Vi kan inte kampanja oss till en folkrörelse

Debatt Det långsiktiga måste handla om något större, om att bygga en organisation som människor själva vill vara en del av, skriver Agna Besilja.

Efter ett val är det lätt att fastna i siffrorna. Hur många samtal ringde vi? Hur många dörrar knackade vi? Hur många människor nådde vi? Det är förstås viktiga frågor. En folkrörelse måste finnas bland människor, och det är först när vi faktiskt möter människor som vi kan bygga relationer och få dem att vilja vara med och förändra samhället.

Jag är ordförande för Araby S-förening i Växjö arbetarkommun. Vi satte upp målet att genomföra 3 200 samtal. Det slutade med över 3 500. I Araby, ett så kallat utsatt område, ökade valdeltagandet med drygt fem procentenheter och Socialdemokraterna gick från 392 till 425 röster. I Dalbo centrum ökade vi från 347 till 368 röster. Vi kan inte säga att våra samtal ensamma skapade det resultatet, men vi kan konstatera att organisering och närvaro spelar roll. Vi stod emot ett helt nytt väljarlandskap på vår sida om politiken. Det är något vi ska vara stolta över.

Men jag tror samtidigt att vi gör oss själva en otjänst om vi efter ett val som detta bara drar slutsatsen att vi behöver göra ännu mer av samma sak. Fler samtal, fler dörrknackningar, fler kampanjveckor. För årets val handlar om någonting större än hur bra vi lyckas mobilisera under några intensiva veckor.

Det handlar om vilken rörelse Socialdemokraterna faktiskt är mellan valen.

Politiska intressen och klass

Vi hade ett tydligt ”både och” i årets valrörelse. Vi skulle vara handlingskraftiga i frågor om kriminalitet, migration och trygghet, samtidigt som vi skulle driva klassiska socialdemokratiska frågor om arbete, välfärd, jämlikhet och människors ekonomi. Jag tycker att det är rätt. Socialdemokratin måste kunna prata om människors oro och otrygghet och samtidigt om varför samhället blivit mer ojämlikt. Vi ska kunna tala om ordning och reda och samtidigt tala om makt, arbete och fördelning.

Men kanske behöver vi tänka lite annorlunda kring vilka människor det där ”både och” egentligen är till för.

Inför valet lade vi mycket kraft på att hitta de så kallade Magdamoderaterna. Det var en relevant grupp att försöka vinna. Samtidigt såg vi en annan utveckling framför våra ögon. I Araby gick Vänsterpartiet från 118 till 389 röster. I Dalbo centrum från 97 till 343. Det är väldigt stora förändringar.

Jag tror inte att slutsatsen av det ska vara att vi nu ska hitta en ny målgrupp och rikta nästa strategi mot den. Tvärtom. Kanske behöver vi börja tänka mindre i målgrupper och mer i politiska intressen och klass.

För väljaren i ett eftersatt bostadsområde och LO-arbetaren på landsbygden kan ha mycket mer gemensamt än vad vi ibland verkar tro. Den ena kan leva med höga hyror, trångboddhet och en känsla av att samhället inte räcker till. Den andra kan leva med långa avstånd, sämre samhällsservice och oro för att vården eller andra viktiga funktioner försvinner från orten. Men båda kan känna att det blivit svårare att få ekonomin att gå ihop, att välfärden inte längre är lika självklar och att besluten fattas någon annanstans.

En gemensam berättelse

Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå varför Socialdemokratin historiskt har kunnat samla människor som lever väldigt olika liv. Man behöver inte ha samma vardag för att ha gemensamma intressen.

Det är där jag tror att vårt ”både och” måste finnas framöver. Inte i två olika budskap till två olika väljargrupper, utan i en gemensam berättelse om ett samhälle där alldeles för många människor upplever att de får mindre tillbaka samtidigt som de får mindre möjlighet att påverka.

Men för att kunna bygga den berättelsen måste vi också vara där när människors missnöje och engagemang uppstår. Och där kommer jag tillbaka till organisationen.

Har vi verkligen örat mot marken?

Det är en ganska enkel fråga, men jag tror att vi behöver ställa den på allvar. Vilka samhällsproblem upptäcker vi lokalt innan de blir valfrågor? Vet vi vilka frågor människor faktiskt organiserar sig kring? När människor börjar protestera mot något, är Socialdemokraterna då den naturliga platsen att komma till? Och när någon vill förändra något i sitt område, på sin arbetsplats eller i sin kommun – har vi en organisation som kan fånga upp det engagemanget?

