När tjänstemän på landstinget i Stockholm frågade den moderata ledningen varför man av alla brådskande kollektivtrafikprojekt i regionen hade prioriterat NK-Expressen, 350 meter spårväg på Hamngatan för ofattbara 230 miljoner kronor, lär de ha fått förklaringen: ”Det är mysfaktorn…”

En gång i världen hade Stockholmspolitikerna andra värderingar. De utgick från människornas faktiska behov. Med en stor inflyttning varje år måste nya lägenheter byggas och kollektivtrafiken dramatiskt rustas upp. Det ursprungliga tunnelbanebeslutet för 70 år sedan var djärvt och framsynt. Linjen sträckte sig till förorter som fortfarande inte fanns och skulle byggas med pengar man ännu inte hade. Men det fanns tydliga mål.

I dag är det den moderata mysfaktorn som gäller. Men tunnelbanan är inte så mysig. Den är smockfull, helt underdimensionerad för de senaste 20 årens befolkningsökning med 37 000 nya stockholmare per år. Trots att en studie på KTH visat att tunnelbanan är samhällsekonomiskt överlägsen alla andra former av kollektivtrafik, anser det moderata trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (i vart fall för några år sedan) att tunnelbanan är färdigbyggd och att spårvägar är billigare.

Bristen på långsiktig trafikpolitik och tillräckligt stort bostadsbyggande visar att Stockholm inte fungerar som region. Det finns en regional planering, men i praktiken är den ofta en skrift i vatten. Staden skiter i förortskommunerna och dessa i sin tur tänker mest på sig själva. Den moderata stockholmspolitiken präglas av en sanslös slösaktighet (NK-Expressen, Nationalarenan i Solna) kombinerad med en ofattbar snålhet.

Som exempelvis talet om att spara 10 miljoner kronor på idrottsföreningarna, den underfinansierade snöröjningen, proppfulla daghem, obetydliga 450 kronor i månaden i löneökning till lärarna och 90 miljoner kronor i underskott i socialbidragsbudgeten.

Det är ingen slump att det blir så här. Den ideologiska motviljan bland Moderaterna mot planering har gjort att staden och regionen ofta missat att förutse behoven och hamnar steget efter.

De moderata borgarråden och landstingsråden i Stockholm talar om vikten av dialog. I praktiken dominerar arrogansen. Man vägrar ringa tillbaka till reportrar, snäser av dem, och vill i stället få sitt budskap oemotsagt via bloggar, reklamfilmer och bedrägliga utställningar som den om nya Slussen.

Göteborg har Janne Josefsson, som i Uppdrag Granskning effektivt demaskerat korruption och ansvarsflykt i vår andra stad. Man var finns Stockholms Janne Josefsson?