Musik I veckan kom de dystra beskeden att två av rockhistoriens största visionärer har gått ur tiden. Jon Andersson minns Brian Wilson och Sly Stone genom att återbesöka deras mest klassiska album.
I december 1965 släppte Beatles ”Rubber Soul”. Det var med ”Rubber Soul” som det brittiska popbandet förvandlades till ett band som inte bara kunde skapa hitsinglar utan också en helhet i form av ett sammanhållet album. En av dem som lyssnade på ”Rubber Soul” och upptäckte något nytt var Brian Wilson, det kreativa geniet bakom The Beach Boys. Wilson bestämde sig för att han ville skapa något liknande med sitt eget band.
Första konceptalbumet
Det som skulle komma att bli ”Pet Sounds” spelades till stora delar in under januari och april 1966. Låtarna skrev Wilson tillsammans med textförfattaren Tony Asher. Wilson ville ta sig ett steg bort från de simpla texterna om surfing och bilkörning, som dominerat bandets låtar fram till dess. De nya låtarna handlade i stället om olycklig kärlek och existentiella frågor. Wilson skapade albumet nästan på egen hand. Han hade först planer på att ge ut ”Pet Sounds” som ett soloalbum. Men han bestämde sig sedan för att använda resten av gruppen för att mejsla ut sångarrangemangen.
Resultatet var minst sagt imponerande. Beach Boys patenterade stämsång ackompanjerades av en studioorkester. De komplexa sångharmonierna och sättet att kombinera klassiska rockinstrument som trummor och gitarr med instrument som dragspel, pukor och vibrafon var revolutionerande. Det skapade en ljudbild som skilde sig helt från andra rockskivor. Wilson använde sig också av alla tekniker som fanns i studion för att skapa en ljudvägg, som aldrig förut hörts på en rockskiva.
”Pet Sounds” som kom ut i maj 1966 har av många beskrivits som det första konceptalbumet. En skiva vars helhet är större än dess delar. Målet var att överträffa såväl Beatles ”Rubber Soul” som Phil Spectors ”wall of sound”. Många skulle nog hålla med om att Wilson lyckades.
Fick revansch
”Pet Sounds” blev dock inte den försäljningssuccé som Wilson hoppats på och nådde inte samma framgångar som Beach Boys föregående album. Kanske hade fansen svårare att relatera till orkesterarrangemangen, de komplicerade sångharmonierna och de svårmodiga texterna. Den begränsade kommersiella framgången med ”Pet Sounds” gjorde Wilson deprimerad. Det ledde till slut till att han beslutade sig för att lägga den tilltänkta uppföljaren ”Smile” på hyllan. I stället för att satsa på ytterligare ett ambitiöst konceptalbum, som ”Smile” var tänkt att vara, ville Wilson koncentrera sig på lättare material.
Wilson skulle dock få sin revansch. ”Pet Sounds” räknas i dag som ett av rockhistoriens mästerverk och brukar hamna i topp när de bästa albumen genom tiderna listas. När musiktidningen Rolling Stone Magazine gjorde sin senast uppdaterade lista över de 500 bästa albumen genom tiderna kom ”Pet Sounds” på andra plats. Lägg därtill att Paul McCartney har kallat ”Pet Sounds” för sin ”främsta musikaliska inspiration till Sgt Pepper Lonely Hearts Club Band”. Bättre betyg får man leta efter.
Under 2000-talet gjorde Brian Wilson flera bejublade solospelningar där ”Pet Sounds” framfördes med olika orkestrar. Och 2004 släpptes albumet ”Brian Wilson Presents Smile” som innehöll nya inspelningar av materialet som skapats för ”Smile”, uppföljaren till ”Pet Sounds”. Det nya albumet hyllades av kritikerna och hamnade på plats 399 på Rolling Stones lista över de 500 bästa albumen genom tiderna. Wilson hade till slut fått sin revansch.
Stor ljudmatta
Sly and the Family Stone var en av de mest framträdande grupperna inom funk och soul. 1971 stod gruppen på toppen av sin karriär. Då släpptes ”There´s a riot going on”. Skivan som till mångt och mycket är ett soloverk av frontmannen Sly Stone är verkligen ett album i dess rätta bemärkelse. Precis som andra mästerverk som Beatles ”Sgt Pepper Lonely Hearts Club Band”, Marvin Gayes ”What´s Going On” eller ovan nämnda ”Pet Sounds” är det en skiva där helheten är större än dess delar.
Albumet innehåller starka låtar som ”Family Affair” och ”Just like a Baby”. Men det är när låtarna sammanfogas till en helhet som det blir riktigt starkt. ”There´s a riot going on” är en skiva som ska lyssnas på från början till slut. Gör man inte det får man inte hela upplevelsen. Skivan är som en enda stor ljudmatta, bestående av en funkig basgång ackompanjerad av synt, trummaskin och Sly Stones falsettsång.
Brott mot föregångaren
Albumet var ett brott mot föregångaren ”Stand”, som kom ut två år tidigare. Ett album som bestod av dansanta funkiga spår som ”Sing a Simple Song”, ”I Want to Take You Higher” och titelspåret ”Stand”. ”There´s a riot going on” är ett betydligt mer nedtonat och mer svårtillgängligt album. Medan ”Stand” innehöll politiska låtar med antirasistiska budskap som ”Everyday People” och “Don’t Call Me Nigger, Whitey” var budskapet på ”There´s a riot going on” mörkare och mer cyniskt. Mycket hade förändrats i USA under de två år som gått mellan albumsläppen. Medborgarrättsrörelsen och hippievågen var på nedgång samtidigt som mer radikala krafter som Svarta pantrarna började växa fram. Något som märks både i texterna och stämningen på albumet.
Vilket av de två albumen som är bäst är svårt att säga. Kanske räcker det med att konstatera att Sly Stone skapade två av rock- och pophistoriens allra bästa album som kommer att leva kvar långt efter att han gått ur tiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
