Vad ska Europa göra nu? 

Essä Europa vinner i nästan alla grenar och USA hamnar aldrig på pallplats. Lars Anell skriver om EU:s viktiga vägval.

I en ledare den 22 februari 2026 uppmanade The Economist våra politiker att “tala klarspråk om de utmaningar Europa står inför. Det är en åldrande, skuldsatt kontinent med svag tillväxt som inte kan försvara sig på egen hand eller mobilisera trovärdig militär makt (project hard power).” Det är en nästan ordagrann upprepning av det förtvivlade rop på hjälp som formulerades av 800 ledande europeiska politiker (”alla var där”) vid Europakongressens möte i Haag den 10 mars 1948.

Hur hamnade vi här efter mer än 75 års strävan att ena Europas folk och säkra en plats på den världspolitiska arenan?

Det är en bra fråga som kräver en djupare analys och vi ska inte ge den alltid anonyme ledarskribenten i The Economist sista ordet. Först finns fyra akuta uppgifter att ta hand om. Europa måste förhindra att Ryssland får dominera Ukraina. För att försvara vår kontinent mot Ryssland krävs att europeiska Natoländer skapar en självständig pakt – förhoppningsvis tillsammans med Kanada och Ukraina. EU får inte fortsätta att acceptera Trumps verklighetsbeskrivning på ett sätt som hjälper honom att vinna mellanårsvalet i november. De amerikanska techjättarnas monopolräntor måste kureras.

Stödet till Ukraina

Storbritannien och USA levererade vapen till Ukraina innan det ryska anfallskriget inleddes i slutet av februari 2022. Deras underrättelsetjänst hade övertygat president Biden och Boris Johnson (och hans försvarsminister Ben Wallace) om att Putin menade allvar. Brittiska leveranser av 2 000 lätta pansarvärnsrobotar och amerikanska Javelinrobotar spelade en avgörande roll för det ukrainska försvaret under invasionens inledande fas. Lettland och Litauen bidrog med luftvärns- och pansarvärnsutrustning och Estland lovade i januari att skicka Javelinrobotar så snart USA gav sitt tillstånd. Kort efter krigsutbrottet gav Elon Musk Ukrainas stridskrafter tillgång till 20 000 satellitterminaler för att samordna landets försvar. Utan dessa insatser kunde Ukraina idag varit en rysk provins.

Så länge Biden fanns i Vita huset delade USA och Europa ansvaret för att förse Ukraina med vapen och pengar. Trumps valseger har radikalt ändrat spelplanen. Han har som ”fredsmäklare” tagit Putins parti och hållit tillbaka vapenleveranser som Kongressen fattat beslut om. Endast i nåder har han accepterat att europeiska länder får köpa amerikanska vapen.

Ukrainas president Zelenskyj har kritiserat EU och dess medlemsstater för att de inte kan ge fasta utfästelser om långsiktigt stöd. I sitt tal i Davos kallade han Europa för en ”sallad av små och medelstora stater” som ”älskar att diskutera framtiden men undviker att agera idag.” Han har ännu inte fått långdistansrobotar som på allvar kan hota ryska militära anläggningar.

Vid sitt möte den 19 mars konstaterade EU:s stats- och regeringschefer, Europeiska Rådet, att de inte kunde betala ut det lån på 90 miljarder euro till Ukraina som de beslutat om i december. Landets statskassa sinar mot slutet av denna månad. Det ungerska veto som hindrat utbetalningen kommer rimligen att upphöra efter Péter Magyar storseger i valet den 12 april.

Vad gäller bidrag från medlemsstater ger Danmark, som andel av BNP, mest. Estland, Litauen, Lettland och Finland ger också klart mer än andra. Sverige tillhör de generösa givarna både vad gäller pengar och vapen. Tyskland har ökat sitt stöd och ger tillsammans med Storbritannien i absoluta tal mest. Andra länder har varit mer återhållsamma. Spanien och Italien ger skandalöst magra bidrag.

