Problemet stavas inte Stefan Löfven men som partiledare är det han som äger det.
I november 2008, med två år kvar till valet 2010, svarade 42,3 procent av de tillfrågade i SCB:s stora partisympatiundesrsökning att de skulle röstat på Socialdemokraterna om det vore val i dag. Fina siffror, både med hänsyn till valresultatet 2006 (35 procent) och att Sverige har ett flerpartisystem. Bara två år senare, i valet 2010, fick Socialdemokraterna se sig misslyckas med att vinna tillbaka makten, resultatet blev låga 30,66 procent. Detta ska man komma ihåg när man läser SCB:s siffror i dag.
Socialdemokraterna får, med två år kvar till valet 2012, 34,8 procent av rösterna. Å ena sidan en kraftig återhämtning från den fruktansvärda bottennotering på 27,7 procent som partiet fick i SCB-undersökningen för precis ett år sedan. Å den andra sämre än vid maktskiftet 2006 och även sämre än i våras (då fick S, med en färsk och lovande Stefan Löfven, 37,3 procent i SCB:s undersökning).
Förutom Sverigedemokraternas ökning ligger partierna överlag ganska stilla. De rödgröna partierna, om de nu vill samarbeta, samlar 49,1 procent i dag. Alliansen, om de nu vill samarbeta i valet 2014, samlar 41,8 procent. Även om man då ska tänka på att Kristdemokraterna hamnar under spärren, och därmed utgör M, FP och C ett omöjligt skralt regeringsunderlag på 38 procent.
Men den enda rimliga slutsatsen man kan dra av SCB-mätningen är att Socialdemokraternas ökning under Stefan Löfven avstannat. Det samtidigt som den borgerliga regeringen fungerar dåligt, uppfattas som trött och inte mäktar med någon politikutveckling. Dessutom i ett skede när varslen drar in över Sverige och regeringen står närmast handfallen och skyller på Europa. Att Socialdemokraterna då tappar, och har mellanvalssiffror som jämfört med Mona Sahlins motsvarande är mycket svaga, visar på att partiet står kvar i en brant uppförsbacke. För än så länge har man sluppit ge obekväma besked och man har sluppit tala om hur man vill att en socialdemokratisk regering ska få sin mandatförankring, vilket alltid riskerar innebära att man skrämmer bort någon.
Efter valet 2010 redovisade sociologen Stefan Svallfors vid en konferens om socialdemokratins kris undersökningar som visade hur kompakt stödet för välfärdsstaten är, och hur det legat stabilt sedan 1980-talet. Sedan dess har den borgerliga regeringen avvecklat delar av nämnda välfärdsstat, och pratar hellre om ett välfärdssamhälle eller värdet av att värna ”kärnan” i välfärden (läs: att vi ska ha mindre gemensam sådan). I dag pratar Socialdemokraterna mest innovationer och näringsliv. Det är viktigt, inte minst för att få tillbaka de väljare man har tappat, att besvara också väljarnas stora kärlek till välfärdsstaten.
Problemet stavas inte Stefan Löfven, som ju fortfarande är relativt ny och som uppfattas som trovärdig och seriös av väljarna, men det ägs av honom som partiledare. Utmaningen har en siffra: 34,8 procent. För att vinna makten måste man bli ett parti för de flesta, vilket också är ett uttalat mål. I dag ser vi att tjänstemän på mellannivå närmast rusat till partiet sedan Håkan Juholt blev Löfven. Men för en valseger behövs också förtroende från de som i dag hellre röstar på till exempel Sverigedemokraterna. S backar hos både de äldsta pensionärerna och hos väljare i arbetaryrken.
Med två år kvar till valet återstår därmed en svår utmaning för ”framtidspartiet”. Man måste bredda väljarbasen snarare än att byta ut den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
