(Fasadbild: Wikimedia)

söndagskrönikan Istället för att trixa i marginalen, låsa in fattiga människor i fattigdom och lägga all energi på att öka privat ägande skulle en kunna använda bostadspolitiken för att öka jämlikheten, skriver Veronica Palm.

”Inget barn ska behöva leva så trångt att den inte kan göra läxor hemma.” Den som läst mig tidigare vet att barns uppväxtvillkor är något återkommande. Kanske är det kärnan i mitt politiska engagemang. Ojämlikhet leder till fattigdom, som leder till ojämlik uppväxt, som leder till ökad risk för fattigdom i nästa generation. Det är det som är klassamhället, att livets förutsättningar går i arv. Att öka jämlikheten är anständigt i ett civiliserat samhälle, men det är också helt centralt för att ge varje barn, var enda unge, den bästa förutsättningen att växa, lära och forma ett liv fritt från klasshinder.

Men citatet ovan kommer inte från en text som vill slå hål på det djupt rotade klassamhället, mot orsakerna till barnfattigdom. Det är hämtat från Liberalernas motivering till varför de vill att staten genomför en folkräkning. När jag stöter på det väljer jag att snäll-tolka. Jag är så innerligt trött på ett politiskt samtal som nästan helt präglas av medvetna missförstånd och ovilja att mötas i samtal. Det folkparti jag lärt känna har ändå en social ådra och ett engagemang för de mest utsatta, om än lite väl filantropiskt för att det egentligen ska passa mig. Så jag snäll-tolkar och tänker att här finns kanske en början på något bra. Kanske väljer Liberalerna att gå tillbaka till sina socialliberala rötter när de åter balanserar på fyraprocentspärren. Kanske vill de faktiskt göra något som går i riktning mot att bryta trångboddhet och utrota barnfattigdom.

Säkra, utveckla och öka antalet hyresrätter, en genial boendeform som ger flexibilitet både för den enskilde och för arbetsmarknaden.

Idag samlas Liberalerna till partiråd. På dagordningen finns ”Förortslyftet: Bostadspolitik” en rubrik som skulle kunna rymma svaren på vad de vill göra för att komma åt att ”Inget barn ska behöva leva så trångt att den inte kan göra läxor hemma”. Tyvärr innehåller det motsatsen. När Nyamko SabuniDN-debatt i fredags redovisar huvudtankarna är det en räcka av förslag som handlar om att förstärka bostaden som en handelsvara som vilken annan. De vill se fler former av privat ägande, ökad ombildning från hyresrätt till bostadsrätt, ett skattesystem som ytterligare uppmuntrar eget ägande och ett uttalat mål för fler ägarlägenheter. Dessutom innehåller förslaget en femtioprocentig höjning av ROT-avdraget, något som både rycker undan pengar från det gemensamma och än mer missgynnar hyresrätten.

Men barnen som inte kan läsa läxor för att de bor för trångt, då? Vad säger de om dessa? Jo, visst nämns de. Det går att hitta svävande texter om att det är synd om dem och att det krävs särskilda insatser, men det enda konkreta som presenteras är något de kallar för ”Behovsbostad”. En lägenhet utan besittningsrätt, som bara är till för den som står helt utanför bostadsmarknaden och som har ett inkomstkrav, vilket sammantaget blir en effektiv fattigdomsfälla.

Jag fattar att den som är höger vill driva högerpolitik, men att saluföra det som att vilja bryta fattigdom är falskt. Den som på riktigt vill ge varenda unge rätten till en trygg, rolig och lärorik uppväxt måste ta ett större grepp. En aktiv bostadspolitik som ser bostaden som en social rättighet, som människors hem, är en bra början. Istället för att trixa i marginalen, låsa in fattiga människor i fattigdom och lägga all energi på att öka privat ägande skulle en kunna använda bostadspolitiken för att öka jämlikheten.

Några enkla förslag i all ödmjukhet: Öka bostadsbyggandet med hjälp av aktiva subventioner. Statligt stöd för att renovera och klimatsäkra de hus som behöver, istället för att ösa skattepengar över nya kök och badrum i miljonvillor. Säkra, utveckla och öka antalet hyresrätter, en genial boendeform som ger flexibilitet både för den enskilde och för arbetsmarknaden. Låt allmännyttan ta socialt ansvar och driva utvecklingen, och stoppa utförsäljning och ombildning. För att bara nämna några saker som ger fler och bättre bostäder som vanligt folk har råd att bo i.

Bostaden präglas redan idag för mycket av marknad och för lite av välfärd. Och Liberalerna vill nu ha en politik som förstärker den utvecklingen. Sorry alla liberaler, men marknaden har aldrig kunnat lösa de riktigt viktiga problemen i ett samhälle. Den fria marknaden har en annan logik och andra syften än att ge varje barn rätten till ett tryggt hem med plats för lek och läxor. För det krävs politik och demokrati, och mod att ta större steg.

 

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.