USA Trumps verkställande order kan bara ifrågasättas i domstol och dras tillbaka av efterkommande administrationer. Det skriver Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet.
Allt sedan president Donald Trumps makttillträde i början av året har han levererat en uppsjö av verkställande order med klart skilda innehåll. Det har i genomsnitt varit en verkställande order per dag under Trumps första hundra dagar vid makten. Dessa har gällt allt ifrån inrättandet av DOGE (Department of Governmental Efficiency), införande av importtullar, indrag av federalt stöd till flera universitet, utträde från World Health Organization och det internationella klimatavtalet (Parisavtalet), nedläggning av USA:s biståndsprogram, ett utestängande av internationella studenter – samt – avskaffandet av mångfaldsprogram i centrala verksamheter.
I skottgluggen för den sistnämnda punkten står retoriken om “Diversity, Equity and Inclusion”, vilken antas genomsyra många företag, myndigheter och universitet, enligt Trump. Trump har också skrivit under en verkställande order som utmanar det fjortonde författningstillägget, vilket innebär att invånare som fötts i USA inte automatiskt ska få medborgarskap.
Biden mer återhållsam
Med en uppenbar stor stolthet har Trump visat upp många av sina dekret i Vita husets ovala rum för sina medarbetare och för journalistkåren. Ingen annan president har under en så kort tid skrivit under så många verkställande order alltsedan George Washingtons dagar, inklusive Franklin D. Roosevelt och Harry S. Truman som var presidenter under ett blodigt världskrig. Trumps företrädare Joe Biden till exempel var betydligt mer återhållsam beträffande verkställande order. Ett uppmärksammat dekret från Biden var lättnader av studielån för de amerikanska studenterna.
Två tredjedelar av Trumps dekret har avspeglat Projekt 2025 – ett politiskt initiativ som syftar till att konsolidera den verkställande makten i en mer högerpolitisk riktning. Dekreten syftar bland annat till att mejsla ut den politiska färdriktningen och klargöra de rådande lagarna. Trumps underskrifter av verkställande order skiljer sig markant från hans föregångares. Tidigare presidenter använde sig nämligen av detta redskap bara i extrema nödlägen och när de ville runda kongressen – och då båda kamrarna kännetecknades av stor splittring och en risk för fördröjningstaktiken ”filibustering” i senaten. En särskilt berömd order var president Abraham Lincolns dekret ”The Emancipation Proclamation” med syfte att avskaffa slaveriet 1863.
Stark presidentmakt
Trump å sin sida besitter ett stort stöd både i representanthuset och i senaten samt även i Högsta domstolen (HD). En anledning till att han skrivit under så många dekret på så kort tid är nog att han har velat ge intryck av att besitta en stor handlingskraft. Han har också hänvisat till att landet befinner sig i ett nationellt nödläge genom det stora handelsunderskottet och migrationsflödet – framför allt då från Latinamerika – vilket motiverar en stark reaktion från den verkställande maktens sida. En argumentation som Trumps kritiker ifrågasatt.
USA är känt för att ha en av de starkaste presidentsystemen i världen. Artikel 2 i konstitutionen fastställer att all militär makt ligger i presidentens händer. Han eller hon utnämner också federala tjänstemän efter granskningar i senaten. Ministrarna i regeringen är inte heller ansvariga inför kongressen utan bara inför presidenten. Till skillnad från Frankrikes presidentsystem kan också den amerikanska presidenten lägga in sitt veto mot lagförslag från kongressen. Presidenten får alltså all sin makt i kraft av konstitutionen och inte av kongressen.
Ansvarsskyldighet inför kongressen inskränker sig till riksrättsåtal i samband med allvarliga brott, något som Trump fått erfara två gånger under sina två presidentperioder och som gjort honom unik i USA:s historia. Den första gången var den 18 december 2019 mot bakgrund av anklagelser om maktmissbruk och den andra gången i samband med hans roll i stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Åtalen lades dock ner då majoriteten inom det republikanska partiet försvarade Trump och då demokraterna inte heller valde att prioritera åtalen. Trumps verkställande order kan också bara ifrågasättas i domstol och dras tillbaka av efterkommande administrationer.
Konservativ högsta domstol
Den konservativa karaktären hos den högsta domstolen (HD) har bidragit till att förstärka den verkställande maktens handlingsutrymme. HD har nämligen ställt sig bakom flera kontroversiella förslag från Trump och det republikanska partiet under senare tid, såsom aborträtten, finansiellt stöd under valkampanjer och vapenkontroll. I domen Trump v. United States (1 juli 2024) bestämde HD att Trump är immun mot straff för kriminella handlingar som utförts i hans egenskap som president även efter det att han slutat som president. HD menade att om inte detta gällde så skulle presidenten distraheras och bli alltför försiktig i sitt handlande.
Konstitutionen ger nämligen en stor makt till presidenten för att han eller hon ska kunna tillvarata nationens intressen även på ett djärvt sätt, enligt HD. Det kan dock noteras att det inte finns något explicit stöd i konstitutionen för presidentens immunitet. Däremot har det utvecklats en praxis under de senaste femtio åren att en president inte kan bli straffrättsligt lagförd under sin mandattid.
