Tyskland tycks nu definitivt säga nej till de många som vill förändra eurozonens felaktiga och skadliga nedskärningspolitik och i stället satsa på tillväxt.

I onsdags presenterade den tyske finansministern Wolfgang Schäuble sitt lands budget inför 2014. Den innehåller motsvarande 50 miljarder kronor i mindre utgifter och inga tillväxtförslag. Det är ”en stark signal till Europa”, sa Schäuble.

Presentationen av den stramare tyska politiken hade tidigarelagts till strax före det EU-toppmöte i Bryssel som pågår just nu. Tanken har varit att sätta press på skuldländerna, att de inte ska ge vika utan fortsätta skära ned, och stå emot de folkliga protester som finns över EU:s sparkrav.

Men nästan alla länder inom euroområdet visar krympande tillväxt och i Grekland och Spanien står en fjärdedel av befolkningen utan arbete.

Schäubles besked till de utsatta i Sydeuropa är: Kan Tyskland spara, kan väl ni ta er samman och skära ner lite till.

Men om den tidigare för Europa så viktiga tyska tillväxtmotorn nu ställs om till stora nya nedskärningar, kan i värsta fall betyda att Tyskland sjunker ner i en gemensam ekonomisk depression tillsammans med skuldländerna.

Schäuble och EU-kommissionären Olli Rehn är själva sinnebilden för den europeiska ekonomiska dogmatism, som håller på att skjuta sig i foten. När tunga ekonomer säger att sparpolitiken inte kommer att leda till en vändning är Rehns svar att det är ekonomernas fel att det inte vänder. Kort sagt: De borde hålla tyst.

Ändå pågår en livlig debatt i Europa om den katastrofala sparpolitiken, inte minst bland socialdemokratiska opinionsbildare och progressiva tankesmedjor.

Problemet är bara att dessa pigga röster inte når in i de socialdemokratiska partiledningarna. Dessa är inlåsta i en europeisk ordning, som suddar ut vad som är höger och vänster, som motverkar att alternativ formuleras och där AAA i kreditbetyg är allt.

Ta socialisten François Hollande som gick till val på att motsätta sig nedskärningspolitiken och som på nio månader inte åstadkommit någonting annat än att stödet för honom krympt till 30 procent av väljarna.

Eller den tyske socialdemokratiska kanslerskandidaten Peer Steinbrück, som i måndags i ett tal lättade på förlåten till sitt valprogram. Där finns radikala förslag som höjd skatt för de rikaste och minimilöner. Men om EUs förkastliga svältpolitik – inte ett ord.

Det sägs att Steinbrück inte kan eller kanske inte heller vill ifrågasätta den tyska regeringens och EU:s besparingsfanatism.  Men utan tydliga alternativ för väljarna, hur går det då med demokratin?