Tyvärr har de europeiska länderna inte kunnat komma överens om att utnyttja frysta ryska tillgångar vilket de facto innebär att Kreml inte kommer att betala något krigsskadestånd eller ens ställas inför kravet att återbörda 35 000 bortrövade barn till sina föräldrar i Donetsk och Luhansk.

Trots detta borde Ukraina kunna lita  på ett omfattande stöd från EU så länge kriget pågår. Konsekvenserna av en rysk seger i kriget måste vara nog för att avdela en tillräckligt stor del av budgeten. Unionen kommer i sin nuvarande skepnad inte att överleva ett nederlag för Ukraina.

Europeiska Natoländer har bara en uppgift

Vad gäller Europas försvar är uppgiften enkel och klar. Europeiska Natoländer, i samarbete med Kanada och Ukraina, ska organisera en försvarspakt som avskräcker den enda tänkbara fienden Ryssland från varje tanke på att angripa ett medlemsland.

Uppgiften ter sig vid ett första påseende inte särskilt utmanande. Tillsammans har den tänkta alliansen ett monumentalt ekonomiskt, industriellt, militärt och demografiskt övertag. Dess samlade BNP är mångfalt större än Rysslands samlade produktion som inte innehåller en enda produkt som kan säljas i konkurrens på världsmarknaden. Natoeuropas befolkning är tillsammans med Kanada och Ukraina 5-falt större än Rysslands, som har minskat till 140 miljoner. Det allmänna hälsotillståndet är inte bra – särskilt för den manliga delen av den ryska befolkningen. Europeiska män lever vid god vigör 10  år längre än ryska.

Om alla medlemmar av Natoeuropa skulle anslå 2,5 procent av BNP till militärt försvar skulle vi hamna långt över Rysslands hela statsbudget. Det finns ingen anledning att europeiska länder ska avsätta samma andel av BNP som USA. Washington har förutom Nato militära åtaganden i Asien mot en långt mäktigare fiende än Ryssland. Europeiska länder ska inte anamma Trumps bisarra idé om försvarsanslag som motsvarar 5 procent av BNP – de ska tillsammans med Kanada dimensionera sina resurser för en uppgift som enbart gäller försvar mot en enda välkänd fiende.

Men uppgiften handlar inte om resurser utan om organisation.  Europeiska Natoländers materiella överläge gentemot Ryssland är summan av nationella styrkor som är beroende av amerikanskt ledarskap. Alla tänkbara scenarier för att möta ett ryskt anfall bygger fortfarande på att USA ansvarar för logistik, satellitövervakning och ordergivning. Generalsekreteraren har alltid varit europé och överbefälhavaren amerikan. Washington har velat ha det så och med undantag för de Gaulle har ingen europeisk politisk ledare försökt ändra på denna ordning.

Putins deklarerade mål att återskapa det ryska imperiet och hans aggression i Georgien, Krim, Donetsk och Luhansk ledde inte till någon märkbar reaktion från Nato eller från enskilda medlemsländer. NordStream II började byggas när Putin erövrat Krim och var färdig 2021. Att EU inte tidigare införde kännbara sanktioner mot Ryssland berodde på ett massivt motstånd från Tyskland.  Polens premiärminister Donald Tusk konstaterade att vi accepterade att ”500 miljoner européer bad 300 miljoner amerikaner om skydd mot 140 miljoner ryssar som ännu efter tre (nu fyra) år inte lyckats besegra 50 miljoner ukrainare.” Först Rysslands storskaliga invasion av Ukraina satte stopp för denna aningslösa politik – och det som måste göras är ännu inte påbörjat.

