Låt oss minnas politikern med framtidstro

40-årsdagen Palme hade mod och vågade utmana, skriver Håkan A Bengtsson

Det ligger isfläckar och snöstrimmor på Sveavägen. Precis som för fyrtio år sedan då Lisbeth och Olof Palme sent på kvällen promenerade hem från biografen Grand, efter att ha sett Suzanne Ostens ”Bröderna Mozart”.

Ännu en fredagskväll på 1980-talet i ett vinterkallt Sverige. Mycket har förändrats sedan dess, men snöstrimmorna består.

Teorin: ensam gärningsman

Mordet lämnade efter sig ett oläkt sår och ett politiskt tomrum, ledde om man så vill till en mental förstelning i detta land. Denna har förstärkts av att mordutredningen blev en serie misslyckanden, ingen har fällts för mordet och frågorna ”vem” och ”varför” har förblivit obesvarade. Till sist pekades visserligen den så kallade Skandiamannen ut, i samband med att Palmeutredningen lades ner för några år sedan.

Nu har överåklagaren slagit fast att det inte fanns tillräckliga bevis för detta utpekande. Skandiamannen var bevisligen vid mordplatsen, och gav sig själv till känna. Christer Petterson, som först fälldes men friades i högre instans, iakttogs under mordnatten i området. Christer A, en tredje intressant möjlig gärningsman, tog livet av sig när polisen ringde på, han bodde längs mördarens förmodade flyktväg.

Alla tre hade vapenvana. Alla ogillade Olof Palme. Christer A ägde ett vapen av samma modell som mordvapnet, men lämnade aldrig in detta till polisen för provskjutning. Detta följdes aldrig upp innan det var för sent. Ännu ett misstag i en lång rad av svårförklarliga klantigheter. Polisutredningen kom att fokusera på teorin om en ensam gärningsman. Men under Hans Holmérs ledning direkt efter mordet inriktades efterforskningarna på en grupp eller främmande makt. Allt detta kollapsade efter att PKK-spåren kördes i botten, eller snarare hamnade i diket.

Uppskruvat stämningsläge

Men inget av alla spår och teorier har kunnat beläggas eller knytas till några konkreta uppgifter, men har inte heller kunnat avfärdas. Det finns ju uppgifter från flera vittnen om personer med walkie-talkie nära mordplatsen på mordkvällen, och att Olof Palme var skuggad dagarna innan mordet. Allt detta dokumenterades och diskuterades i ett par PM från polisutredningen som nu blivit offentliga. Lagom till fyrtioårsdagen av mordet kommer Sveriges Television med en ny dokumentär, ”Agenten och mörkläggningen”, som ska visa att avlyssning bekräftar att en KGB-spion i Sverige kände till att Palmemordet skulle inträffa.

Andra har emellertid trott att någon extrem högergrupp var ansvarig för mordet. Palme hade en resa till Moskva inplanerad strax den sista februari 1986. Det påstods från högerhåll att han skulle sälja ut Sverige till ryssarna. Detta var under ubåtskränkningarnas tid, och stämningsläget var uppskruvat. Men allt detta är bara spekulationer och det finns inte några kopplingar till mordplatsen eller andra konkreta bevis, eller ens indicier. Det rör sig bara om teorier.

Försvann i skuggorna

Hans-Gunnar Axbergers bok ”Statsministermordet” är en sorglig läsning av mordutredningens tillkortakommande. Bilden är att polisen aldrig var i närheten av att hitta mördaren. Han försvann i skuggorna och mörkret på Tunnelgatan. Vi vet inte och vi kommer med all säkerhet aldrig att få reda på vem som mördade Olof Palme. Detta är en nationell tragedi i sin egen rätt.

Men spaningsmord där mördaren är okänd är de mest komplicerade och svårlösta morden. För att lösa sådana mord krävs att det finns vittnesmål och teknisk bevisning från mordplatsen. Men polisen hamnade på efterkälken redan från början och var kanske inte heller förberedd för en utredning av den har magnituden.

Mikael Wiehes och Björn Afzelius ”Natten” skrevs redan 1986 och är dessvärre fortfarande det vi med säkerhet vet, det vill säga ingenting:

Så hann då döden upp dej

med rå och våldsam kraft

I en fulltecknad almanacka

fanns ändå lite plats

Så sprang då livet från dej

på fjäderlätta steg

Försvann omkring ett gathörn

och syntes inte mer

En blixt ur tomma intet

En kall och ändlös natt

där skuggor jagar skuggor

som ingen kan ta fatt

Ditt blod låg kvar på gatan

som en spegel blank och ren

där framtiden blev synlig

för den som kunde se

Förvandlingen av Sverige

I en läsvärd och intressant intervju i Dagens Nyheter med sönerna Joakim och Mårten Palme sägs att ”Mordutredningen har grumlat minnet av vår far”. I efterhand har mordet på Olof Palme blivit inledningen på berättelsen om förvandlingen av Sverige från folkhemssocialdemokrati till marknadsdogmatisk liberalism. 1986 var Sverige ett land med små klassklyftor.

Nu har vi sett successivt ökade inkomst- men framförallt förmögenhetsskillnader under många, många år. Olof Palme var förstås formad av sin tid. Sakpolitiskt skiljde han inte ut sig från andra ledande S-politiker under de här åren.

