Både partierna och medierna utgår ifrån att personerna blir viktigare.
Det har talats mycket om hur spelteori och jakten på fyra procent tilläts dominera under valrörelsens slutskede.
Det är en korrekt analys.
Spelet blev det viktiga. Liberalerna lyfte av det skälet, inte för att väljarna plötsligt började ta Simona Mohamssons politiska popcornmaskin på allvar.
Men just Liberalernas framgångar visar också något annat.
Aldrig tidigare har partiledarna lyfts fram så hårt i en valrörelse. Både av medierna och de politiska partierna.
Personligheternas betydelse ökat?
Länge har det betraktats som en sanning, att partiledarna i svensk politik inte betyder så mycket för stödet i opinionen. I alla fall inte i det svenska, proportionella valsystemet. Forskning från Göteborgs universitet och valforskningsprogrammet har vid ett flertal tillfällen lett påståendet i bevis.
Ibland sägs det också att en partiledare kan vara ett sänke för sitt parti, men inte ett flöte. För de som röstar på ett parti är det grundideologi och politiska sakfrågor som spelar störst roll.
Men det finns en del som talar för att detta trots allt har ändrats.
Eller i alla fall tycks både massmedierna, de sociala medierna och partierna tro att det är så.
På något annat sätt är det svårt att förklara varför partiledarna på ett så tydligt sätt stod i centrum för uppmärksamheten.
Gick sämre hem i stugorna
Socialdemokraterna gjorde Magda-kampanjen till sin huvudfråga. Vill du ha Magdalena Andersson eller tolv Sverigedemokrater i regeringen? Partiarbetarna gick omkring med Magda-kepsar och Magda-t-shirts och man hoppas på röster från de så kallade Magda-moderaterna, kvinnor i storstäderna som skulle föredra henne framför Kristersson.
Även Vänsterpartiet byggde en stor del av sin kampanj på Nooshi Dadgostar, liksom Miljöpartiet, som för första gången lät ett av språkrören, Amanda Lind, ta en större del av valrörelsens framträdanden är kollegan Helldén, som ansågs gå sämre hem i stugorna.
På andra sidan var det ännu tydligare. Hela Liberalernas kampanj byggde på Simona Mohamsson och hennes försök att nå över spärren. Och Kristdemokraterna har länge betraktat Ebba Busch som en unik kombination av Gud, Jesus och den heliga ande, och lanserat henne därefter, och det är hennes förmåga som kampanjpolitiker som pekas ut som förklaringen till att Kd gick upp under valrörelsen.
Radikal nytt medielandskap
På samma sätt inser och anser Sverigedemokraterna att Jimmie Åkesson är en central del av partiets hela varumärke, och inte bara för att han snart är den ende i partiledningen som inte klär sig och kammar sig som bratsen på Stureplan (alternativt som om de spatserar omkring på något grevligt gods i Sörmland).
Det är möjligt att de de facto inte spelar den roll för partierna som de själva tror. Det är möjligt att statsvetarna har rätt när de hävdar att betydelsen är marginell.
Men medielandskapet har ändrats radikalt under de senaste åren. Den logik i gammelmedia som säger att personligheter fungerar har snarast förstärkts i nya sociala medier. Dessutom har partierna i allt högre grad triangulerat sin politik så att skillnaderna, i alla fall på ytan, kan uppfattas som mindre.
Båda de trenderna gör att personerna betyder mer.
Deras förmåga att gå igenom rutan, och deras förmåga att enkelt, snabbt och på ett säljande sätt förklara det egna partiets politik.
Det är i alla fall en sådan trend vi sett i den här valrörelsen. Och följden blev att sakfrågorna kom att betyda mindre.
Troligen ingen riktigt lyckad utveckling.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
