I morse när jag gick ut hade någon klottrat “Hata islam” på gångvägen.

Den 10 oktober sprängs två bomber riktade mot ett prokurdiskt fredsmöte i Ankara. 95 personer dödas. Den andra november sprängs ett ryskt turistplan på väg från Egypten över Sinai. 224 människor dör. Den åttonde november skjuts fem personer ihjäl på ett amerikanskt högsäkerhets-läger utanför Amman. Två dagar senare sprängs två bomber i Hizbollahkontrollerade shiitiska delar av Beirut. 43 människor mister livet. Dagen efter mördar ett tiotal terrorister 129 personer i Paris. Det finns misstankar om att presidenten François Hollande var topp-målet för attacken. Totalt nästan 500 personer döda i internationella Daesh-operationer inom loppet av en månad.

Daesh vinteroffensiv är därmed på väg att uppfylla hotet dess ledare nyligen svor: att hämnas alla fiender i Syrienkriget: Iran, Ryssland, USA, Turkiet, Egypten, kurderna och Hizbollah. Och man gör det på ett globalt plan. Budskapet går inte att missförstå: vi kan ta oss igenom alla era säkerhetsanordningar, ni kan inte ens kontrollera er egen hemmaplan.

Daesh framställer dåden som en hämnd för de bombningar som USA, Frankrike, Ryssland med flera utför i Syrien. Samtidigt blir Daesh-attackernas verkliga resultat ett starkare folkligt stöd för kraftigare insatser i Syrienkriget. Strategin tycks alltså inte vara att minska de internationella bombningarna, utan snarare att peka finger åt USA:s, Frankrikes och Rysslands ofta exakta precisionsbombningar, där USA till exempel i torsdags antas ha dödat den brittisk-kuwaitiske Daesh-symbolen Jihad John, för att visa att Daesh är oberäkneligt och kan slå till under radarn på stormakternas säkerhetssystem.

USA:s utrikesminister John Kerry beskrev efter Parisattackerna Daesh som ”en sorts medeltida och modern fascism”. Trots, eller tack vare, att beskrivningen är motsägelsefull så tycks den rätt träffande. Historikern Helene Lööv betecknar Daesh som en millenarisk rörelse som, i likhet med nationalsocialismen, med fanatism kämpar för upprättandet av ett tusenårsrike (tawhid, enhet). Inga medel får skys i kampen (jihad). I Daesh värld är därmed allt kraftfullare attacker från USA och Ryssland (”korsfararna”) ett säkert tecken på att kalifatet kommer att segra.

Samtidigt betraktas rörelsens fiender som undermänniskor eller otrogna, (takfir) det vill säga alla som inte tillhör och lever efter en medeltida tolkning av sunni-islam: shiamuslimer, kristna, judar, homosexuella etc. Det är detta helvete som syrierna nu flyr ifrån mot Europa.

Denna medeltida förtryckarideologi tillsammans med våldspropaganda, paketeras sedan på ett närmast Hollywoodskt actionfilms-sätt och sprids på nätet på olika språk med målgruppen unga sunnimuslimer över hela jorden.

Dåden i Paris ställer västs säkerhetstjänsters stora problem i blixtbelysning. Om inte elektronisk övervakning, som Echelon, fungerar, måste man då återgå till fler infiltratörer i islamistmiljöer? Och det ställer politiken inför det svåraste problemet: hur bekämpar vi islamismen, utan att ge avkall på pluralism och rättsstatens principer? Och hur drar vi undan rekryteringsgrunden i väst för Daesh?

I morse när jag gick ut hade någon klottrat ”Hata islam” på gångvägen. Ironiskt nog hade klottraren lika gärna kunnat vara en Daesh-anhängare. Den enda ledning vi får i kampen mot Daesh är därmed att aldrig bli som de.