ledare Politikerna kan inte längre hänvisa till konsumenternas eller företags ansvar. Klimatkrisen kräver politiska åtgärder, och den kräver radikal omfördelning.

Har det äntligen börjat sjunka in, har skammen blivit tillräckligt stor? Med dryga månaden kvar till klimattoppmötet COP 26 i Glasgow, Storbritannien, tycks det åtminstone som om politiska ledare inte längre kan blunda för klimatstormen.
Inför stortingsvalet i Norge var klimatfrågan en av de tre viktigaste i valrörelsen och när väljarna gick till vallokalerna. Och inför morgondagens tyska val uppger var tredje tillfrågad väljare att klimatet är den i särklass viktigaste frågan.
Det är inte konstigt. 2021 har blivit ännu ett år med värmerekord, stormar, eldsvådor och översvämningar. Folk fattar – det här håller inte.
För politiska ledare som hittills ignorerat verkligheten börjar det bli närmare omöjligt att värja sig. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson – som så sent som 2015 förnekade mänsklighetens roll i klimatförändringarna – har tvärvänt och uppmanar nu alla att lyssna till forskarna. Bättre sent än aldrig.

För att vända klimatkrisens dödsspiral krävs en dramatisk begränsning av koldioxidutsläppen.

Problemet är bara att vi hört det förut. Välsnickrade sagostunder om skinande ny teknologi som ska trolla bort det där jobbiga. Som ska fixa klimatkrisen utan att förändra något i grunden.
Så funkar det inte.
Det räcker varken med halvhjärtade uppmaningar till konsumenter om att återvinna förpackningar eller hoppas på att företagen själva ska välja allmänintresset framför vinsten. Det är helt enkelt fortfarande för lönsamt att gå på tvärs med klimatmålen.
Insikten att politik gör skillnad, att det vi tillsammans beslutar spelar roll, spelar ut sig inför våra ögon. Nyligen kom rapporter om att regnskogen i Amazonas inte längre absorberar koldioxid. Förklaringen: grönt ljus för skövlingar, exploatering och skrotat miljöskydd under Brasiliens president Jair Bolsonaro har, bokstavligen, eldat på utvecklingen.
För att vända klimatkrisens dödsspiral krävs en dramatisk begränsning av koldioxidutsläppen.
Omställningen kommer att kosta, frågan är bara hur prislappen ser ut.
Alternativkostnaden för att göra för lite, låtsas som om hotet försvinner, vet vi med smärtsam klarhet. Som Giles Merritt vid tankesmedjan Friends of Europe formulerar det: ”Inom kort kanske valet står mellan att rädda Amazonas eller att resa jättelika sjömurar runt kuststäder som London eller New York.”

Det som är mest provocerande är att både lösningarna och resurserna finns. I dag är förmögenheter som uppgår till 10 procent av världens sammanlagda BNP undangömda i skatteparadis runt om i världen. I kronor och ören: uppemot 310 biljoner kronor. Samtidigt sysslar de största bolagen med skamlös skatteakrobatik för att fly undan bolagsskatt i ursprungsländerna.
Det är både smutsigt och ett direkt hot mot klimatomställningen. För systematiska omställningar kräver gemensamma medel. Just därför är lösningen på klimatkrisen tätt sammanflätad med en rättvisare, jämlikare fördelning av resurser. Exempelvis i form av en global lägstanivå på bolagsskatt och högre beskattning på förmögenheter och kapital. Men också genom att, för Sveriges del, strypa vinstkalaset inom exempelvis välfärden. Det är nämligen inte bara en stöld från det gemensamma – utan också pengar som bättre behövs för en rättvis klimatomställning. 

Redan i dag finns hoppfulla innovationer som bevisar att gemensamma investeringar fungerar. Ett färskt exempel är Hybrit, LKAB:s, Vattenfalls och SSAB:s banbrytande projekt för att tillverka fossilfritt stål. Ett annat är anläggningen Ocra på Island, som suger upp koldioxid ur luften och lagrar den i marken, där den i sin tur ombildas till mineraler. Bakom initiativet står företaget Climeworks och den isländska staten.
Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om vi förlöste forskningens fulla potential, om vi lät demokratiska beslut och allmänintresse gå före kortsiktig vinst och särintressen. Det går – vi kan. Men då krävs det politiska ledare som släpper illusionerna och snackar klarspråk om vilken omställning som faktiskt krävs.