Sedan kom uttalandet om svenska muslimer. Att det är anmärkningsvärt att muslimer kan avgöra det svenska valet.
Amanda Lind sa ifrån. Det var bra.
Men jag saknade samma tydliga reaktion från övriga partiledare.
För det här är inte bara ord. Tonen politiker använder sätter spår.
Vi har religionsfrihet i Sverige
Muslimer, såsom judar, kristna, buddhister och ateister är en del av det svenska samhället. Att använda människors religion eller bakgrund för att skapa en bild av att de är ett problem är inte acceptabelt.
Och det är inte konstigt att människor reagerar när den demokratiska rätten att rösta beskrivs som något anmärkningsvärt.
Vi har religionsfrihet i Sverige. Det spelar ingen roll om man håller med om en religiös tro eller inte. Religionsfriheten ska respekteras.
Alla människor som bor i Sverige och har rätt att rösta ska kunna använda sin demokratiska rätt utan att tillhörigheten till samhället ifrågasätts.
Samma sak gäller politiska motståndare.
Vi kan tycka helt olika. Vi kan vara hårda i debatten. Vi kan kritisera varandras beslut, politik och idéer.
Men det finns gränser.
Att kalla någon för ”landsförrädare” ska inte vara acceptabelt.
Och när ett kommunalråd hotas. När en kampanjarbetare blir misshandlad. Då måste vi stanna upp och fråga oss vart det här är på väg.
Det tidigare otänkbara
Det går inte att låtsas som att orden inte spelar någon roll. För det gör de.
Politiker sätter en ton.
Den tonen hörs inte bara i partiledardebatter eller i riksdagens talarstol. Den hörs på arbetsplatser. I skolor. På sociala medier. Runt middagsbordet.
Och när gränserna flyttas lite i taget händer något.
Först reagerar vi. Sedan kommer nästa uttalande. Och nästa.
Till slut är det som tidigare hade varit otänkbart en del av det politiska samtalet.
Det är därför politiker måste säga ifrån när någon går över gränsen.
Även när det är någon från den egna sidan.
Man behöver inte försvara sin politiska motståndare. Man behöver inte ändra sin politik. Man behöver inte ens hålla med varandra om särskilt mycket.
Men vissa saker måste vara större än partipolitiken.
Vi måste kunna prata om skolfrågor utan att antyda att vissa barn inte hör hemma i den svenska skolan.
Vi måste kunna prata om olika samhällsfrågor utan att ställa svenska medborgare mot varandra.
Vi måste kunna tycka olika utan att kalla varandra landsförrädare.
Och vi måste kunna engagera oss politiskt utan att bli hotade eller misshandlade.
Måste våga säga ifrån
Det borde vara självklart. Det borde inte behöva sägas. Men det måste det.
Demokrati handlar inte bara om att få rösta och säga vad man tycker.
Det handlar också om att människor måste kunna delta i demokratin utan att bli hotade för vilka de är, vad de tror på eller vilket parti de engagerar sig i.
Valet är över. Affischerna ska ner och kampanjerna är slut.
Men orden finns kvar. Och tonen vi använder mot varandra sätter spår.
Därför måste vi våga säga ifrån när gränser passeras. För det finns en gräns för hur vi pratar gentemot varandra och om andra människor.
Och den gränsen måste vi vara rädda om och visa tydlig ömsesidig respekt för varandra.
Sara Benabdellah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
