debatt Att förväxla moralisk övertygelse med fakta synes vara del av en trend i tiggeridebatten, skriver Erik Hansson, doktorand i kulturgeografi.
Efter en resa i Rumänien påstod nationelle samordnaren för arbetet med utsatta EU-medborgare i Sverige, Claes Ling-Vannerus, i en intervju att »folk inte svälter« där.
Det finns a-kassa och olika typer av bidrag att söka (på pappret). Istället är det ett problem att människor tigger utomlands då det finns efterfrågan på arbetskraft som tas över av tillresta utlänningar. Han förklarar också: »Det kan vara så att vår vilja att hjälpa bygger på gamla förhållanden i de här länderna. Vi lägger ofta våra egna bilder av dessa länder som icke-fungerande, men det är svårt att säga att det är så i dag.«
Dessa påståenden är häpnadsväckande. Förra året visade en undersökning med 4778 personer på rumänska landsbygden, hur 70 % av familjerna kämpade med att tillhandahålla bra mat, och att ett av tio barn somnade hungrigt.[1]
I en EU-rapport redogörs för hur hälften av alla rumänska barn befanns i risk för fattigdom 2016, och hur en fjärdedel bor i hushåll drabbade av »allvarlig materiell fattigdom.«[2]
Samma år rapporterade medier om hur ett spädbarn hade svultit ihjäl till följd av undernäring, med kommunens vetskap om familjens situation.[3]
Själv träffade jag under en resa i Rumänien i år människor som sov 9 personer på 20 kvm i ett fallfärdigt hus av lera utan ström och vatten, och inte hade chans att få arbete på det nya sågverket därför att de saknade »relevant kompetens«.
Dock ger Ling-Vannerus roll som samordnare en tyngd som gör dessa fakta irrelevanta.I en ledartext i Smålandsposten skrivs att samordnarens påståenden är ett av många »överväldigande fakta« vilka ska ha fått »många politiker och frivilligorganisationer« att byta uppfattning gällande tiggandet.
Det är inte första gången opinionsbildare liksom företrädare för det statliga, beter sig som att de sitter på kunskap om tiggande de aldrig presenterar.
Men folk beter sig som om de har fakta om tiggande som inget tyder på att de har.
Ett visst antal fall av människohandel kan inte anses utgöra fakta nog att förbjuda tiggande utan konkreta sociala ekonomiska åtgärder, som ser till att utfattiga människor inte utnyttjas på annat vis.
En sådan slutsats dras inte om penningtvätt hos banker – att bankverksamhet måste förbjudas. Men folk beter sig som om de har fakta om tiggande som inget tyder på att de har.
Som när tidigare socialministern Åsa Regnér (S) förra året i en debattartikel påstod att EU-migranterna får det allt bättre i sina hemländer [4]därför att: »Antalet utsatta EU-medborgare som vistas i Sverige minskar. Det tyder på att det långsiktiga arbetet med en förbättrad situation i hemländerna gör skillnad.«
Enda belägget är att det tycks finnas en korrelation mellan det minskade antalet rumäner i landet och att några avtal och lagändringar har kommit till stånd i Rumänien. Senare visar det sig att antalet förmodligen inte har minskat.
Ett annat exempel är då förre samordnaren Martin Valfridsson i sin utredning från 2016 uppmanade allmänheten att inte skänka pengar till individer – det skulle riskera att permanenta en »tiggarroll«. Varifrån han hämtade belägg är oklart.
Den enda hänvisning till källa som fanns i själva rapporten, var att (bortsett från »kontakter med organisationer«) en chefsekonom på SIDA, en EU-minister och en ambassadör, på en konferens ansåg att bistånd till hjälporganisationer är bättre »långsiktig« fattigdomsbekämpning.
Jag har gått igenom källorna i förteckningen och hittar ingen hänvisning till faktaunderlag som stärker påståendet att tiggande skulle riskera att gå i arv eller att människor skulle »gå miste om eventuella möjligheter till försörjning i sina hemländer«.
Ändå kunde Anna Dahlberg på Expressen använda sig av rapporten för att yrka på tiggeriförbud [5]: »I själva verket visar all erfarenhet att tiggeriet är destruktivt för alla inblandade parter. Enligt Valfridsson är slutsatserna från Sida, UNDP och andra biståndsorgan entydiga: tiggeri är aldrig vägen ur fattigdom.«
Det är alarmerande med samordnares förvrängning av kunskapen vi har om situationen i Rumänien. Det synes vara del av en trend i tiggeridebatten – att förväxla moralisk övertygelse med fakta.
Erik Hansson är doktorand i kulturgeografi vid Uppsala universitet som forskar om det svenska samhällets reaktioner mot tiggande EU-medborgares närvaro.
NOTER:
[1]Bădescu et al. (2017) nedladdad från länk på Marica (2017)
[2]FRA (2018) Combating child poverty: an issue of fundamental rights.
[3]Digi 24 (2016)
Est news (2016)
[4]Regnér (2017)
[5]Dahlberg (2017), min kursivering.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
