Angela Merkel placerade högerextrema åsikter i politikens mittfåra när hon i ett tal i söndags angrep mångkultur och invandrare. Den tyska förbundskanslern sa bland annat att ”invandringen drar ner våra sociala system”. Hon pekade ut invandrare som ett samhällsproblem och gav uttryck för fördomar som går ut på att invandrare och muslimer inte lär sig språk i det land de bor i och vägrar ”anpassa sig”.

En snabbgenomgång av dagens Europa ger en mardrömslik bild. I Italien bränns romska läger ner och migranter jagas med regeringens välsignelse. Sarkozy i Frankrike massutvisar romer och kallar ickevita ungdomar från förorterna för slödder. I Nederländerna blir Geert Wilders muslimhatarparti stödparti till regeringen. I Ungern har fascistpartiet Jobbik fått 17 procent av rösterna. Där har intellektuella fått lämna landet och romer mördats av medborgargarden som velat statuera exempel.

I Danmark har statsminister Lars Løkke Rasmussen nyligen pekat ut ett antal invandrartäta förorter som ”ghetton” där ”danska normer om förtroende, jämställdhet, rättsskipning och respekt för offentliga myndigheter saknas”. Løkke Rasmussen vill inte bara jämna ner dessa bostadsområden med marken utan menar också att landets huvudsakliga problem beror på invandrarna och muslimerna.

Jämfört med USA blir den europeiska bristen på ledarskap vad gäller medborgerliga rättigheter tydlig. Barack Obama tar politiska risker för att försvara lika rättigheter när han vägrar göra eftergifter till en stark islamofobisk opinion.

Det finns flera sätt att skriva historia på. Angela Merkel hade kunnat hålla ett tal mot diskriminering och rasism. Hon hade kunnat påminna om förintelsen och tagit avstånd från förre Centralbanksdirektören Thilo Sarrazins rasistiska storsäljare Tyskland avskaffar sig självt. Hon hade kunnat prata om efterkrigstidens gästarbetarsystem, där miljontals migrantarbetare fick tillgång till den tyska arbetsmarknaden men inga medborgerliga rättigheter. De som var med om att bygga upp Tyskland, men som aldrig fick möjligheten att lära sig tyska.

Merkels aggressiva tal är avgörande inte bara för Tyskland. EU:s mest politiskt tongivande och ekonomiskt tunga land visar nu riktningen för den europeiska högern.

I Sverige har markeringarna mot SD:s rasistiska politik varit tydliga, men ofta uddlösa. SD:s tal om att Sverige skulle ha ”massinvandring” och ”extrem flyktingpolitik” bemöts inte. Trots det uppenbara faktum att det inte är Sverige utan länder som Danmark, Finland och Ungern som är extrema. Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) kan inte bara fortsätta tala om arbetslinjen utan måste stå upp för antidiskriminering.

Historiens dom över 2010-talets Europa kommer att bli hård. Allt detta tal om ”invandrare” stämplar människor, utpekar dem av oss som fötts utanför Europa som en hotande massa. Det urholkar människovärdet.