Bild: stock.XCHNG

Det fanns en tid för inte så länge sedan då manliga politiker, från Göran Persson till Anders Borg, tävlade om vem som var mest feminist. Det fanns en tid då tanken på ett feministiskt parti skakade samhällsdebatten, och feminismen, i grunden. Sedan kom en tid av lite mindre parlamentarisk feminism men väl ett antal kulturdebatter. Det var dagisdebatt, väskdebatt, kärnfamiljsdebatt, diskussioner som alla engagerade feminister.

Så hur ser det ut för feminismen 2009? Vad har finanskris och klimathot att göra med sökandet efter jämställdhet mellan könen och frihet från könsroller?

Frågor om barnomsorg och lyxkonsumtion blir kvinnligt kodade helt automatiskt, men att visa hur dagens två helt dominerande ämnen kan länkas till feminism – på fler sätt än bara genom att säga att traditionellt kvinnliga värden är mer ekonomiskt och ekologiskt hållbara på sikt – är inte lika lätt. Den som lyckas har formuleringsprivilegierna att vinna.

Men som genusforskaren Fanny Ambjörnsson påpekar i det senaste numret av Arena – i en enkät där frågor om det feministiska läget i samhällsdebatten ställs till ett antal inflytelserika feminister – så diskuteras inte dessa frågor utifrån en feministisk analys över huvud taget. Snarare är det så att i den mainstreamdebatt där feminism är reducerat till en kvinnofråga blir dagens viktigaste ämnen som hemmahörande på en annan planet.

Fanny Ambjörnsson menar: "Man kan lätt dra paralleller till 1970-talets vänsterrörelse, där klassförtrycket ofta betraktades som mer grundläggande än könsförtrycket, och där feminister tystades med argument som att de fick återkomma när klassfrågan var löst."

Faktum är att vänstern inte tycks ha släppt det historiska synsättet. Nu vill man mobilisera i stället för att komplicera. Med så få perspektiv som möjligt tror man sig få starkare kraft, och feminismen får vänta på sin tur. Och jag är övertygad om att motsatsen snart kommer att bevisas, men med så många hot på en gång; borgerlig regering, klimathot och finanskris, framstår feminism just nu som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider.