Sedan två månader hungerstrejkar fångar på Guantánamo. I ett telefonsamtal med sin advokat berättade Samir Naji al-Hassan Moqbel förra veckan hur han vägrat äta sedan 10 februari och nu tvångsmatades med slang genom näsan: ”Jag kommer inte äta innan de återger mig min värdighet”. Hans samtal skrevs ut och publicerades i söndags som debattartikel i New York Times: ”Gitmo is killing me”.

Av de 166 fångarna är det nu 52 som hungerstrejkar, och antalet verkar stiga. 15 av dem tvångsmatas. Enligt läkare är situationen direkt livshotande för åtminstone en av dem, Musa’ab Omar al-Madhwani. En brittisk medborgare som också strejkar har berättat för sin advokat att fångar snart kommer börja dö.

Det finns också uppgifter om handgemäng mellan fångar och vakter i helgen. Vakterna ska också ha skjutit varningsskott.

Är det så konstigt? Guantanámo är en amerikansk varböld. Moqbel berättar att han suttit där i elva år och tre månader utan att någonsin ha anklagats för något brott. Av de inlåsta har mer än hälften förklarats inte utgöra något hot mot USA — ändå sitter de kvar.

Är det konstigt om de återigen börjat hungerstrejka? En talesman för lägerledningen har nedlåtande förklarat att strejken bara är ett försök ”att skapa mediauppmärksamhet”. Javisst, det är ju själva poängen. Vi borde lyssna, protestera och ge dem vårt stöd. Deras totalt rättslösa situation med godtycklig inlåsning utan slut är helt oacceptabel, i synnerhet i en demokrati.

Ett av Barack Obamas allra första beslut var att stänga lägret. Men kongressen sa nej. Han försökte få till stånd ett fängelse i Illinois dit de kunde förflyttas. Återigen nej. Sedan verkar han ha gett upp.

Han gjorde också det ödesdigra misstaget att inte initiera utredningar om åtal för tortyren under Bushepoken. De tidigare brotten, längs hela beslutskedjan, blev som en surdeg i systemet. En rättsstat måste göra upp med avslöjade brott.

Obamas brist på engagemang för Guantanámo kan kontrasteras mot hans handlingskraft i drönarkriget. Där menar han sig ha rätt att själv fatta beslut utan att ge kongressen möjlighet att säga nej. Rätten att spärra in utan rättegång har ersatts av en självpåtagen rätt att döda utan rättegång.

Drönarkriget har debatterats i USA hela våren. Det går nästan inte en dag utan nya artiklar och inlägg i media. Man kräver insyn, regleringar, juridiska prövningar eller helt enkelt totalt stopp. Långsamt verkar Vita huset vakna. Antalet drönarattacker har minskat avsevärt och i fortsättningen ska de bara beslutas av Pentagon och inte av CIA. Men det är naturligtvis otillräckligt.

Hungerstrejkerna på Guantanámo kan i den här situationen få oväntade konsekvenser för även andra frågor kopplade till det kvardröjande ”kriget mot terrorismen”. Vad händer om fångarna börjar dö?