Maktbalans
Plantskolan för de konservativa domarna i HD har varit ”The Federalist Society”, en konservativ påtryckningsgrupp av jurister som bildades 1982. Paradoxalt nog har Trump kritiserat detta sällskap under den senaste tiden och anklagat sällskapet för att ge dåliga rekommendationer på domare som inte fullt ut stöttat Trumps politik. Samtidigt som presidenten ges en stark makt genom den amerikanska konstitutionen sätter konstitutionen skarpa gränser för handlingsutrymmet.
USA har nämligen i princip ett maktbalanstänkande med en separation av den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Särskilt har relationen mellan presidenten och kongressen varit konfliktladdad genom historien, men stundtals har även förhållandena mellan presidenten, kongressen och HD varit problematiska. Kongressen har allmänt betraktats som folkmaktens källa och således den främste bland likar (”primus inter pares”) i den ovanstående trojkan. Maktbalansen mellan federal och delstatlig nivå är också central, vilken nyligen utmanats av Trump genom hans insättande av federala styrkor mot demonstranter i Kalifornien.
MAGA-rörelsen maktfaktor
I den danske journalisten och juristen Ruben Toft Sindahls nya bok ”Ret og Magt i USA” (Turbine) analyseras den rådande maktbalansen i efterkrigstidens USA med ett särskilt fokus på Trumps tid i Vita huset. Sindahl som bott i USA i över tio år är en av Danmarks främsta USA-experter, och han har under en lång tid haft den amerikanska kongressen som ett specialintresse. Maktbalansen mellan de verkställande, lagstiftande och dömande makterna, vilken tidigare varit en hörnsten i det amerikanska systemet, håller nu på att bryta samman, enligt Sindahl.
Trumps stödtrupp i det civila samhället – MAGA-rörelsen – har också blivit en betydande maktfaktor som sätter press på de statliga institutionerna och det republikanska partiet. Denna rörelse har bidragit till bitter oförsonlighet och djup polarisering mellan de amerikanska medborgarna. Rörelsen har underminerat viljan till kompromisser och ett samarbete mellan politiska fraktioner på skilda nivåer. En sådan konstruktiv vilja ansåg grundlagsfäderna George Washington, James Madison, John Adams, Benjamin Franklin och Alexander Hamilton vara helt nödvändig för att förverkliga den amerikanska konstitutionens grundläggande principer. Det är med andra ord ett flerfrontskrig som Trumps kritiker nu är involverade i för att upprätthålla den amerikanska demokratin.
Den kanske mest allvarliga motståndaren för Trumps kritiker är just MAGA-rörelsen som delvis modellerat sina strategier utifrån lärdomar från den amerikanska medborgarrättsrörelsen och Martin Luther Kings arbete under 1950- och 60-talen – fast då i en helt annan och närmast motsatt ideologisk riktning. Civil olydnad och bojkotter har i MAGA-rörelsen använts för att föra ut främlingsfientliga budskap istället för budskap om att stoppa rassegregeringen och upprätta en respekt för mänskliga rättigheter.
Trojansk häst i HD?
I sammanhanget kan det vara värt att uppmärksamma att en av de mest betydelsefulla domarna i HD mellan 1990 och 2009 – David Souter – nyligen avled den åttonde maj. Souter (1939–2025) var närmast en trojansk häst i HD som i början av sin domarkarriär betraktades som en utpräglat konservativ domare. När Souter väl hade blivit invald i HD av George Bush Sr. gjorde han dock en hundraåttio graders omsvängning och blev en av de mest liberala domarna i HD:s historia till president Bushs stora besvikelse. Souter försvarade bland annat aborträtten, jämställdheten och antidiskrimineringslagar i sitt domstolsarbete. I det republikanska partiet blev det sedermera ett mantra att säga ”Aldrig mer en Souter.” Följden blev att republikanerna försökte gardera sig med att välja extremt konservativa domare såsom Clarence Thomas och Samuel Alito.
Det sista offentliga talet som Souter höll 2012 i sin hemstat New Hampshire kunde ha varit skrivet för dagens USA. I talet betonade Souter att ett okunnigt folk aldrig kan bli ett fritt folk. Demokratin kan inte överleva när det finns för mycket okunskap. Souter hävdade att det som amerikanerna särskilt ska oroa sig över under nätterna är inte en invasion utifrån eller en intern militärkupp utan en utbredd okunskap i det civila samhället. En okunskap vilken möjliggör för en auktoritär ledare att nå maktens höjder genom att ge löfte om att lösa de flesta av samhällsproblemen.
Nu återstår frågan vem som kan vara en trojansk häst i dagens konservativa HD – den enda institutionen som kan utgöra en reell stoppkloss gentemot Trumps alla politiska förslag och verkställande order. För närvarande ter sig dessa utsikter mycket oklara.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