Europeiska Natoländer och Kanada har anledning att tacka USA för dess roll i den säkerhetsordning som skapades efter andra världskriget. Men nu är det dags att de med en viss tydlighet deklarerar sin beredskap att på egen hand försvara sin kontinent (och samtidigt uttalar en förhoppning om fortsatt gott samarbete). Detta steg ”underlättas” av att Washington tar avsked från den gamla världsordningen i den nya Nationella Säkerhetspolitik (NSS), som i tysthet presenterades natten mellan den 5 och 6 december. Nu ska världen uppdelas i intressesfärer och USA kommer att med ekonomiska krav och militär makt dominera den västra hemisfären. Ryssland blir då en aktör med vilken Europa bör ”upprätta strategisk stabilitet.” De finns emellertid en överhängande risk att den ”europeiska civilisationen är på väg att utplånas” (civilisational erasure). Det är tydligt men inte klart utsagt i NSS att USA avser att bli en tributstat med lydstater i Sydamerika och Europa som täpper till underskotten i den amerikanska ekonomin genom öppna marknader, generösa investeringsavtal och köp av olja och vapensystem. Washington avser att med alla medel bevara dollarns ställning – det sparar 100 miljarder i räntekostnader och underlättar fiskalt lättsinne. Under ett halvt sekel har amerikanarna kunnat tillåta sig att spara litet och konsumera mycket eftersom omvärlden köper deras statsobligationer.

Natos artikel 5 är ett mångtydigt och mångordigt dokument:

Parterna är ense om att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla, och följaktligen enas parterna om att varje part, under utövande av den rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns i artikel 51 i Förenta nationernas stadga, i händelse av ett sådant väpnat angrepp ska bistå den eller de angripna parterna genom att individuellt och i samförstånd med de övriga parterna utan dröjsmål vidta de åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.

Alla sådana väpnade angrepp och alla de åtgärder som vidtas med anledning av dem ska omedelbart inberättas till Förenta nationernas säkerhetsråd. Sådana åtgärder ska avslutas när säkerhetsrådet har vidtagit nödvändiga åtgärder för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Denna text är ett barn av det kalla kriget. Den fyllde sin funktion när USA hade, som mest, 250 000 soldater på plats i Europa mot sin otvetydiga motståndare Sovjetunionen. Om Europa ska bygga ett trovärdigt försvar mot Ryssland krävs en mer omedelbart förpliktande pakt. Men det är viktigt att hålla fast vid att det enbart handlar om försvar. Wall Street Journal (14 april) hävdar att europeiska länder arbetar med en plan för den händelse att USA lämnar Nato – den behövs även om amerikanarna stannar. The Economists antydan om en militär roll för att ”project hard power ” på den världspolitiska scenen kan aldrig bli en gemensam uppgift för europeiska länder.

Platt fall

På Frihetens Dag (Liberation Day) den 2 april presenterade Trump de nya tullar som skulle införas mot praktiskt taget alla länder. EU:s handelskommissionär Maros Sefvovic hann besöka Washington sju gånger utan att få träffa någon beslutsfähig person innan Trump, mellan två rundor på sin golfbana Turnberry i Skottland, tog emot Ursula von der Leyen och meddelade att det blev generella tullar på 15 procent. EU hade hoppats på att liksom Storbritannien komma undan med tio procent. Von der Leyen inledde mötet med att prisa Trumps ”välkända skicklighet som förhandlare” och deklarerade att det amerikanska underskottet i handelsbalansen ”måste rättas till”.

Till en början fanns inte ens en gemensam kommuniké som angav vad handslaget i Turnberry innebar. Efter en månad fick allmänheten veta att USA och EU var glada att presentera ett ramavtal om ”reciprok, rättvis och balanserad handel.” Texten rymmer ett tjugotal punkter som har det gemensamt att de alla handlar om amerikanska problem och europeiska eftergifter. Trump anser sig sålunda ha fått löften om att europeiska företag ska investera 600 miljarder dollar i USA och öka inköp av vapen, olja och gas med 750 miljarder. I amerikansk teve har han meddelat ”vi har fått 600 miljarder som vi kan investera var vi vill.”

Språkbruket i dokumentet är märkligt. Det är i och för sig korrekt att EU uttalar en beredskap att sänka tullar och ge fördelaktigt marknadstillträde för utvalda jordbruksprodukter men när USA ”utfäster” sig att höja sina tullar till 15 procent får texten en orwellsk klang. Med tanke på att Trump grundar sin befogenhet på undantagslagstiftning hade man väntat sig att USA skulle se sig ”nödsakad” att vidta åtgärder för att skydda sin hemmamarknad.

