Höj lönerna – rädda ekonomin

I takt med att Sverige dansat på deflationsgränsen har allt fler bedömare börjat rikta uppmärksamheten mot den svaga löneutvecklingen.

Sverige och Europa tycks närma sig en japansk utveckling där inflationen och tillväxten stannar av. Japan har levt i den verkligheten i över 20 år nu.

Den förra regeringen med Anders Borg i spetsen trodde på årlig tillväxt om cirka tre procent från 2011. Verkligheten – omgiven av ett vacklande Europa – blev drygt en procent om året. Den nya regeringen med Magdalena Andersson har ärvt den förras överoptimistiska världsbild. Tre procent borde väl vara möjligt. . .

Men någonting har hänt. Läget är inte normalt. Att skapa tillväxt under deflationshot är nämligen ungefär lika enkelt som att kränga vårkollektionen på midsommarafton, dagen innan sommarrean startar. Det krävs en rejäl marknadsföringsinsats. Det är vad både den svenska och de omgivande europeiska regeringarna nu måste ta sig an.

I takt med att Sverige dansat på deflationsgränsen har allt fler bedömare börjat rikta uppmärksamheten mot den svaga löneutvecklingen. Hur ska inflationen komma igång om lönerna fortsätter att öka med endast en procent om året, produktivitetsökningar borträknade? För så har det ungefär sett ut i Sverige under 2000-talet.

I Tyskland är det ännu värre, där har löneökningarna stannat på ynka en halv procent om året. Så rädda är alltså både Tyskland och Sverige för att förlora i konkurrenskraft och tappa sitt bytesbalansöverskott. Resultat: Stora europeiska obalanser i handeln mellan Nord och Syd och eurokris.

Vill vi undvika deflation och få upp inflationen borde vi börja med lönerna. Då måste vi politiskt angripa inflationsförväntningarna och arbetslösheten.

Framförallt sedan finanskrisen tycks vi befinna oss i en ond spiral: Små investeringar i näringslivet, sjunkande löneandel, minskad efterfrågan, ännu mindre investeringar. Samtidigt har statens ansvar för vård och utbildning minskat. Som andel av arbetskraften har den sektorn minskat betydligt. Det är cirka 100 000 färre sysselsatta i kommunsektorn i dag än 1990.

För en högerregering är en minskad löneandel och minskad offentlig sektor ofta eftersträvansvärt. Men den första socialdemokratiska regeringen sedan finanskrisen bör nu ta chansen att stimulera ekonomin.

Ett bra ställe att börja är den krympta välfärdssektorn. Fler anställda med bättre löner i offentlig sektor ger både lägre arbetslöshet och mer pengar i plånboken till en del av arbetskraften som konsumerar den största delen av sin inkomst. Det skulle både möta en stor efterfrågan på välfärdstjänster och ge en välbehövlig skjuts för tillväxt och inflationsförväntningar inför avtalsrörelsen 2016.

Men har vi verkligen råd att med ökade utgifter? Vi vet i alla fall vad vi inte har råd med: Obefintliga löneökningar i ytterligare tre år och medföljande deflationshot.

Japanerna väntade i 20 år med att kicka igång ekonomin. Med en statsskuld på 240 procent av BNP strösslar nu landets centralbank yen, motsvarande ytterligare 15 procent av BNP, över ekonomin.6 Det kostar på att sitta och hålla på vårkollektionen i 20 år.