Anders Jonsson

fredagskrönika Förståelsen inom alliansen, som Ulf Kristersson fortfarande kallar »familjen« verkar ha nått nollpunkten och separationen tycks nära. Men en alliansbudget utan aktivt stöd av SD kanske ändå inte är ett helt omöjligt projekt, skriver Anders Jonsson.

Det var länge sedan förståelsen för varandra var så låg inom borgerligheten.
Centerpartiet och Liberalerna förstår inte hur Ulf Kristersson ska kunna regera utan aktivt stöd av SD.

»Hur ska det gå till«, upprepar Annie Lööf gång på gång inför nästa veckas statsministeromröstning.
M och KD förstår inte hur C och L kan säga nej till den statsministerkandidat och till den alliansregering som de alla slogs för hela valrörelsen.

Varför vill inte C och L prova om det går att regera med alliansens politik? Kristdemokraternas Ebba Busch Thor är minst lika syrlig som Annie Lööf när hon gång på gång ställer de frågorna.
Förståelsen inom alliansen som Ulf Kristersson fortfarande kallar »familjen« verkar ha nått nollpunkten och separationen tycks nära.

För en utomstående är det inte helt enkelt att förstå varför C och L inte vill prova att regera med någon typ av alliansregering.

Går det inte att göra det utan att SD får ett avgörande inflytande är det väl bara att kasta in handduken då. Men så enkelt är det uppenbarligen inte och motsättningarna verkar till stor del grunda sig på att man inte räknar på samma sätt.

Om det inte blir extraval så talar det mesta för någon form av minoritetsregering som måste förhandla i förväg eller när förslagen lagts i riksdagen.

En av Annie Lööfs återkommande frågor är att Ulf Kristersson måste ge svar på det faktum att varje budget från en alliansregering måste få stöd av SD för att gå igenom.
Men stämmer det? Det beror på hur man räknar.

Ulf Kristersson har deklarerat att hans regering ska lägga fram en ekonomisk politik som grundar sig på hela alliansen, alltså även C och L.

Hans utgångspunkt verkar vara att C och L inte ska lägga fram några egna budgetförslag även om de står utanför regeringen. C och L förutsätts alltså rösta för den lilla alliansregeringens budget.

I så fall går den igenom om Sverigedemokraterna inte får för sig att rösta på Socialdemokraternas budgetmotion i slutvoteringen.

Riksdagspraxis är att partierna röstar på sina budgetmotioner och sedan lägger ner sina röster i slutvoteringen där regeringens förslag kommer att stå emot Socialdemokraternas.

Men om alliansen inte håller ihop och C och L lägger egna budgetmotioner och sedan enligt praxis i riksdagen lägger ner sina röster i slutvotering då vinner den socialdemokratiska budgetmotionen över regeringens förslag och regeringen Kristersson blir kortlivad.

Slutsatsen är alltså att Annie Lööfs återkommande budgetfråga till Ulf Kristersson bygger antingen på att C och L ska lägga fram egna budgetar eller på att SD kommer att rösta på S budgetförslag om Jimmie Åkesson inte får prata med Ulf Kristersson och SD kan påverka innehållet i budgeten.

Håller alliansen ihop om den ekonomiska politiken och SD håller sig till riksdagspraxis, vilket är omöjligt att veta i förväg, får en alliansregering igenom sin budget. Detta eftersom de rödgröna inte lägger fram en gemensam budgetmotion.

I den pågående regeringsdiskussionen verkar det inte som om alla har detta riktigt klart för sig. Det gäller både en del politiker och en del av de journalister som håller i mikrofonerna.
Just nu verkar läget som sagt så infekterat inom alliansfamiljen att det mycket väl kan bli en skilsmässa. Röstas Ulf Kristersson ner i nästa vecka så är det ytterligare ett steg på vägen.

Det är möjligt att det kan leda till nya öppningar i regeringspusslandet. Men att det skulle kunna leda till en blocköverskridande regering verkar inte särskilt sannolikt.

Om det inte blir extraval så talar det mesta för någon form av minoritetsregering som måste förhandla i förväg eller när förslagen lagts i riksdagen.

Min prognos är att det till slut ändå blir Ulf Kristersson som får försöka med det som statsminister.

För att han, Stefan Löfven eller möjligen Annie Lööf ska lyckas krävs det ett pragmatiskt sinnelag av de partiledningar som ägnat en valrörelse åt att markera att SD inte ska kunna bli tungan på vågen.

Fungerar det med uppgörelser i olika sakfrågor i och utanför riksdagen kan det så småningom leda till stabilare regeringar. Fungerar det inte återstår bara extraval.

Anders Jonsson har bevakat politik under många år bland annat som inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.