Mer än högerns nya maskot

ledare Amineh Kakabaveh och Rossana Dinamarca har påverkat Vänsterpartiet mer än partiet har lyckats forma dem. För Jonas Sjöstedt återstår nu att göra upp med den kultur som tycks råda inom partiet.

Under de senaste månaderna har högern fått en ny maskot. Det är riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, utsedd till Årets svensk av tidskriften Fokus, som i flera år tagit strid med Vänsterpartiets ledning i den ständigt heta frågan om hedersrelaterat våld.

En del av berättelsen om hur det gick till när en lika modig som kontroversiell peshmergasoldat och marxist blev en liberal fixstjärna framkommer i programmet ”Min sanning”. Fast egentligen räcker det med att konstatera att vänstern har haft svårt att försvara sig mot anklagelserna om att sopa problemen med hedersförtryck under mattan. En olycklig kluvenhet i frågan gör den användbar som slagträ för politiska meningsmotståndare, alldeles oavsett engagemangens äkthet och enligt min mening helt i onödan.

Redan i onsdags meddelade partisekreteraren Aron Etzler att Kakabaveh utesluts ur Vänsterpartiet. Det är ett kännbart straff, även för en partimedlem som enligt anklagelserna vägrat infinna sig till möten, spridit rasistisk propaganda, anklagat kollegor för att vara islamister och struntat i att betala den inom vänsterpartiet obligatoriska partiskatten.
Visst är det mycket allvarliga saker, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att det handlar om att statuera exempel.

Kanske finns det en mening med att partiet och en av dess kontroversiella profiler nu går skilda vägar.

Tidigare har ju en annan profilerad V-kvinna, Rossana Dinamarca, lämnat politiken. Dinamarca, som under ett tiotal år satt i Vänsterpartiets styrelse, pratade bittert om systematiskt osynliggörande och om maktstrukturer där bara män, vita män, lyfts fram. I en intervju med SvD i samband med avhoppet berättade hon att hon under en längre tid hade känt sig motarbetad av sitt eget parti, och att hon tagit upp detta med partiledningen utan resultat. Som en konsekvens av den interna kulturen ska Dinamarca ha drabbats av utmattningssyndrom och blivit tvungen att sjukskriva sig.

Trots allt har nog Amineh Kakabaveh och Rossana Dinamarca påverkat Vänsterpartiet mer än partiet har lyckats forma dem. Under Almedalsveckan medgav Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet har underskattat det hedersrelaterade våldet. Därför finns det kanske en mening med att partiet och en av dess kontroversiella profiler nu går skilda vägar, särskilt för Kakabaveh som i egenskap av politisk vilde kan ägna sig åt det hon gör bäst. För V återstår att göra upp med en annan sorts hederskultur, nämligen den inom partiet.

Om Jonas Sjöstedt menar allvar med att Vänsterpartiet är feministiskt parti, måste han i handling stå upp för kvinnors och flickors rättigheter, däribland yttrandefrihet – även om de råkar vara vänsterpartister. Dessutom måste kampen mot hederskulturen intensifieras. Även om Kakabaveh nu lämnar partipolitiken hoppas jag att viktiga delar av hennes politiska arv lever vidare.