Så fungerar inte politik

Utvecklingen kring Ljungby lasarett och det nya partiet Vård i Kronoberg tycker jag är intressant just därför. Ett konkret lokalt missnöje kring sjukvården utvecklades till organisering och sedan till ett nytt parti som i skrivande stund fick sex mandat i regionvalet.

Det vore alldeles för enkelt att säga att Socialdemokraterna förlorade på grund av frågan om Ljungby lasarett. Så fungerar inte politik. Men jag tycker att det är ett exempel vi måste våga titta på organisatoriskt. Sjukvård, jämlikhet och tillgång till samhällsservice är frågor som borde ligga väldigt nära Socialdemokratin. Om människor som engagerar sig i en sådan fråga upplever att de inte når fram och därför bygger en ny politisk organisation, då borde vi fråga oss om vår egen organisation är tillräckligt öppen och närvarande.

Det handlar också om våra egna mål. Vi är bra på att sätta mål på våra årsmöten och kongresser. Vi ska bli fler medlemmar. Vi ska utbilda fler. Vi ska ha mer aktivitet. Vi ska vara mer närvarande. Men hur ofta stannar vi upp och frågar om vi faktiskt når de mål vi själva har beslutat om? Och hur ofta frågar vi oss om de mål vi satt upp verkligen mäter det vi säger att vi vill bygga?

Poängen med en folkrörelse

För det går att ha många möten utan att vara en stark folkrörelse. Det går att ringa tusentals samtal utan att ha byggt särskilt många långsiktiga relationer. Och det går att ha en fantastisk valrörelse utan att ha blivit en starkare organisation när valdagen är över.

Jag tror därför att vi behöver börja se den lokala organisationen på ett annat sätt. Inte som en apparat som aktiveras när valrörelsen börjar, utan som en del av vår politiska analys. Våra föreningar borde vara de som vet vad människor pratar om innan opinionsmätningarna gör det. De borde vara platser där människor kan komma med ett problem, organisera sig och faktiskt påverka vilken politik Socialdemokraterna driver.

Det betyder inte att allting ska bestämmas lokalt. Ett stort parti behöver en gemensam riktning och en gemensam politisk idé. Men vi måste inse att Sverige ser olika ut. Det som engagerar människor i Araby behöver inte vara samma sak som engagerar människor i Ljungby. Det är inte ett problem som ska lösas genom att hitta det perfekta centrala budskapet. Det är själva poängen med att vara en folkrörelse.

Kanske är det därför vi också behöver sluta tänka att förorten och landsbygden är två olika politiska projekt. De kan vara olika uttryck för samma samhällsförändring. Människor med olika bakgrund, på olika platser och med helt olika vardag kan ändå ha ett gemensamt intresse av ett samhälle där vården fungerar, där man kan leva på sin lön, där barn får en bra start i livet och där man känner att ens röst spelar roll.

Det är en klassallians som Socialdemokratin borde kunna bygga.

Viktigare än hur många samtal

Men då måste vi börja tidigare än några veckor före valdagen. Vi måste finnas där när människor börjar organisera sig. Vi måste vara beredda att lyssna även när frågan inte passar perfekt in i vår centrala kommunikationsplan. Och vi måste skapa en organisation där det som händer lokalt faktiskt kan påverka politiken högre upp.

För mig är det en viktigare fråga än hur många samtal vi kan genomföra i nästa valrörelse.

Vi ska fortsätta knacka dörr. Vi ska fortsätta ringa. Vi ska fortsätta mobilisera. Men det långsiktiga arbetet måste handla om något större: att bygga en organisation som människor själva vill vara en del av.

En organisation som har örat mot marken. Som upptäcker samhällsförändringar innan de blir valfrågor. Som kan samla människor kring deras gemensamma intressen, oavsett om de bor i Rinkeby eller i Sölvesborg. Och som ger människor en väg från frustration till organisering och från organisering till politisk förändring.

Jag tror att det är så vi bygger tillbaka Socialdemokratins styrka.

Inte genom att försöka hitta den perfekta målgruppen.

Utan genom att bygga rörelsen igen.

Underifrån.

Agna Beslija, folkrörelseutvecklare på Hyresgästföreningen, fackligt aktiv i Handels och fritidspolitiker för Socialdemokraterna. Ordförande för Araby S-förening,