Lena Hjelm-Wallén sa i Studio Ett i går att Socialdemokraterna måste ge sig tid att tala med varandra. Det är en utmärkt tanke, men totalt malplacerad, för just nu är det full gas som gäller i ”jakten på en ny partiledare”, som någon kvällstidning rubricerar saken.

En jakt där somliga kommer att etiketteras som ”höger” och andra ”vänster”, trots att alla socialdemokratiska partiledare sedan hedenhös funnits i mitten och kommer att förbli där. Och vem vill egentligen bli partiordförande, efter Sahlins förnedring? För som liberalen Karl Staaff sa vid förra sekelskiftet, ”partiledaren är sitt partis fana och spottkopp.”

Eftersom spottkopparna avskaffats, skulle en modern bild kunna vara att partiledaren är partiaktivisternas gosedjur, som ibland kan skänka tröst, samtidigt som det också kan vara en voodoo-docka som man då och då sticker nålar i, så som skett med Mona Sahlin. Och hur ska rörelsen på några veckor och månader kunna hinna inventera möjliga fräscha namn för en ny ledning och samtidigt genomföra den modernisering av politiken som försummats i decennier? Gissa vad som kommer att ta stryk! Anna Johansson från Göteborg, en av dem som leder kriskommissionen, har redan börjat mumla om att ”sänka ambitionsnivån”. Det känns helt fel, eftersom målen varit väldigt otydliga.

Socialdemokratin har till exempel saknat en sammanhängande syn på den finanskapitalism som havererat. Var ska tillväxten komma ifrån om kvartalskapitalismen inte kan leverera? Partiet har inte heller insett vidden av hur otryggheten exploderat överallt i arbetslivet i form av tidsbegränsade anställningar, bemanningsföretag med mera. Och partiet har i praktiken abdikerat från tron på en social bostadspolitik.

Vill man läsa av sin samtid rätt, blir den nya politiken mer ”vänster” på en del punkter, mer ”höger” på andra, men summan blir att Socialdemokraterna förmodligen hamnar där man alltid varit, strax till vänster om mitten i svensk politik. Visst finns det personer som bär politiken – men om det är så, varför har så få ledande partiföreträdare haft något av substans att säga om politikens innehåll efter valet? Man får nästan känslan av att några ute i partiet manövrerat för att slippa ”ta tag i nässlan”, som Palme en gång uttryckte saken.

Den kan rentav bli så att Socialdemokraterna utser en nödpartiledare under sista veckan i mars, som ännu färre i själ och hjärta velat ha än Mona Sahlin 2007, samtidigt som rörelsen inte hunnit med att formulera en modern politik, som tror på att en bättre värld är möjlig. Då har ont blivit värre.