Jesper Bengtsson, foto: Charles Ludvig

Krönika Det var en minst sagt märklig känsla att i ena stunden se Kevin Costner och Whitney Houston gömma sig för en osynlig mördare, för att en kort stund senare gå ut i krypskyttarnas Sarajevo.

En bild fladdrar förbi i mina sociala medier. Den föreställer tre ungdomar som dricker kaffe. Ljuset är dämpat, bilden lite suddig. De tre höjer sina kaffekoppar mot kameran och ler.

Bilden är – om jag förstår saken rätt – tagen i en källare i Ukrainas huvudstad Kyiv.

Utanför rasar kriget.

Ändå har någon ansträngt sig för att öppna ett kafé på en plats skyddad från de ryska bomberna.

Bilden kastar mig i ett slag tillbaka till Sarajevo i oktober 1993. Vid den tiden hade belägringen av staden redan pågått i två år. Befolkningen var härdad, livsvillkoren förfärliga.

Det mest moralstärkande motståndet kan handla om att inte acceptera rollen som offer. 

Det fanns knappt någon mat. FN flög in det allra nödvändigaste från flygplatsen i Ancona, men det räckte bara med nöd och näppe. Vatten och el fungerade inte och över hela staden låg som en dimma av rök från soptunnor som satts i brand. Vid nästan varje soptunna låg hudar från hundar som slaktats för att ätas upp.

Alla jag träffade hade tappat 15-20 kilo i vikt. De flesta kände någon som dödats av krypskyttar eller granateld.

Och mitt i allt detta gjorde Sarajevoborna allt de kunde för att upprätthålla något slags normalitet.

De gick på kafé, trots att det knappt fanns något att köpa, och det som fanns var inköpt på svarta marknaden och kostade hutlöst mycket. De enda kaféer som kunde hålla öppet var de som låg i skydd för krypskyttarna.

Jag reste dit som journalist och bodde hemma hos en familj. Ungdomarna där bjöd med mig på fest. Någon hade fixat apelsinsaft och popcorn. Flera på festen kom direkt från frontlinjen i Grabvica, en stadsdel några kilometer från centrum.

En kväll skulle vi gå på bio, eller ”war cinema”, som de sade. I en trång lokal i centrala Sarajevo visades filmen Body Guard.

Det var en minst sagt märklig känsla att i ena stunden se Kevin Costner och Whitney Houston gömma sig för en osynlig mördare, för att en kort stund senare gå ut i Sarajevokvällen och springa så snabbt man kunde över gator som hotades av bosnienserbiska krypskyttar i bergen.

Jag tänker att det där krigskaféet i Kyiv är ett utslag av samma sak.

I kriser, när någon hotar samhället och vårt sätt att leva, kan det mest moralstärkande motståndet faktiskt handla om att inte acceptera rollen som offer. Att göra vad man kan för att upprätthålla fickor av normalitet. Och det enda vi andra kan göra är att hoppas.

Hoppas att befolkningen i Kyiv och andra ukrainska städer orkar hålla ut.

Hoppas att kriget inte ska bli långvarigt.

Hoppas att snart, snart ska inte heller de behöver reflektera över det fantastiska i att kunna dricka kaffe tillsammans.