Europeiska länder kan inte hindra USA från att införa en merkantilistisk handelspolitik men det blir ett demokratiskt problem om EU accepterar Trumps verklighetsbeskrivning. EU ska inte be om ursäkt för att amerikanska företag och vanliga konsumenter föredrar att köpa europeiska produkter. Det är helt enkelt den naturliga följden av att den amerikanska industrisektorn krympt till 10 procent. Underskottet i handel med varor kompenseras av ett stort överskott i handel med tjänster. Det är också tillåtet att uttrycka förvåning över att en utveckling som pågått i ett halvt sekel plötsligt blir ”ovanliga och extraordinära” utländska hot från alla länder, varav några är obebodda, som ger presidenten rätt att deklarera nationellt nödläge. Det är inte fel att påpeka att väldiga ofinansierade skattesänkningar bidragit till utvecklingen. Det är dubbelfel att göra en utfästelse om var europeiska företag kommer att investera.

 Europas omfattande import av försvarsmateriel kommer att fortsätta under flera år. Men det vore ärligt att säga att den måste och kommer att minska. Våra möjligheter att på egen hand försvara vår kontinent kan inte vara avhängig Vita husets välvilja. Ingen av parterna har de verktyg som behövs för att garantera att handelsutbytet blir reciprokt, balanserat och rättvist. Detta var något de sovjetiska staterna, med diktat från Moskva, kunde ägna sig åt inom sin ekonomiska samarbetsorganisation Comecon.

Financial Times (31 juli) konstaterade att resultatet i stort sett överensstämde med Trumps ”drömscenario.” Han hade alltså all anledning att triumfera och de länder som stod näst i tur kunde läsa skriften på väggen. ”Om EU lägger sig platt har vi ingen chans att sätta hårt mot hårt i bilaterala förhandlingar.”

När Högsta Domstolen i Washington den 20 februari förklarade Trumps tullar olagliga deklarerade Kommissionen omedelbart att EU ville behålla de avtalade tullarna.

Vi var många som argumenterade för att EU skulle sätta hårt mot hårt i stället för att avskaffa egna tullar och acceptera alla Trumps krav. Det är svårt att bedöma konsekvenser av denna strategi när man också måste bedöma effekterna för Ukraina. Ett minikrav är emellertid att Europa uppträder med värdighet och använder ett korrekt språkbruk. Genom att erkänna att underskottet i handelsbalansen måste rättas till accepterar vi Trumps föreställning om att EU under femtio år lurat (screwed) USA. Det handelssystem som vi förlitat oss på under efterkrigstiden syftar till att ge företag engagerade i internationellt handelsutbyte likvärdiga villkor och förutsebart marknadstillträde. Det garanterar ingen part vare sig reciprocitet, rättvisa eller balans.

”Jag har aldrig sett något handelsavtal som liknar detta” konstaterade Portugals tidigare Europaminister Bruno Macaes.  ”Europeiska eftergifter byttes mot ytterligare eftergifter. Det är katastrofalt av många skäl…..avtalet sätter i fråga den europeiska unionens raison d´être.” Det är faktiskt inte ens ett avtal – i andra ändan finns bara Trump och han har redan ändrat villkoren minst två gånger.

Amerikanska techföretag beskattar Europa

En handfull amerikanska techföretag dominerar cyberrymden över den västra hemisfären. De monopolräntor de kan ta ut är att likna vid en skatt på europeiska företag och konsumenter.

Google har länge haft en närmast total dominans på marknaden för internetsökningar. Nu hotas detta monopol av att vi också kan använda och få bättre svar av amerikanska och kinesiska AI-tjänster. Den franska Le Chat kan ännu inte konkurrera trots att den talar engelska – men den har humor. Om du frågar vad den heter så får du svaret att namnet är “purr-fect” för att ta sig in på marknaden.

