Under Breivikrättegångens sista dag fick den åtalade massmördaren och terroristen själv komma till tals. Som ett tecken på det kulturella förfallet han menar finns i vår tid nämnde han den amerikanska TV-serien ”Sex and the City”, där två av huvudpersonerna – Samantha och Carrie – har sex med hundratals män.
”Det är den sortens ideal som lyfts fram i dag, som samhället borde skyddas från”, menade Anders Behring Breivik.
Denna detalj om vilken motvilja den åtalade känner inför sexuellt frigjorda kvinnor kan synas bisarr och udda. Men vid sidan av antikommunismen och islamofobin är antifeminismen faktiskt en av de tre pelare som hans världsbild vilar på.
I Breiviks femhundrasidiga manifest slår han fast att kvinnor och män inte är jämlika. Patriarkatet och kärnfamiljen är den naturliga ordningen. Kvinnor som inte stannar kvar hemma vid spisen är ”karriärbesatta” och ”förrädare” som ska ställas till svars och avrättas när den tiden kommer.
Hur extrema är dessa ståndpunkter? Det är slående hur det finns spår av Anders Behring Breiviks antifeminism och kvinnohat överallt i vårt samhälle, trots att vi svenskar samtidigt brukar skryta med att vi skulle vara världens mest jämställda land.
Statsvetaren Maria Wendt påminner i sin nyutkomna bok ”Politiken som spektakel” (Atlas) om tonläget i de stora medierna när Feministiskt Initiativ (FI) presenterades 2005.
Tilltaget att starta ett kvinnligt politiskt parti möttes av skriverier som präglades av vad Wendt kallar manlig ”sexualiserad aggressivitet”. Det var omdömen om partiets företrädare som fula, oattraktiva, hysteriska och karriärkåta kärringar. Det är svårt att ens tänka sig motsvarande tillmälen om manliga politiker. Undertexten om FI:s företrädare var att deras problem egentligen var att de haft för lite sex.
På ett snarlikt sätt bemöttes Expressens kritiker Gunilla Brodrej när hon nyligen reagerade mot hur manlig sexualitet präglade Göteborgsoperans föreställningar. På Facebook trodde operans dramaturg att kritiken berodde på att hon behövde ett ”rejält kylskåpsknull”.
När något förgripligt ska sägas om ett motståndarlag i fotbollsallsvenskan ropar grabbarna på ståplats fantasilöst om ”fittor”. Trots att några av sportvärldens kunnigaste och roligaste kommentatorer är kvinnor – se på Johanna Frändén i SVTs sändningar från fotbolls-EM – möts kvinnliga sportjournalister ofta av hatiska läsare.
Det går bra för manliga sportjournalister att framföra hårda omdömen, men om kvinnor säger samma sak bemöts de i kommentarsfälten av sexistiska spyor och hot om våldtäkt.
Massmordet på Utøya för snart ett år sedan resulterade i löften från många ansvariga utgivare om en sanering av de mest brutala rasistiska och kvinnohatande inslagen i kommentarsfälten. En del har hänt, men alldeles för lite.
De oansvariga utgivarna dominerar – oansvariga eftersom de kämpar för sin överlevnad, med sviktande upplagor och rädsla för att slås ut av nya medier.
Tanken med tidningarnas kommentarsfält var att få en bred, spännande dialog, där läsarna skulle ge viktiga impulser och tips.
Men journalisterna själva vägrar numera inte sällan att läsa kommentarsfälten därför att de vill behålla sin tro på människan. Och om kvinnliga journalister tvingas skaffa sig polisskydd och hitta omvägar till förskolan med sina barn, då har hela idén totalt spårat ur.
Kvinnohatet på nätet är inga små lustiga krumelurer. Alla vill väl inte gå så långt som Breivik, men ingen kan säkert veta. Varhelst dialogen upphör, hot om våld dagligen framförs och rädslan tar över, då är demokratin hotad.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