Men han skiljde ut sig eftersom han var en mer erfaren, skicklig och dominerande politiker. Många av de politiska och ideologiska förändringar som Sverige genomgått sedan dess hade förstås inträffat även om Olof Palme hade fått leva. Och kritiken från vänster fanns redan i mitten av 1980-talet, då den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik efter återkomsten 1982 skapade missnöje.

Strax före mordet hade en vänstergrupp i partiet (som sedan bildade ett eget lokalt parti) krävt Olof Palmes avgång. Hur han hanterade den här kritiken säger något om Olof Palmes särart. Han åkte helt sonika ner till Nässjö för att möta sina interna kritiker.

Vittnar om ledarskap

Han var kort sagt en modig politiker och en ledare i den meningen att han inte väjde för att konfrontera sina motståndare och kritiker. Inom eller utom partiet. Jag är inte säker på att någon av dagens ledande politiker skulle göra samma sak. Kanske avråds de från sådana tilltag av sina kommunikatörsrådgivare?

Men Palme hade detta mod och vågade utmana.

Han åkte till Kårhuset 1968 som studenterna hade ockuperat och höll tal, vilket inte var så uppskattat av den tidens vänster till vänster om socialdemokratin. Men kanske vann han ändå respekt i det långa loppet? 1983 hade Palme bjudit in palestiniernas ledare Yasser Arafat till Sverige. Kritiken lät inte vänta på sig. Men Palme anmälde själv sig som talare på Judiska församlingens protestmöte i Storkyrkan.

Allt detta vittnar om ledarskap, om mod och att inte riskminimera. Den som inte vågar vinner inte.

Metodiken här var att göra konflikter tydliga. Då blir det anske möjligt att vinna över fler på din sida. Och om att våga stå upp för sina värderingar. Här var Olof Palme unik och har mycket att lära dagens politiker, som snarare skyr än tar debatter.

Inte bättre förr

Det finns mycket att säga om Sveriges utveckling de senaste fyra decennierna. Men ibland verkar det viktigare att älta tidigare nederlag och felbeslut, än att ge sig i kast med framtiden. Då krävs ju handlingslinjer och konkret politik. Olof Palmes söner påpekar i Dagens Nyheter-intervjun att han själv vände sig emot resonemang om att det var bättre förr. ”Han tyckte att det var mycket bättre i den tiden han levde än den tiden han hade lämnat”.

Det är en hoppingivande hållning. Och det är en bättre hållning för den som vill sätta agendan. Det gäller att lära sig av historien, men också att inte fångas av missade chanser i det förgångna. För att inte missa de möjligheter som ligger framför oss. Då kommer ett progressivt och ett radikalt politiskt sinnelag väl till pass.

Jag råkar snubbla över Olof Palmes avslutningstal på Socialdemokraternas partikongress 1984. Vilket skulle bli hans sista tal på en S-kongress. Det är en intressant läsning av många skäl. Det bär vittnesbörd om en politiker som var förankrad i och fokuserad på medborgarnas problem och utmaningar, som var pragmatisk men också en genuin idépolitiker. Sådana politiker är sällsynta i dag.

Inte uppe i det blå

Olof Palme talade om en nödvändig ”orubblighet” och fasthållande vid ”vissa enkla grundläggande värderingar”. I kombinationen med omprövning när det gäller metoder och praktiska handlingslinjer.

Han talade om glädjen i politiken. Han lyfte fram arbete åt alla och en stark offentlig ekonomi, behovet av att minska budgetunderskottet och inflationen. Han talade om utopier i politiken, men inte om visioner högt uppe i det blå, utan om att ”formulera en utopi där människorna står i centrum, inte institutionerna, inte lagarna, inte strukturerna, inte paragraferna utan just detta: människorna”. Det ”handlar om framtidstro”. Han utvecklade också idéerna om ökad valfrihet, människans frigörelse och ett medborgarskapsbegrepp där alla har rättigheter och inflytande.

Marknaden är bra och nödvändig, ”men marknaden som samhällsform och plånboken som rättesnöre kan bara skapa ett kallt och ont samhälle”.

Det är en märklig läsning, ett tal skrivet av en unik politiker.

Hans perspektiv innefattade omvärlden

Avslutningstal brukar inte vara de stora programtalen men till och med här lyckas Olof Palme förena vardagen med idépolitiken. Här finns nyfikenheten, referenserna till historien, litteraturen och omvärlden. De berättar om språkets och idéernas roll i politiken. Vi kastas in i ett pågående samtal Olof Palme för med sig själv och med omvärlden, i det här fallet några hundra kongressombud i mitten av 1980-talet.

Olof Palme var också uthållig, hade befunnit sig i politikens mitt i trettio år. Hans politiska perspektiv innefattade omvärlden, han var Sveriges röst i världen. Ingen svensk politiker att tala om tar ju idag plats globalt. Det är istället våra nordiska grannländers politiker som tagit den rollen: Stoltenberg, Gahr Støre, Frederiksen. Sverige har krympt i sin moraliska växt.

Olof Palme var, som sönerna framhåller, pragmatisk och förespråkade en reglerad invandring, men han var också antirasist och gjorde Sverige till den viktigaste aktören i väst i kampen mot apartheid i södra Afrika. I ett radiotal till utlandssvenskarna 1965 talade han om ”vi och utlänningarna” med ett tydligt antirasistiskt budskap.

Detta ska vi inte glömma. Låt oss minnas den framåtlutande politikern Olof Palme som alltid anbefallde framtidstro. Den typen av politiker fattas oss. Men som Lars Norén uttryckte det: ”Att minnas är en handling.”