Marknaden för molntjänster på vår del av klotet domineras av Amazon, Microsoft och Google. Vinstmarginalerna är som sig bör i denna bransch astronomiska. Vi lekmän kanske förvånas över att Pentagon inte har ett eget moln att sväva i. Än så länge är det Amazon Web Sevices (AWS) som sköter denna affär. Molntjänster står för 60 – 70 procent av företagets totala vinst. Det är lätt att förstå varför ägaren Jeff Bezos betalat 70 miljoner för en film om presidenthustrun Melania och tystat kritiska röster i den ägda Washington Post.

Microsofts operativsystem Windows har mer än 70 procent av marknaden. Tillsammans med Apples macOS har de ännu ett de facto monopol i västvärlden. Kina har utvecklat ett eget system (OpenKylin) som är baserat på Linuxs öppna källkod. Också Large Spallation Source (LSS) som började byggas 2014 och snart kommer att tas i drift utanför Lund använder Linux vilket tycks vara regel för att hantera avancerad vetenskaplig infrastruktur.

Apple och Google har skaffat sig ett fast grepp om marknaden för mobila applikationer. Chefen för Apple, Tim Cook, beslutade 2017 att appar som skapats från en kommersiell mall (template) eller utvecklats av fristående företag inte längre skulle accepteras i företagets “butik.” Detta innebar att villkoren för en hel bransch, som till stor del bestod av nystartade företag, drastiskt ändrades. Reaktionen blev så våldsam att beslutet (utan kommentarer) ändrades. De apputvecklare som betalade en medlemsavgift skulle få fortsätta. Det är alltså inte utan skäl som man talar om en Appleskatt och en Googleskatt.

Att Meta har en dominerande ställning på marknaden för sociala medier beror på att konkurrensmyndigheter i USA och Europa inte var på sin vakt. Dåvarande Facebook tilläts förvärva Instagram 2012 och WhatsApp 2014 efter att ha lovat att inte samköra företagens persondata. Detta löfte sveks och resulterade i böter som marginellt naggade vinsten i kanten.

Denna amerikanska dominans av cyberrymden är problematisk av åtminstone tre skäl. Google och Meta (tidigare Facebook) har i det närmaste monopol på   västvärldens marknad för digitala annonser. Förlorare är tryckta media vars ekonomiska kalkyl under lång tid baserats på kommersiella annonser. ”Kostnaden” för techföretagens affärsmodell är att de dränerar annonsmarknaden för tidningar. Detta innebär att vi går miste om den kvalitetsjournalistik som demokratin behöver.

I flertalet länder finns en ansvarig utgivare för vad som publiceras i tidningar och visas i tv. I USA har ägare av nätplattformar befriats från detta krav på redaktörskap. Zuckerberg har med entusiastiskt stöd från Trump avskedat den personal som tidigare faktagranskat innehållet på Facebook, Threads och Instagram. Resultatet är att nätet fyllts av hat och hot, obsceniteter och falska nyheter. Professionellt producerade program innehåller nyheter som man måste vara väl påläst för att genomskåda. Personligen är jag fascinerad över alla påhittade fotbollsmatcher som visas mellan existerande lag.

Den amerikanska journalisten Anne Applebaum har i The Atlantic (mars 2026) varnat för att EU och Storbritannien snart kommer att behöva välja mellan att bevara alliansen med Trump och möjligheten att ”utan aggressiv yttre påverkan genomföra fria val och välja sina egna ledare.” Sanningens minut kommer när Kommissionen ”äntligen presenterar sin årslånga granskning av plattformen X.”

Amerikanska massmedia ägs i allt större utsträckning av biljonärer som av flera skäl vill hålla sig väl med Trump. Även utan deras bistånd kan den amerikanska administrationen kontrollera plattformsföretagen med hjälp av den så kallade molnlagen som antogs under Trumps första period i Vita huset. Clarifying Lawful Overseas Use of Data Act (CLOUD) ger federala myndigheter befogenhet att begära ut data som lagras utanför USA av tjänsteleverantörer som omfattas av amerikansk jurisdiktion. Syftet är att underlätta brottsbekämpning, men hamnar i konflikt med EU:s GDPR-lagstiftning.

