Lupita Svensson. Bild: Peter Frodin.

automatisering Att flera kommuner har automatiserat handläggningen av försörjningsstöd har väckt debatt. Men diskussionen borde handla om socialtjänstens uppdrag i en bredare bemärkelse, säger forskaren Lupita Svensson. Roboten avgör inte kvaliteten hos socialtjänsten.

En ny utredning föreslår att kommunallagen lättas upp så att det blir enklare att lägga ut olika sorters beslutsfattande på automatiserade funktioner. Men robotar inom beslutsfattande används redan till viss del, exempelvis inom handläggningen av försörjningsstöd, vilket varit omdiskuterat under de senaste åren.

Lupita Svensson är forskare i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hon studerade under 2019 de 16 kommuner som då infört någon form av automatiserat beslutsfattande för handläggning av försörjningsstöd. Av de 16 kommunerna var det bara en – Trelleborg – som gått så långt att de lät en robot fatta det slutgiltiga beslutet, och inte bara bistå en fysisk handläggare i beslutsprocessen.

Hon menar att när det gäller just socialtjänsten, och exempelvis beslut om försörjningsstöd, säger lagen att besluten ska vara anpassade efter individen ifråga. Det förändras inte av den nu föreslagna lagändringen.

– När det gäller mer komplexa saker som socialtjänstlagen (SoL) så påverkas inte den om man ändrar kommunallagen för kapitel 4:1 i SoL går emot automatiserat beslutsfattande. Så man gör det enkelt för sig om man säger att ”nu kan vi automatisera beslut enligt kommunallagen”, för det är inte så enkelt, säger Lupita Svensson.

Läs också: Kommunala beslut tas snart av en robot

Samtidigt tror hon att det finns flera andra områden där man utan problem kan införa automatiserat beslutsfattande.

– Det finns nog ganska många frågor där det är lämpligt att en robot fattar beslut, och där det snarast är slöseri att en anställd gör jobbet.

För den delen av socialtjänstlagen som handlar om bland annat äldreomsorgen har man redan möjliggjort det som kallas »förenklat beslutsfattande«, säger Lupita Svensson, och förslag finns i en ny socialtjänstutredning om att det här ska införas på alla områden. Det innebär att ingen individuell behovsprövning görs.

– Där räcker det att man uppfyller vissa kriterier för att få rätt till insatser, till exempel mat eller larm. Det kan passa för automatiserad beslutsfattning.

Samtidigt slår lagen fast att den som vill ha en behovsprövning har rätt att få det. Men Lupita Svensson ser ändå en viss risk med att det förenklade beslutsfattandet.

– Det förenklade beslutsfattandet innebär att du inte får ett beslut, och du kan då inte överklaga det. Så det blir en försvagning av individens rättigheter. Samtidigt kan det vara bra för att fler får tillgång till socialtjänstens olika insatser och vi kan använda resurserna på bättre sätt. Så jag ser båda sidorna. Det jag möjligtvis kan känna en oro för är att när man lägger ansvar på medborgarna att kräva saker kommer det alltid finnas en sårbar grupp som inte kräver sin rätt, som här en behovsprövning, säger Lupita Svensson.

Vilka slutsatser har då kunnat dras från forskningsprojektet om kommunerna som infört automatisering inom beslut om försörjningsstöd? För tillfället håller Lupita Svensson och en kollega vid Göteborgs universitet, Agneta Ranerup, på att sammanställa resultaten.

Men en sak som Lupita Svensson tycker är tydlig är att den här sortens handläggning är så pass ny – den första kommunen sjösatte automatisering år 2017 – att det är svårt att dra helt säkra slutsatser. Det tar exempelvis många år innan tekniken sitter som den ska, och roboten i sig kräver också ett manuellt arbete.

En aspekt som påverkar vilka slutsatser som kan dras är att två av kommunerna som var först ut med automatisering – Nacka och Trelleborg – infört förändringen parallellt med ett tydligt politiskt skifte vad gäller synen på försörjningsstöd. Det har skett genom att utbetalningarna har separerats från arbetet med stöd till sysselsättning.

– Det som väcker känslor i Nacka och Trelleborg är att de har förhandlat om det sociala uppdraget.  Man säger att de som ska coacha till arbete inte behöver vara socionomer, och förhandlar därmed bort att det är ett socialt problem att inte kunna försörja sig. Istället blir det ett sysselsättningsproblem.

Som en rak motsats till de här två kommunerna, säger Lupita Svensson, har Malmö stad istället arbetat aktivt med att behålla det sociala arbetet, samtidigt som den ekonomiska handläggningen görs mer automatiskt.

– Vi börjar se i vår uppföljning att de som jobbar traditionellt säger att de har kommit sina klienter närmare. Helt plötsligt är de individer som de upplever att de bättre kan stötta och lära känna. Istället för att prata om pengar kan de prata om: hur ska vi göra för att du kan få ett jobb? Det upplevs positivt från socionomerna, säger Lupita Svensson.

Det har generellt sagts att automatiseringen syftar till att frigöra tid från blankettarbete och istället jobba med att personer ska bli självförsörjande. I de kommuner där automatiseringen har lett till nedskärningar i personal har det framför allt handlat om brister i  ledarskap och styrning, enligt Lupita Svensson.

Sammanfattningsvis anser Lupita Svensson att robotiseringen inom socialtjänsten bara är en pusselbit i en större, och mycket viktigare, förändring som har skett i synen på socialt arbete under åtminstone de senaste 20 åren.

– I många diskussioner handlar det om: robot eller inte? Bra eller dåligt? Ofta vill man göra automatiseringen – tekniken – till någon slags bov. Men det här är en del av en längre process som handlar om att man toppstyrt handläggarna inom försörjningsstöd. Lagen ger handläggarna stor autonomi, men ju tajtare ekonomi man har fått desto mer har man begränsat handlingsutrymmet så mycket för handläggare att det till slut är möjligt att ersätta socialsekreteraren med en robot.

– Så jag brukar säga att handläggarna varit analoga robotar innan – och det är ganska dyrt att ha människor som robotar. Högutbildade personer ska vi använda på ett bättre sätt.