Israels krig är humanitärt och folkrättsligt motbjudande, men också ineffektivt.
Israel fortsätter bomba mål i Iran. Av allt att döma har vi ännu inte sett kulmen. För ett par dagar sedan sade Donald Trump att han var på väg att tappa ”tålamodet”.
Även om även Trump tycks ha tagits på sängen av Israels första bombraid, USA satt trots allt i förhandlingar med Iran när de började, så menar han knappast tålamodet med Netanyahu och hans regering. Redan med Biden i Vita huset kunde Israel göra nästan vad som helst utan konsekvenser. Med Trump finns det inga gränser alls.
Trump uppmanade också befolkningen i Teheran att evakuera huvudstaden.
Det är nog lättare sagt än gjort. Det är liksom inte Grästorp vi talar om här.
En engångskostnad för att stoppa de löpande problem som marknadsskolan skapar
Teheran har omkring 10 miljoner invånare. Räknar man alla förorter är det närmare 20 miljoner.
Vart ska de ta vägen?
I det läge som råder nu måste man också fråga sig vad Israel vill eller tror sig kunna uppnå med bombningarna. Det är möjligt att de kan bromsa Irans kärnenergiprogram ett par tre år, men knappast längre än så.
I några uttalanden har Benjamin Netanyahu antytt att målet är regimförändring. Att israeliska bomber ska få människor inne i Iran att resa sig mot förtrycket.
En bred majoritet av befolkningen, kanske så många som 85 procent, avskyr den teokrati som styrt Iran kort efter revolutionen 1979. En teokrati som håller sina egna medborgare i ett järngrepp, fyller fängelserna med oppositionella och har tvingat miljoner i exil.
Flera gånger på senare år har människor också vågat sig ut på gatorna i stora proteströrelser, senast 2022–2023, då miljoner människor demonstrerade efter Mahsa Amini misshandlats till döds efter att ha gripits för att hon burit sin hijab på fel sätt.
Men det är också ett faktum att den sortens yttre militärt tryck som nu slår mot landet alltid har stärkt regimens makt i stället för att underminera den.
Kanske hade det islamistiska styrets tid vid makten blivit kort om det inte kunnat konsolidera sig mot en yttre fiende när Saddam Husseins Irak anföll landet 1980.
Den här gången är bara att följa de trådar i sociala medier där oppositionella iranier i exil nu försöker förklara hur vidrigt det israeliska anfallet är. Regimförändring är iraniernas sak, skriver de, inte något som kan bombas fram från Tel Aviv.
Det är iranier som måste leda upproret.
Hur skulle en övergång till ett annat styre ens gå till med det här kriget som grund? Andra militära interventioner som syftat till snabba regimskiften förskräcker. Sovjetunionens invasion i Afghanistan, starten för dagens islamistiska terrorgrupper, är ett exempel. Irak är förstås ett annat. USA:s invasion 2003 ledde till åratal av inbördeskrig, terrorattacker och ett framväxande IS-nätverk.
Det betyder inte att ett annat styre i Iran är omöjligt. I själva verket är det nödvändigt. På ett eller annat sätt.
Men så här blir det inte verklighet.
Kombinationen av den israeliska regeringens planer att ta total kontroll över Gaza och fördriva befolkningen och attackerna mot Iran för att vi istället står istället inför en potentiellt mycket farlig upptrappning av konflikterna i Mellanöstern.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
