Bild: eu2009.cz

Det är bara en tidsfråga innan den svenska bostadsbubblan spricker. Konsekvenserna blir omfattande. Den lilla uppgång i konjunkturen som kunnat skönjas kommer då av sig. De unga som vill sätta bo, tvingas dra sig fram med minsta möjliga konsumtion för att klara sina lån.

Betänk att hushållens skulder i förhållande till deras inkomster fördubblats det senaste decenniet. Bankernas lån till hushållen överstiger nu för första gången storleken på lånen till företagen. När fastighetsskatten ändrades 2007 varnade riksbanken för att skattesänkningar för de rikaste villaägarna skulle göra det lönsammare att spara i fastigheter än i aktier.

Men vad har riksbanken själv gjort? Den har konsekvent viftat undan allt tal om att en bostadsbubbla byggts upp. Och har fört ungefär samma lågräntepolitik som skapat bubblor i Grekland, Spanien, Irland och Baltikum. Länder som nu när fastighetsboomen är över saknar "riktiga" företag, investeringar, produktion och exportintäkter. Vad ska då folk försörja sig på – tvätta varandras skjortor eller utföra andra hushållsnära tjänster? Med tanke på den slakt på industrijobb som pågått i Sverige det senaste året är liknande frågor nödvändiga att ställa också här.

Vid en hearing om krisen som riksdagen hade för några veckor sedan vittnade riksbankschefen Stefan Ingves om att olika myndigheter samtalat åtskilligt med varandra om vansinneslånen i Baltikum. Men ingen gjorde någonting. Europeiska Centralbanken har trots tusentals anställda helt missat bostadsbubblorna i södra Europa.

Vad vi tydligt ser är att den passiva penningpolitik som bedrivits de senaste årtiondena nu nått vägs ände. Att höja och sänka räntan räcker inte. Man måste ha helt andra befogenheter för övervakning och styrning av kreditströmmarna utifrån samhälleliga mål.

Fem i tolv har nu en diskussion om detta börjat i Sverige. Riksbanken har aviserat en egen utredning om den otydliga ansvarfördelningen myndigheterna emellan för att övervaka och styra det som sker på finansmarknaderna.

Det är bra, även om den brist på handlingskraft som funnits inte enbart beror på formella befogenheter. Passiviteten har också varit ideologiskt betingad. Riksbanksekonomer kan räkna, men har en dimmig uppfattning om vilka samhällen de lever i. Därför är det hög tid att också regering och riksdag ser till att formulera tydligare mål än i dag.

Med tanke på centralbankernas "track record", deras samlade passivitet under de gångna årens kriser, riskerar vi annars att göra bocken till trädgårdsmästare.