Amerikanska techjättars beskattning av europeiska företag var ett problem redan före Trumps andra period i Vita huset. När Washington nu tar avstånd från den juridiska ordning som förenat Västvärlden sedan andra världskriget ändras hotbilden radikalt och flera svenska och europeiska företag söker, enligt Carl Heath vid forskningsinstitutet RICE, bryta sig loss och hitta egna lösningar. Danmarks regering har förklarat att de vill förlita sig på operativsystem med öppna källkoder och europeiska moln.

Kommissionen har delat ut subventioner för att utveckla europeiska molntjänster. För att matcha de enorma investeringar som görs i USA krävs emellertid att europeiska företag och offentliga institutioner deltar. Den naturliga lösningen är att investeringar finansieras av framtida kunder. Att förena Europas krafter på detta område bör vara en prioriterad uppgift för Kommissionen.

Kan Europa mäta sig med USA?

Om Europa ska tävla med USA måste vi först bestämma vilka grenar det gäller. I tiokamp vinner europeiska länder överlägset men USA har chans till en eller två grensegrar.

Först är det emellertid viktigt att påminna om den globala situationen. I stort sett alla länder utom USA (som svarar för 8 procent av total varuexport) vill behålla en regelbaserad världsordning. Sverige tillhör de länder som driver på för att EU ska fördjupa sitt samarbete med Comprehensive and Progressive Agreement on Trans-Pacific Partnership (CPTPP) – världens största frihandelsområde med bland andra Australien, Chile, Japan, Kanada, Mexiko, Peru, Sydkorea, Storbritannien och Vietnam som medlemmar och en lång rad länder på väg in. EU:s handelskommissionär Maros Sefcovic deltog i organisationens möte förra året. Det vore ekonomiskt rationellt och politiskt kraftfullt om unionen (eller alla medlemsländer separat) skulle erbjuda medlemmarna av CPTPP samma nolltullar som USA tvingat till sig. Trump skulle inte gilla denna generositet men det är svårt att se att vilka skäl han skulle ha för att invända.

Den ofta prisade men sällan lästa Draghirapporten innehåller värdefull information om EU-länders ekonomi – ofta på detaljnivå. Men huvudtesen om Europas svaga produktivitetsutveckling sedan millennieskiftet är inte korrekt. Det är endast länder i eurozonen som haft en svagare tillväxt. Den genomsnittliga produktionen per arbetad timme i unionens 27 medlemsländer har ökat något snabbare än i USA – vilket innebär att länder som inte har euron som valuta haft en märkbart bättre utveckling i detta avseende. Det är också svårt att förena ett svällande överskott i varuhandeln med USA med föreställningen om en lågpresterande europeisk industri.

Orsaken till att eurozonen sedan sin tillkomst haft klen ekonomisk tillväxt hänger samman med en självpåtagen tvångströja. Oberoende av priset på pengar (alltså räntan) får medlemsländer inte låna mer än vad som motsvarar 60 procent av BNP. Trots att flera av dem under lång tid kunnat ta upp långa lån till noll- eller minusränta – i Sverige från oktober 2014 till november 2019 – tvingades de avstå från denna möjlighet att investera i produktiv infrastruktur. Till skillnad från andra länder sparade sig euroländer ur finanskrisen 2008 – 10.

Draghirapportens värde är framför allt att den dokumenterar hur Europa halkat efter Kina och USA vad gäller högteknologi. Obalansen i Europas relation till USA handlar väsentligen om de nämnda gigantiska techbolagen. De sju största har ett kapitaliserat värde som är större än det samlade värdet på aktiebörserna i Storbritannien, Kanada, Tyskland och Japan. På listan över världens hundra mest värdefulla företag representerades Europa så sent som 1990 av 41 bolag. Idag, men kanske inte imorgon, finns 15 finns kvar. I kraft av enorma fria kassaflöden tävlar de stora techföretagen med ledande universitet i USA och Kina om att utveckla kvantdatorer, AI-applikationer och fusionsreaktorer. Personer med professionell anknytning till Google fick tre av de vetenskapliga Nobelprisen 2024.

