Autofiktion

Med “Autofiktion” har Pedro Almodóvar  gjort sin kanske mest personliga film.  Jon Andersson har sett ett stilsäkert drama om när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut. 

Var går egentligen gränsen mellan fakta och fiktion och hur mycket kan man använda sig av andra personers livshistorier i sin konstnärsgärning utan att gå över en gräns? Den frågan ställer sig Pedro Almodóvar i sin nya film “Autofiktion”, med svensk premiär på fredag. 

Att blicka inåt mot regissörgärningen och den kreativa processen är inget nytt fenomen inom filmen. Federico Fellinis 8 ½ (1963) är en briljant skildring av en regissörs neuroser under inspelningen av en ny film. Och förra året kom Joachim Triers “Sentimental Value”. En film där Stellan Skarsgård spelar rollen som en självupptagen regissör som försummat sina barn. Ingmar Bergman gjorde också något liknande i flera filmer. I hans fall handlade det dock om författare (“Såsom i en spegel”) och klassiska musiker (“Höstsonaten”), som likt Bergman levde för sina karriärer och försummade sina barn. 

Två tidsperioder

Det är heller inte första gången Pedro Almodóvar använder sig av det här greppet. “Smärta och ära” (2019) handlar om en regissör (Antonio Banderas)  som reflekterar över sin barndom, samtidigt som han lider av såväl fysisk som psykisk smärta. Och “Dålig uppfostran” (2004), utgår från en filmregissör som ska göra en film om sexuella övergrepp på en katolsk internatskola. 

I båda dessa filmer spelar tiden en viktig roll. I “Dålig uppfostran” smälter en filminspelning på 1980-talet samman med de verkliga händelserna på internatskolan på 1960-talet och i “Smärta och ära” blir en gammal tavla en länk tillbaka till regissörens barndom. Minnen som kanske kan leda till att hans skrivkramp bryts så att han kan göra en ny film. I “The Room Next Door” (2024) blir tillbakablickar en viktig del i filmens berättelse. Detsamma gäller för ”Julieta ”. (2016). För att ta några exempel. 

Men Almodóvar har aldrig tänjt på begreppet tid och rum på det sätt som han gör i “Autofiktion”. I filmen får vi i realtid följa regissören Raúls (Leonardo Sbaraglia) arbete med att färdigställa ett nytt filmmanus. En historia som berättas i två tidsperioder. Dels 2004 där handlingen i filmen utspelas och dels 2025 där regissören håller på att färdigställa sitt filmmanus. Det är ett roligt grepp. Genom att låta historien från 2004 vara en del av manuset kan Almodóvar välja att ändra i handlingen under filmens gång.

Inget vackert porträtt

Filmen känns till en början lite trevande, då fokus ligger på händelserna 2004. Det tar ett tag att förstå vad Almodóvar vill säga. Samtidigt kan filmens trevande start förklaras med att det är just ett filmmanus. Under filmens gång diskuterar Raúl hela tiden hur han kan förbättra manuset och fördjupa huvudkaraktären och Rauls alter ego Elsa (Bárbara Lennie). Kanske är manuset medvetet “dåligt” i början för att både vi i publiken och Raúl ska förstå att det finns förbättringspotential. 

Bäst blir det i slutet då historien från 2004 blir mer känslomässigt laddad samtidigt som det uppstår en konflikt i historien från 2025, då Raúls före detta assistent Mónica (Aitana Sánchez-Gijón) anklagar honom för att ha stulit smärtsamma detaljer från hennes liv och lagt in i sitt filmmanus. Raúl vill inte göra Mónica, som också är hans nära vän, ledsen. Samtidigt vill han inte tumma på sin konstnärliga frihet: “Jag kan bara skriva under fullständig frihet”, utbrister han i ett samtal med pojkvännen Santi (Quim Gutiérrez).

Scenen då Raúl och Mónica träffas på ett trädgårdscafé för att diskutera manuset är bland det bästa den spanska regissören gjort. Här gör Almodóvar en naken och brutal uppgörelse med sig själv och sitt konstnärsskap: “Du har redan gjort dina bästa filmer. Lev på ditt rykte”, konstaterar Monica i en brutal ordväxling. Det är som att Almodóvar hänger ut sig själv och sitt konstnärskap till allmän beskådan. Och det är långt ifrån något vackert porträtt av sig själv han målar upp. 

Personlig film

Tyvärr tar “Autofiktion” slut när den är som bäst. Jag gillar visserligen att filmen får ett öppet slut. Men det blir i min mening för abrupt. Jag hade velat veta mer om hur filmmanuset skulle utvecklas och om den såriga relationen mellan Raúl och Mónica hade gått att laga. 

Det är intressant när Almodovar riktar blicken mot sig själv och låter sin egen regissörsgärning stå i fokus. Med “Autofiktion” har han gjort sin kanske mest personliga film. Det är bara synd att det tar lite tid för filmen att komma igång.

Hade hela filmen varit lika bra som slutet hade “Autofiktion” kunnat konkurrera med filmer som ”Allt om min mamma”, ”Tala med henne” och ”Smärta och ära”, som i min mening är Almodóvars allra bästa. Nu räcker den inte riktigt hela vägen. Samtidigt visar spanjoren att han vid 76 års ålder fortfarande är en av världens bästa och mest stilsäkra regissörer. 

Jon Andersson