ledare När socialdemokratin ska utse ny ledare och hitta en ny politik för välfärden borde pensionerna vara en av de områden som står i centrum. De pensionärer med sämst pension och de som slitits ut på jobbet måste få bättre villkor.

Pandemin har satt fokus på de äldres villkor. När smittan tog sin in på äldreboenden och i hemtjänsten var det många som frågade hur detta var möjligt? Är det arbetsvillkoren för de som arbetar med äldre som brister? Har samhället glömt de äldre och satsat för lite?
Debatten är viktig och kommer förhoppningsvis leda till en säkrare äldrevård av högre kvalitet.
Samma ”glömska” kan under några decennier sägas ha präglat pensionsfrågan. Efter den stora pensionsreformen på 1990-talet tänkte nog många att det var klart. Ett system där alla under sitt arbetsliv betalar in till den egna pensionen är både robust och rättvist.
Problemen har dock blivit allt tydligare, och på senare år har frågan hamnat högre på dagordningen.
Ett problem är att de som får minst i pension får alldeles för lite. De flesta av oss känner någon som knappt klarar sig igenom månaden på den pension man fått efter att ha arbetat ett helt liv.

Det är förstås inte rimligt, och några steg har också tagits. Den partiöverskridande pensionsgruppen har bland annat enats om ett pensionstillägg på upp till 600 kronor i månaden för de med lägst pensioner (mellan 9 000 och 17 000 kronor i månaden).
Det arbetet måste fortsätta.
Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har aviserat att han vill höja pensionsavgiften från dagens 17,21 procent av lönen till 18 procent.
Eftersom medellivslängden ökar kommer allt fler att få ut mindre per månad från sina pensioner. En höjd avgift, med pengar från statsbudgeten, skulle komma tillrätta med en del av det problemet.
Men de borgerliga partierna motsätter sig förslaget.

Pensionerna kan bli en valvinnande fråga för det parti som lägger handfasta förslag om förbättringar.

Ett annat problem är att det blivit alldeles för svårt att gå i pension lite tidigare, det som tidigare kallades förtidspension.
Detta blir särskilt problematiskt när pensionsåldern höjs. Det är rimligt att pensionsåldern höjs i takt med att vi lever allt längre och därmed också kan arbeta längre.
Men detta gäller inte för alla. Många, främst inom arbetaryrken, kan inte jobba ens till dagens pensionsålder. För dem blir förslagen om att höja pensionsåldern inget annat än ett slag i ansiktet.
I Danmark ledde detta till den så kallade Arne-pensionen, som gör det möjligt för de som haft slitsamma yrken att gå i pension lite tidigare. Frågan var en av Socialdemokraternas främst löften i valet för ett par år sedan, och reformen är nu genomförd.
I fredags presenterade regeringens utredare Samuel Engblom ett förslag i samma riktning.
Enligt förslaget ska den som saknar arbetsförmåga – trots rehabilitering – kunna få sjukersättning.
Det är välkommet. Med dagens regler är det i princip omöjligt att få sjukersättning (förtidspension), och för äldre som slitits ned i arbetslivet och nu har kort tid kvar på arbetsmarknaden är detta orimligt.
Deras chanser att få ett nytt jobb är mycket små.
Utredningen föreslår att det den äldres arbetsförmåga ska prövas mot arbeten som den försäkrade har erfarenhet av och som i praktiken är tillgängligt för denne.
Ett avslag på en ansökan om sjukersättning ska alltså inte kunna motiveras med att det finns lediga jobb inom vilket område som helst, eller i vilken del av landet som helst.

Låt oss hoppas att utredningen omvandlas till konkret politik. Men låt oss också hoppas att pensionsfrågan blir det politiska sprängstoff den faktiskt är.
Det är bra att pensionerna görs upp i breda, blocköverskridande uppgörelser. Det gör systemet hållbart. Samtidigt är det viktigt att de skillnader som finns faktiskt blir tydliga.
Inte minst viktigt är detta för det socialdemokratiska parti som nu ska hitta en ny ledare och frågor som visar att man är fast förankrad i en politik för välfärd och jämlikhet.
Pensionerna kan bli en valvinnande fråga för det parti som lägger handfasta förslag om förbättringar.