Enligt tankesmedjan Breugel är ”EU inte ens med i matchen.” Mot detta bör invändas att de stora techföretagens affärsmetod är att köpa upp allt som kan bli en framtida konkurrent. Om inte Google fått köpa DeepMind 2014 hade Europa haft ett företag som tack vare ”maskininlärning av neurala nätverk” har revolutionerat möjligheten att utveckla nya läkemedel.

Europas problem kompliceras av att de amerikanska techföretagen slutit en faustisk pakt med presidenten som har likheter med Putins överenskommelse med sina oligarker. Trump har lovat att vidta motåtgärder om EU skulle reglera företagens verksamhet i Europa på ett vinsthämmande sätt. Utrikesminister Marco Rubio har instruerat sina ambassader i Europa att prioritera rapportering om politiska förslag som hotar amerikanska ekonomiska intressen. Företagens åtagande är väsentligen att hylla presidenten (ibland krälande i stoftet), utlova investeringar i USA och i några fall att dela vinsten. Chefers närvaro vid tillställningar i Vita huset noteras och registreras.

Länder kan tävla med varandra genom att erbjuda en attraktiv hemvist för människor och företag men konkurrens handlar om företags möjligheter att sälja sina varor och tjänster. Vad gäller traditionell industri utmanas europeiska bolag i ökad utsträckning av kinesiska men står sig alltså gott i konkurrensen med amerikanska. Den enda bransch jag kommer på som domineras av Europa är produktionen av lyxvaror. Vinstmarginalen är i klass med molnföretagen och omsättningen har sedan millennieskiftet tredubblats till 358 miljarder euro. Kundkretsen växer i rasande takt. Louis Vuitton hade för femtio år sedan två butiker – båda i Paris. Nu har de två i Ningbo – Kinas 34:e största stad.

Europa

EU:s budget motsvarar bara en procent av medlemsländernas BNP men i reda pengar blir det ändå nästan 2 000 miljarder euro under perioden 2028 – 2034. Rätt använd kan den bidra till Europas konkurrenskraft. I nuläget innebär koncentrationen på innovationshämmande jordbruksstöd och byråkratiserande regionalpolitik snarast en broms. Det har länge varit uppenbart att jordbrukspolitiken, som nu vilar på arealbidrag, utan svårighet kan nationaliseras – det är trots allt den mest jordnära verksamhet vi känner till. I just detta avseende har Brexit varit en framgång för England. Snart har de schablonartade arealbidragen fasats ut och endast goda jordar används för produktion. Engelska bönder belönas i stället för insatser som skyddar miljö och ökar biologisk mångfald.

Ungefär en tredjedel av regionalstödet innebär en nettoöverföring av pengar från rikare till fattigare medlemsländer. Effekten är minst sagt tveksam men avsikten är god. Resten bör avskaffas. Det handlar om en rundgång när rikare länder skickar pengar till Bryssel och tvingas producera projektkataloger som underlag för förhandlingar om att få dem tillbaka – och då endast beledsagade av matchande bidrag. Med ett enkelt handgrepp går det att frigöra 1 000 miljarder euro för investeringar i europeisk infrastruktur och forskning.

 Kommissionen har ansvar för unionens konkurrenspolitik. Den behöver både skärpas och mildras. När Volvo förhandlade om att gå samman med Scania strax före millennieskiftet granskades konsekvenser för varje nationell marknad vilket ledde till ett negativt beslut. I USA har det hela tiden varit självklart att politiken tillämpas för hela landet. Nu bör större vikt läggas vid att europeiska företag måste konkurrera med amerikanska, kinesiska, japanska och sydkoreanska jättar. Samtidigt ska techföretagen hindras från att, som nu sker, köpa upp potentiella konkurrenter innan de blivit flygfärdiga. Konsekvenserna av att Meta fick förvärva (för en spottstyver) Instagram och WhatsApp och att Google fick köpa DeepMind har redan belysts.

