ledare Det började inte med Reagan, det slutade inte med Reagan. Det började inte med Trump, det kommer inte att sluta med Trump. Splittringens strategi är helt enkelt för effektiv, för attraktiv, för att kasta ut.

Om vi är ärliga: hur rationella är vi, egentligen? Även om vi gärna vill tro att vi fattar beslut baserade på fakta och kunskap skvallrar verkligheten om motsatsen. När något känns tillräckligt mycket, tillräckligt starkt, är det liksom omöjligt att värja sig.

Inte minst i politiken. Politiska ledare gör raketkarriärer på karisma och projicerade förväntningar. Då som nu.

När Ronald Reagan valdes till president 1980 var det med en magnetisk personlighet som utstrålade förväntan och optimism inför morgondagen. USA var en ”skinande stad på höjden” som bara väntade på att förlösas. I The Reagans– Showtimes köttiga dokumentärserie om sammanlagt fyra timmar – ställs Reaganerans underströmmar och strukturella skiften under blixtbelysning.

Högern har genomgått en svindlande radikalisering som sprängt brandväggen till hatets avgrund.

I centrum för hans tid som president står motsättningen mellan bländande retorik och en politik som gav guldregn till den ekonomiska eliten – på bekostnad av låg- och medelinkomsttagare. Gigantiska skattesänkningar för de som tjänade mest, drakoniska nedskärningar på välfärd och offentliga program.

Och inte minst: finkalibrerade signalord med rasistisk resonans. Det verkliga Amerika, det vita Amerika, mot lata, fuskande och kriminella med annan hudfärg eller bakgrund. De som gick på bidrag kallades ”välfärdsdrottningar” och Reagan beskrev afroamerikanska områden som brottsinfekterade, laglösa ”djungelstigar”. Tal strösslades med signalord som ”självbestämmande för delstater” för att skydda och garantera institutionell rasism och vita privilegier.

Kombinationen av nyliberal chockterapi och medvetna kilar mellan människor med liknande materiella intressen var effektiv. Är effektiv. Sedan åttiotalets skarpa högergir har strategin utvecklats och förfinats. Inte minst av Donald Trump under hans turbulenta och kaotiska tid som president.

Mönstret går igen. Genom att projicera den egna politiken som ett löfte för återupprättandet av en gårdag som aldrig funnits lyckades Trump klyva befolkningen itu. Hudfärg, bakgrund, religion före klass och kollektiva intressegrupperingar. Trump drog Reagans strategi till sin yttersta spets: en politik som upprätthåller och förstärker makten för den ekonomiska eliten, samtidigt som den använder rädslans och rasismens mekanismer för att söndra.

Dessutom finns det pengar att tjäna. Allmosorna till den ekonomiska elitens koncerner och bolag har koncentrerat förmögenheter och makt. I boken ”The Wealth Hoarders”, som släpps i februari i år, klär författaren Chuck Collins av det han kallar ”en försvarsindustri för förmögenheter”. Genom avancerade skatteupplägg, skalbolag och en armé av jurister, experter och förmögenhetsförvaltare smiter de allra rikaste från skatter och gemensamma skyldigheter. Dessa ”ojämlikhetens agenter” lyckas därmed cementera makten.

Högern har genomgått en svindlande radikalisering som sprängt brandväggen till hatets avgrund. Där som här. Och genom politikens korta minne kan den ekonomiska eliten sätta skygglappar för den verkliga konflikten: koncentrationen av makt i fåtalets händer på bekostnad av flertalet.

Det började inte med Reagan, det slutade inte med Reagan. Det började inte med Trump, det kommer inte att sluta med Trump. Verktygslådan finns kvar, strukturerna är inristade. Splittringens strategi är helt enkelt för effektiv, för attraktiv, för att kasta ut.

Just därför är häxbrygden på ekonomisk ojämlikhet och rädsla så farlig.

Illusionen kan bara spräckas genom att politiken erbjuder alternativ till splittringens mörkermän. Genom att formulera en längtan efter morgondagen som bygger på jämlik fördelning av makt och möjligheter. Och inte minst: genom ett samhällsbygge som utgår från våra minsta gemensammare nämnare. Inte blåser känslostormar av rädslans mest primitiva instinkter.