Ramaskri. Så skulle säkert de pressansvariga på Svenska fotbollsförbundet beskriva reaktionerna på att herrlandslagets match mot Saudiarabien i Riyad våren 2006 skulle spelas utan kvinnor på läktarna.

Det krävs en skämskudde för att återigen läsa fotbollsförbundets ordförandes försök att krångla sig ur att landslaget accepterade ett matchupplägg som inkluderade diskriminering. Lars-Åke Lagrell sa till exempel att en förklaring han hade hört var att det inte fanns några damtoaletter på arenan. På frågan om de inte borde tackat nej till matchen blev svaret att ”vår gräns går då ett land utsätts för FN-sanktioner”.

Bygget av en svensk missilfabrik i Saudiarabien, som Ekot avslöjade i tisdags, är såklart en fråga av en helt annan kaliber. Att höra Reinfeldt i sällskap med övriga berörda moderata ministrar lägga allt eventuellt ansvar på den tidigare S-regeringen, som ingick det första avtalet 2005, är plågsamt. Inte ett ord om vem som de där vapnen ska användas mot. Inte heller någon kommentar om det svek som samarbetet innebär gentemot dem som kämpar för mänskliga rättigheter – något som aktivisten Madawi al-Rasheed gav uttryck för i Ekot.

Allt blir som ett referat från ett idrottsevenemang. När Sverige vinner är det ”vi”. När Sverige förlorar, agerar omoraliskt eller bryter mot lagar är det ”de andra”. Till exempel saudierna som inte byggt tillräckligt med toaletter eller sosseregeringen som faktiskt var de som började.

I dag är det den internationella kvinnodagen. En dag då feminister runt om i världen samlas för att uppmärksamma och protestera mot kvinnors sämre villkor. I internationella jämförelser, om att vara minst dålig för kvinnor, är Sverige fortfarande mindre dåligt. Men sett till den politik som bedrivs i vårt eget land, vad är det för budskap som vi sänder ut till omvärlden?

I år har människor chockats över att föregångslandet Sverige fortfarande tvångssteriliserar personer som vill byta kön. Tack och lov ska detta upphöra. Feminister som uppmärksammar orättvisor, hot och diskriminering förlöjligas och feminism beskrivs som en ideologi som sprider manshat. Biståndet som går till de för kvinnor livsviktiga frågorna om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter minskar.

Kvinnor som beviljats uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning kan utsättas för hot och våld i ett mer eller mindre rättslöst vacuum. Anledningen är den så kallade tvåårsregeln. I bubblan att Sverige är världens mest jämställda land utvisar vi personer till döden, senast i fallet med de två lesbiska kvinnor som i slutet av februari utvisades till Irak.

På denna internationella kvinnodag är det för sorgligt att tänka att Sverige är en förebild. Att vi betraktas så säger något om vår självbild. Än mer säger det om kvinnors villkor. Årsdagar tenderar att fylla en alibifunktion, ett tillfälle att tala om problem vi gärna blundar för. Må så vara, men vi behöver påminnas.