Om vi nu övergår till de grenar som handlar om människors välmående förändras bilden dramatiskt. Europa vinner i nästan alla grenar och USA hamnar aldrig på pallplats.

Europas största seger är tyvärr ganska dyrköpt. Folk i Västeuropa lever vid god vigör ca 5 – 6 år längre än amerikanare och i flertalet fall med anständiga pensioner och fri sjukvård. Om 300 miljoner amerikanare skulle leva lika länge som européer så skulle kostnaden för pensioner och Medicare knäcka landets lånefinansierade ekonomi.

I alla europeiska länder har medborgarna valt att ta ut en ökande andel av välståndet i form av ledighet. Amerikanska medborgare har inte lagstadgad rätt till betald semester eller betald föräldraledighet. Européer har i genomsnitt 20 veckors betald semester – i de rikare länderna långt mer än så. Genomsnittet för föräldraledighet är 14 dagar – i Sverige är den som bekant 480 dagar, varav 390 på sjukpenningnivå.

I snart tio år har medborgare i Finland utsett sig till världens lyckligaste folk. Finlandssvenskar är något lyckligare än andra och allra lyckligast är ålänningar. Invånare i de andra nordiska länderna mår tillsammans med Costa Ricaner nästan lika bra. Listan domineras av europeiska länder. USA har halkat ner till 23:e plats strax efter Saudiarabien.

Det finns många skäl till att amerikanare känner sig molokna. Att deras liv är sex år kortare beror på övervikt, mord och drogmissbruk. Tre fjärdedelar av amerikanare i ålder 17 – 24 år är inte kvalificerade för att bli soldater på grund av fysiska eller mentala skäl. Det finns därför rekryteringsskolor där ungdomar kan försöka kvalificera sig genom att banta eller lära sig läsa. Dödskjutningar och död på grund av överdos är 10-15 gånger vanligare i USA än i Europa. Död i samband med barnafödsel, trafikoffer och arbetsplatsolyckor är tre gångar vanligare. I USA sitter femfalt fler personer i fängelse.

I Europa har alla medborgare rätt till fri eller kraftigt subventionerad sjukvård. I USA är den osannolikt dyr och 15 – 30 miljoner amerikanare saknar i praktiken säker tillgång till vård. Per capita kostar sjuk- och hälsovård 50 procent mer än i Västeuropa och Kanada – ändå minskar den redan korta medellivslängden och den redan höga spädbarnsdödligheten ökar. Ytterst få amerikanska föräldrar har tillgång till subventionerat dagis och högre utbildning är enormt dyr för den som inte får ett stipendium.

Höghastighetståg i USA kan inte komma upp i särskilt hög hastighet innan de måste bromsa. Den totala längden räls är 8 mil. Och det går trögt att bygga nytt. Invånarna i Kalifornien beslutade 2008 om ett snabbspår mellan Los Angeles och San Fransisco ungefär samtidigt som kineserna började planera förbindelsen mellan Beijing och Shanghai. Rälsen i Kina kunde befaras redan 2011 och hade då kostat 36 miljarder dollar. Den första delen av den kaliforniska järnvägen kommer förhoppningsvis att tas i bruk 2030 – 33 till en kostnad av 128 miljarder. I Europa kan vi åka 855 mil innan resan är slut.

På listan över de städer där människor helst vill bo nämns inte sällan en och annan ort i Japan, Kanada och Australien. Till och med Auckland hamnar ibland – till invånarnas överraskning – högt. Annars är den europeiska dominansen total. Södermalm har i två olika undersökningar utsetts till världens tredje coolaste stadsdel.

Det är naturligtvis en enorm konkurrensfördel att Europa är den världsdel som människor helst vill bo i. Men om vi stänger våra gränser blir den inget värd.

Lars Anell