Debatt Effektiv antirasism kräver förmågan att växla strategi utifrån situation och målgrupp.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) listar på sin hemsida två medlemmar med en lång historia av antimuslimska uttalanden, om bland annat slöjan som symbol för kvinnoförtryck, och konspirationsteorin om en hemlig muslimsk infiltration av Sverige. Men det vore orimligt att betrakta SKMA som en islamofobisk organisation enbart utifrån några medlemmars offentliga positionering i andra forum. SKMA är i många sammanhang en viktig och balanserad röst i en debatt som ofta går i baklås.
Två strategier
Problemet är att SKMA själva inte resonerar så när det kommer till andra. När de nu kritiserar MP:s Daniel Helldéns närvaro på en folkmanifestation mot folkmordet i Gaza, eftersom en av initiativtagarna, Sami Suliman, uttryckt sig antisemitiskt på en helt annan demonstration mot folkmordet, öppnar det för frågor om dubbelmoral.
Det är funktionellt omöjligt att organisera breda folkrörelser för motstånd mot exempelvis det militär-industriella komplexet om man tillämpar nolltolerans i alla frågor. Så vanligt är funkofobi, transfobi, sexism, olika former av rasism, stöd till olika regimer, eller till krig med katastrofala följder. I många fall rör det sig om hat som är så normaliserat att den kvinna som vägrar dela scen med en sexförbrytare ofta anklagas för att vara den ”extrema” i sammanhanget.
Antirasistiskt arbete har egentligen bara två strategier: nolltolerans, där varje uttryck för hat möts med exkludering, samt gradvis påverkan genom dialog och förhandling över tid. Båda strategier återfinns i samhällsdebatten. Antisemitism möts ofta med nolltolerans, medan till exempel islamofobi och antiromsk rasism oftare möts med dialog. Black lives matter-rörelsen anklagades av många för att vara för radikal när den som uttryck för en nolltoleransstrategi raserade statyer på kända rasister och slavägare. Det var ”fel” sorts antirasism, som inte tillräckligt tog hänsyn till de värden som gick förlorade.
Ett särskilt ansvar
När strategierna tillämpas inkonsekvent, kan arbetet mot rasism saboteras. Om man tar gradvis påverkansarbete till sin extrem blir resultatet undfallenhet, relativism och fri lejd för antisemiter, islamofober och övriga. Den yttersta effekten av nolltolerans, att jag inte ens ska dela scen med människor som agerat om så bara lite problematiskt i andra sammanhang, blir att folkrörelserna skräms till tystnad och görs illegitima. Det politiska arbetet stannar av.
Jag har själv delat scen med både funkofober och Israelvänner som försvarat kränkningar av folkrätten, inte för att jag delat deras åsikter, utan för att jag sett en chans att främja mina egna. Med det kommer ett särskilt ansvar att vara tydlig med var jag står. Ingen som följt Helldéns politiska gärning kan ha fått intrycket att han är otydlig vad gäller frågan om att stå upp mot antisemitism.
Sami Suliman förtjänade likväl kritik från SKMA för sitt tal om ”de tre Aron”, som vilade på antisemitisk stereotypisering och bidrog till att sprida attityder om att judar influerar politiken och samhället i smyg. Men är uttalandet så grovt att det bör läggas på Daniel Helldéns axlar när denne står upp emot ett pågående folkmord med sannolikt sexsiffrigt antal döda och pågående svältkatastrof?
Går det att resonera om proportionerna mellan frågorna, och vilka värden som går förlorade om folkrörelsen tystnar? Och om det nu inte går, hur nära nolltoleransens ytterlighet har diskussionen i så fall redan hamnat?
Gynnar ingen
När inte ens en liten, högutbildad grupp som SKMA, med kort avstånd mellan medlemmarna, klarar av att upprätthålla den nolltolerans de kräver av andra, skapar de en dubbel bokföring för debatten. Den går ut oproportionerligt hårt över de spretiga, månghövdade och mångfacetterade folkrörelserna, långt från SKMA:s konferenser i Stockholms innerstad. En tystare folkrörelse är inte en renare rörelse, bara en bekvämare. Det gynnar ingen, utom de som vill att antirasismen tystnar.
Detta är sannolikt inget som den starkt profilerade liberala organisationen SKMA önskar, men inte heller något som de resonerar om, åtminstone i offentligheten. Men effektiv antirasism kräver förmågan att växla strategi utifrån situation och målgrupp. Antirasistisk samhällsförändring är ett praktiskt hantverk, och får inte reduceras till en tävling om moralisk renhet i flera led.
Mattias Irving, journalist och debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
