Ovanligt att någon är proffspolitiker så länge. Ändå är Åkesson helt utan interna utmanare.
Det är svårt att värdera vad som är en enskild politikers insats och vad som handlar om samhällsutvecklingen i stort, men en sak är säker: Få politiker har i modern tid präglat svensk politik på samma sätt som Jimmie Åkesson.
Jämfört med för 20 år sedan när han blev partiledare lever vi nu i ett kallare Sverige. Ett Sverige som allt oftare delar upp oss i ett ”vi” och ett ”dom”. Ett Sverige där invandring blivit stigmatiserat av så gott som alla partier och återvandring är på väg att bli ett nytt modeord.
Ett Sverige där attackerna mot civilsamhället, oberoende massmedier och rättssäkerheten blir allt fler och alla försök att stärka klimatpolitiken blockeras.
Samtidigt är det ett land där invandring enligt en nyligen publicerad undersökning inte längre är en het fråga och Sverigedemokraterna ställs till svars för allt från arbetslösheten till tillståndet i välfärden.
Extremt parti
Att vara proffspolitiker i 20 år är ovanligt. För en partiledare är det oändligt lång tid. Några få, som kristdemokraternas Alf Svensson (31 år) och socialdemokraterna Tage Erlander (24 år) och Per Albin Hanson (21 år) har suttit längre.
Jimmie Åkesson tog över Sverigedemokraterna 2005 tillsammans med sina kompisar från studenttiden i Lund, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson. På universitetet blev det stor uppståndelse när det framkom att ett antal studenter var med i Sverigedemokraterna.
– Många av oss studenter såg Sverigedemokraterna som en i huvudsak rasistisk och främlingsfientlig organisation, ett parti sprunget ur vit makt-rörelsen. För mig som växte upp på 80- och 90-talet framstod det mycket tydligt, berättade Joakim Andersson, kårordförande för teknologkåren mellan 1998 och 1999 när han för några år sedan intervjuades i tidningen Lundagård.
Åkesson var bara 26 år 2005 och Sverigedemokraterna var en ytterst marginell företeelse i svensk politik. I valet 2006 fick de knappt 3 procent av väljarstödet. Fyra år senare kom de in i riksdagen och i senaste valet blev de landets näst största parti med 20,54 procent av rösterna.
Det kan förklaras med minst tre saker. För det första utvecklingen. Globaliseringen har ökat klassklyftorna och ökat migrationen, vilket gynnat missnöjespartier till höger över hela världen.
För det andra Åkessons ledaregenskaper. Tillsammans med sina studentkompisar har han hållit partiet i ett fast grepp. De mest extrema elementen har städats bort samtidigt som politik och uttalanden flirtat med dem tillräckligt mycket för att de ska behålla sina kärnväljare på den yttersta högerkanten. Inget annat parti skulle på samma sätt komma undan med att partiföreträdare gång på gång blir påkomna med rasistiska uttalanden. Inget annat parti skulle gå lika obekymrat ur ett avslöjande att man driver en hemlig trollfabrik direkt styrd från kommunikationsavdelningen.
För det tredje de andra partiernas oförmåga att möta utmaningen från SD och erbjuda väljarna ett progressivt alternativ.
Genom Tidö-avtalet har SD fått makt på riktigt, inte bara som opinionsbildande kraft.
Och det märks.
Regeringen nästa?
På områden som kriminalpolitik och integration är debatten mer auktoritär än någonsin. Inom klimatpolitiken sackar Sverige betänkligt, vilket inte minst drabbat Liberalerna och miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari, som ständigt får försvara en politik hon egentligen inte står bakom.
Nu står Åkesson på gränsen till det som varit målet hela tiden: Att sitta i regeringen, helst som statsminister.
Det senare är troligen långt borta, men regeringen är inom räckhåll. Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna har några röda linjer som skulle hindra det efter nästa val.
Liberalerna? Jo, formellt har de det. Gissningsvis kommer deras val av ny partiledare avgöra om de håller fast vid den linjen.
En intressant aspekt av Åkessons partiledarskap är att han är helt utan utmanare. I andra partier hade 20 år vid makten lett till i alla fall några krav på avgång.
I SD händer inte det. Inte ens när Åkesson gick in i väggen för några år sedan, eller blev påkommen med att ha spelat bort enorma belopp på nätkasinon. Eller när han tar långa sommarsemestrar och under perioder inte alls syns i offentligheten.
Han sitter säkert.
I alla fall tills partiet på allvar tappar i opinionen.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
