Att gårdagens SCB-mätning var ett historiskt bottennapp för S vet ni redan. Ni vet också att det handlar om en utförsbacke som inleddes långt innan Håkan Juholt valdes till partiledare.

När jag tittade i siffrorna var det lätt att konstatera en huvudtrend: Sedan vårens SCB-mätning tappar S i princip alla grupper. Att turbulensen kring Juholt är en huvudförklaring till nedgången sedan i maj är självklart.

Det är naturligtvis omöjligt att relatera de olika tappen till konkreta händelser. Men tankarna vandrade lätt. Skuggbudget utan a-kassa = tapp bland fackliga grupper. Testballongen kring dubbla medborgarskap = tapp bland utländsk födda. Libyen = tapp bland internationalister. Lägenheten i Västertorp = tapp bland vanligt folk. Allmän oro för regeringsduglighet och ekonomisk kompetens = tapp bland TCO- och Saco-väljare. Och så vidare.

Det som oroade mig mest när jag tittade i siffrorna var tappet till i synnerhet MP, vilket tillsammans med förlusterna till M riskerar att bryta upp det gamla traditionella S-kontraktet mellan ”arbetarklass” och ”växande medelklass”.

Om det skriver jag på debattplats i dagens Expressen.