Bild: Pixabay

Söndagskrönika Ända sedan EU bildades för snart 70 år sedan har balansen mellan det gemensamma överstatliga beslutsfattandet och nationalstatens roll stötts och blötts. Särskilt i början fanns det entusiaster som drev idén om ett Europas Förenta Stater, byggt på en alltmer gemensam europeisk identitet. Gick det i USA, så varför inte i Europa?

Idag kan vi konstatera att den idén är tämligen död. Det betyder dock inte att debatten om balansen i EU mellan nationalstat och överstat har förlorat intresse – tvärtom: frågan är aktuellare och svårare än någonsin. Det visar tretton svenska forskare i nio uppsatser i 2019 års utgåva av Europaperspektiv, med titeln ”EU och nationalstatens återkomst”.

Mest akut är problemet för euron. Macron och Merkel verkar nu alltmer enas om att en gemensam valuta också kräver gemensam politik på fler områden än ECB och penningpolitik. Lundadocenten Fredrik Andersson menar att om vinsterna med euron ska överstiga kostnaderna måste valutaunionen kompletteras med en ekonomisk och politisk union, där man går längre än idag i samarbete om skatter, arbetsmarknad, välfärd mm. Alternativet är att börja förbereda ett läge där några medlemmar på sikt lämnar euron, menar han.

Skillnaderna mellan euroländerna är idag för stora för att euron ska fungera väl.

Även om jag tvivlar på att någon idag seriöst vill återvända till lire eller drachmer har Andersson en poäng. Skillnaderna mellan euroländerna är idag för stora för att euron ska fungera väl. Inte minst borde Tyskland, som har tjänat mest på valutaunionen, ta större ansvar för hela eurozonens utveckling. Och vi borde nyansera kritiken mot EUs strukturfonder, infrastruktursatsningar och landsbygdsutveckling, eftersom allt detta syftar till att minska klyftorna i Europa, en grundval för att EU och euron ska fungera.

Lundaprofessorn Cécile Brokelind analyserar ett annat känsligt problem, skatter. Globalisering och digitalisering har gjort det så svårt för nationalstaten att beskatta globala företag (hon nämner bl a Apple) att de i praktiken kan avgöra själva var de vill betala skatt. Detta, och ren skatteflykt som vi har sett många bevis på i Luxleaks, Panama Papers osv, riskerar att dränera välfärden på skatteintäkter. Ska vi kunna motverka det, och t ex utforma en effektiv klimatpolitik, måste vi släppa motståndet mot en tyngre roll för EU och världssamfundet inom de delar av skattepolitiken som påverkas mest av globaliseringen.

Turkisk-svenska Cambridgeforskaren Özge Öner är en av få som argumenterar i motsatt riktning. Hon menar att EUs roll på migrationsområdet är så kontroversiell att en gemensam flyktingpolitik i EU saknar legitimitet. Då återstår bara en åternationalisering av politiken.

Hon blir dock svaret skyldig på frågan om hur vi då hanterar kommande vågor av till exempel klimatflyktingar. Om vi inte ska lämna dem i sticket blir det omöjligt att låta de EU-länder som vill minst sätta standarden för flyktingpolitiken. I nödfall får kanske de mer konstruktiva skapa sitt eget förstärkta samarbete och strunta i Italien och Ungern.

En starkare roll för EU på de områden som mest påverkas av gränsöverskridande rörlighet är svår att undvika, om unionen ska kunna leverera resultat. För att bevara förtroendet måste dock detta balanseras med att skala bort onödig detaljreglering på mindre centrala områden.

 

 

Göran Färm, F d Europaparlamentariker (s)