ledare I humorprogrammet Laxbralla spelar Klas Eriksson en så kallad Svärjevän. Överallt ser han kriminalitet och hotfulla invandrare. I en sketch tappar han sin plånbok. En sjuårig kille med utländskt ursprung plockar upp den och ropar efter honom:
”Hallå” Du tappade din plånbok!”
Svärjevännen vänder sig om och tolkar genast situationen fel. Han springer hem och skriver ett inlägg på sociala medier om hur en ung invandrarkille attackerat honom och snott hans plånbok. ”Om jag hade försökt ta tillbaka den hade han väl dragit fram sin butterfly! VAKNA SVERIGE!”
Det är väldigt roligt.
Och som all humor bygger den på att det finns en seriös klangbotten. Sketchen säger något om högerextremismen, men också om hur svårt det är med fakta i dagens upphettade debattklimat.
För Klas Erikssons karaktär är det fakta, inte en åsikt, att invandrare begår brott och är hotfulla. En fördom han sedan lägger som ett raster över sin tolkning av verkligheten.
Hans tolkning blir sann eftersom han tycker sig ha rätt på ett mer övergripande plan. För oss som saknar hans raster blir det istället humor.
Och detta gäller inte bara för den yttersta högerkanten.
I höstas spreds en film på internet. Den visade hur en ung kvinna hällde klorin i skrevet på män som satt med benen brett isär, en ”manspread”, i tunnelbanan. De som redan anser att feminismen gått för långt fick en bekräftelse på sina fördomar och rasade. Andra, till exempel Facebookgruppen Kulturmarxister, skrev att kvinnan var en hjälte.
Efter några dagar framkom det att filmen skickats från ryska trollfabriker.
Målet: att öka polariseringen.
Poängen är att allt för många i dag betraktar teorier och ideologiska övertygelser som bevis.
Ryska påverkansoperationer fungerar så. De anspelar på en tolkning av världen som redan är etablerad. Ibland presenterar de verkliga fakta. En bombning i Syrien, ett brott på någon gata i Sverige. Händelser som får en ny innebörd när det fogas in i ett anti-väst-narrativ.
Och så går debatten i baklås.
Poängen är att allt för många i dag betraktar teorier och ideologiska övertygelser som bevis. Eller för att ytterligare några exempel: att det finns empiriska belägg för det existerar en könsmaktsordning betyder inte att den teorin går att använda som bevis i att alla situationer där någon känner sig diskriminerad på grund av sitt kön. Att det finns fakta som talar för att vi lever i ett klassamhälle betyder inte per defintion att all mänsklig praktik går att avläsa med det som facit.
Det paradoxala är att många parallellt med fake news och sammanblandning mellan tolkning och fakta också verkar ha en övertro på vad fakta kan åstadkomma. Allt oftare hörs det i debatten att ”fakta” inte politik borde vara vägledande i styret av ett land eller en kommun.
Som om välfärden, trygghetssystemen eller arbetsmarknaden är helt värderingsfria institutioner. Som om det vore en fråga om att mäta och väga rätt när man ska besluta om resursfördelning inom skolan eller förekomsten av privata alternativ eller hur starka skyddsnät som ska finnas för de som hamnar i samhällets marginaler.
Så är det förstås inte. Fakta är nödvändiga som underlag för allt rationellt beslutsfattande. Och fakta kan diskuteras, prövas, omprövas.
Och de slutsatser vi drar av faktauppgifterna är beroende av vilka värderingar vi tar med oss in i ekvationen. Den som hävdar något annat ser helt enkelt inte sina egna bevekelsegrunder. Då blandas fakta och värderingar.
Då hamnar man i knät på Klas Erikssons karaktär: VAKNA SVERIGE.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
