Med Moderaterna i spetsen använder regeringen ofta OECD som akademiskt sanningsvittne för sin politik. Inte minst gäller detta för deras reformer av arbetsmarknaden.

Frågan är om regeringen är lika bokstavstrogen när det gäller samarbetsorganisationens forskning om social rörlighet. Social rörlighet handlar om utjämning av livschanser – om att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hemifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

OECD:s forskning visar att den sociala rörligheten är högst och utjämningen av livschanser mest utbredd i de nordiska länderna. I andra änden finner man USA och Storbritannien. Även Kontinentaleuropa släpar efter. Främst är det möjligheterna för de ekonomiskt svagare och socialt mer utsatta grupperna som förklarar skillnaden mellan länderna.

Enligt OECD är den sociala rörligheten hög i länder som har:

  • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
  • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
  • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
  • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
  • Små inkomstskillnader.

Hur stämmer detta överens med regeringens politik?

Regeringen har rört sig bort från den sammanhållna skolan. Val ska göras tidigare, elever ska sorteras och elitklasser införas. Uppdelningen mellan yrkes- och teoretiska studier har cementerats. Genom mindre resurser och ändrade antagningsregler har komvux funktion som andra chans kraftigt beskurits. 25:4-reglen har slopats. De med allra svagast utbildningsbakgrund har drabbats genom att rekryteringsbidrag och korttidsstudiestöd i stort sett har avskaffats. Den sammantagna effekten av detta blir att barn som kommer från stabila och stimulerande hemmiljöer gynnas. De som inte har rätt stöd hemifrån och de som behöver lite mer tid för att hitta rätt väg in i vuxenlivet kommer att bestraffas.

Moderaternas uttalade mål är att skattekvoten ska ned till 40 procent av BNP. Det innebär att skatterna behöver sänkas med ytterligare 200 miljarder kronor. Priset för detta betalar alla de som hade gynnats av den omfördelning som dessa resurser hade kunnat resultera i – i form av en aktiv politik för fler jobb, högre kvalitet i skolan och vården och insatser som direkt riktas mot att stödja de mest utsatta grupperna. Regeringen har i stället valt att öppna upp för gräddfiler i vården och att stimulera den snabba tillväxten av privata sjukförsäkringar. Principen om vård efter behov urholkas snabbt. I stället för omfördelning är regeringens standardmedicin ytterligare skattesänkningar. OECD menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ”unclear”.

En effekt av regeringens a-kassereformer är att ersättningen till många arbetslösa hamnar under fattigdomsstrecket. En annan fattigdomsskapande konsekvens är att fler tvingas söka sig till socialkontoret när de drabbas av arbetslöshet. Fyra av fem unga arbetslösa saknar i dag a-kassa. A-kassereformerna leder också till att stödet för inkomstbortfallsprincipen urholkas: varför ska läraren, polisen och sjuksköterskan – de som i Reinfeldts värld utgör samhällsbärarna (vad gör alla andra?) – betala till en dyr försäkring när de får så lite tillbaka? Med den förda politiken ska medelklassen styras mot att sköta sitt försäkringsskydd på egen hand. Detta kommer de allra flesta att förlora på, men de mer utsatta grupperna drabbas hårdast av att breda mellangrupper väljer att överge sin helt avgörande roll i en generell välfärdsmodell.

Regeringens strategi är att långsiktigt försvaga facken. Den försämrade a-kassan har resulterat i att den fackliga organisationsgraden har sjunkit från 78 till 70 procent. Nu går regeringen till val på nästa steg i strategin – att införa en obligatorisk a-kassa. Detta kommer att ytterligare sänka organisationsgraden. Med färre medlemmar blir det svårare att upprätthålla och öka antalet kollektivavtal på arbetsmarknaden. Fler kommer att stå utan det grundskydd avtalen säkerställer och villkoren kommer successivt att bli sämre. Det är också vad regeringen vill uppnå. Lägre löner – det som a-kasseförsämringarna och jobbskatteavdragen syftar till – är regeringens strategi för att jobben ska blir fler. Utan lägre löner leder inte regeringens jobbpolitik till några nya jobb. Vägen dit stavas svagare fack.

Regeringens prioriteringar har resulterat i att den rikaste hundradelen, de med en årsinkomst över en miljon kronor, har fått lika mycket som 25 procent av oss har fått tillsammans. Ingen inkomstgrupp har fått mindre än de allra fattigaste. Nu går regeringen till val på att öka inkomstskillnaderna ytterligare. På kort sikt sker detta genom redan aviserade skattesänkningar. På längre sikt handlar det om att ta fler steg i riktning mot att försvaga de institutioner som historiskt har bidragit till små inkomstskillnader: den sammanhållna skolan, den generella välfärden, de generösa socialförsäkringarna och de starka fackliga organisationerna. OECD menar att en politik som leder till små inkomstskillnader också leder till hög social rörlighet.

Den amerikanska drömmen är en mardröm i USA, men har varit en realitet i Sverige. Med nästan kuslig precision har regeringen satt igång systemförändrande processer som på sikt leder till ett helt annat samhälle. Konsekvensen av detta blir lägre social rörlighet och en mer ojämlik fördelning av livschanser. Det gamla privilegiesamhället återkommer i ny tappning och Sveriges konkurrenskraft försämras. Om detta handlar valet på söndag.

Daniel Lind, ekonom, statsvetare, skribent

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena