Bild: Pixabay

fredagskrönikan Om en sverigedemokrat ska få vara med i facket eller inte diskuteras i högt tonläge. Men när 12 000 lärare utestängs från inflytande är det tyst, skriver Jonas Nordling.

Vem får vara med i facket? Och på vilka grunder kan du vägras medlemskap? Frågor som aktualiseras med jämna mellanrum, inte minst på grund av den senaste tidens framflyttade positioner från auktoritära nationalister.

Saken kan verka enkel. Svenska föreningar är i stort sett suveräna att bestämma själva över sina medlemskap, med undantag för diskriminerande grunder som kön och etnicitet. Detta förklarade juridikforskaren Niklas Selberg förtjänstfullt i en essä hos Dagens Arena nyligen. Och han konstaterade specifikt när det gäller fackens föreningsfrihet:

Även om fackföreningarna är viktiga för regleringen av den svenska arbetsmarknaden, är de inte en del av staten och de arbetar inte på uppdrag av staten. Dessa organisationers starka ställning bygger tvärtom på att de är fristående från staten (och arbetsgivarna).

Men frågan är inte så svartvit, vill jag hävda. Eftersom den så kallade svenska modellen bygger på kollektivavtal istället för lagstiftning så är den enda möjligheten att påverka din arbetsmiljö inte sällan genom din fackliga organisation. Detta är också det bästa argumentet från de som hävdar att ett fackförbund inte kan vägra någon medlemskap.

Den som vill motverka föreningens grund bör förstås kunna hållas borta. Men kan det verkligen gälla om föreningens samhälleliga roll tangerar fackföreningens? Det kan visserligen verka logiskt att den som vill försvaga arbetsrätten inte ska få vara med i en fackförening. Men vårt samhälle innehåller flera liknande paradoxer. Den som är emot rösträtt får ända rösta. Den som är emot yttrandefrihet får ända tala. Eller för att ta ett mer konkret exempel: en politiker som är emot allmännyttigt ägande får ända sitta i styrelsen för ett kommunalt bostadsbolag. Trots aktiebolagslagens grundtanke om att värna bolagets bästa. Vår demokrati är med andra ord full av pikanta motsägelser.

Den som är intresserad av demokratifrågor bör kunna se det underskott av inflytande som uppstår.

Frågan om föreningsfrihet verkligen går att applicera på svensk arbetsmarknad borde dock ha aktualiserats av andra skäl än att några enstaka SD:are utmanar systemet. När de förbund som organiserar svenska lärare bestämde sig för att inte längre acceptera medlemmar utan behörighet uppstod nämligen ett mycket intressant vakuum.
Men när vi häromveckan berättade om denna situation blev reaktionerna inte de förväntade. Eller ja, diskussionen blev kanske just den väntade, vilket är en del av problemet. Våra kommentarsfält gick nämligen varma, men allt handlade som vanligt om behöriga kontra obehöriga lärare. Den demokratiska dimensionen var ingen intresserad av, vilket är lite oroande då det handlar om en yrkesgrupp som ska lära ut demokratiska värderingar.

Men så här är alltså läget: Skolverket bedömer att systemet kommer kräva 12 000 obehöriga lärare för att fungera. 12 000 löntagare motsvarar ett medelstort svenskt fackförbund. I det här fallet ska dessa 12 000 utföra arbete som är reglerat i kollektivavtal för lärare. Men de får inte vara med i de förbund som förhandlar om avtalen. Den som är intresserad av demokratifrågor bör kunna se det underskott av inflytande som därmed uppstår. Samt vilken utmaning detta borde innebära för den nuvarande modellens trovärdighet.

Lärarförbunden hänvisar visserligen till att de obehöriga kan vara med i andra förbund. Men erkänner samtidigt att de inte släpper in dessa förbund på avtalsområdet:

Vi är överens om att i de fall vi har personer som ansöker om medlemskap men inte uppfyller medlemsparagrafen, då hänvisar vi dem till Vision. På arbetsplatsen är det Vision som tar ansvaret för dem i sin anställda roll och företräder dem i sin arbetssituation. Men det är vi som i samverkan driver på läraravtalet. Där finns inte Vision med, säger Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand.

Situationen har uppstått som effekt av lärarlegitimationen. Andra organisationer för legitimationsyrken, som Läkarförbundet och Vårdförbundet, har förstås liknande syn som lärarförbunden. Men det går trots allt inte att arbeta som läkare eller sjuksköterska utan legitimation. Men som lärare går det bevisligen, och det kan alltså vara 12 000 som kommer göra det.

Ingen av dessa tusentals obehöriga lärare lär dock slåss för rätten att påverka sina arbetsvillkor, av flera skäl. Många är där tillfälligt, och dessutom vill ingen egentligen ha dem. Likväl kommer de vara nödvändiga för att svensk skola ska fungera under överskådlig tid.

Inom svensk fackföreningsrörelse är tongångarna just nu höga när det gäller hotet från EU om lagstiftade minimilöner. Det är på sätt och vis talande att fokus riktas mot Bryssel när en sådan här stor övning i föreningsdemokrati samtidigt bubblar upp på hemmaplan, till synes helt utan debatt.

Givet läget skulle det vara intressant om till exempel Vision hävdade avtalsrätten för obehöriga lärare, och motiverade det utifrån sina medlemmars demokratiska rättigheter. Ännu mer spännande vore det om några av dessa 12 000 lärare tog saken i egna händer, bildade ett förbund och krävde rätten till eget kollektivavtal. De kan göra det som en del av SO-lektionerna.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena