Foto: Socialdemokraterna/News Øresund - Johan Wessman - Wkimedia

Politik Det är svårt att förstå den polarisering som utmålas i svensk politik, eftersom skillnaden mellan partierna är så liten. Det skriver Christian Hårleman som hoppas att riksdagspartierna ska inspireras av filosofiska visioner om en mer mittenorienterad politik. 

Det är svårt att se några större ideologiska skillnader mellan de svenska partierna. Med undantag för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan samtliga beskrivas som liberala. Detta faktum står i skriande kontrast till polariseringen mellan vänstern och högern.

Bedömningen beror förstås på vad man menar med liberalism. Historikern Timothy Garton Ash skiljer i essän Liberalismens framtid i Liberal debatt 2022 på liberalism med stort och litet L. 

Garton Ash bestrider att liberalismen är en specifik teori om samhället eller en manual för hur detta ska konstrueras. Han beskriver den i stället som ”en stor släkt av historiska praktiker, ideologiska kluster och filosofiska skrifter” och ”ett världsspråk som även pratas av andra politiska ideologier som står upp för en liberal demokrati”.

Individuell frihet eller jämlikhet? 

Inom denna språkgemenskap har det, menar Garton Ash, uppstått en olycklig polarisering mellan liberaler, konservativa och demokratiska socialister. Liberalismen med stort L har fixerats vid vakthållande kring individuell frihet, medan socialismen stridit för jämlikhet och solidaritet och konservatismen värnat om identitet och gemenskap. 

Alla dessa värden borde, anser Garton Ash, kunna inkluderas i en vidsynt liberal samhällsåskådning. Men det antas ganska allmänt att de politiska honnörsorden på ömse sidor av skalan står i motsättning till varandra, och att den ena sidans värden bara kan förverkligas på bekostnad av den andra sidans. 

Det goda och rättvisa samhället måste, anser Dworkin, visa sina medlemmar jämlik omsorg och respekt.

 

I Justice for Hedgehogs (2011) argumenterar rättsfilosofen Ronald Dworkin för den motsatta åsikten: värdenas enhet. Sanningen om det goda och rättvisa samhället måste vara sammanhängande och de olika aspekterna ömsesidigt stödjande. 

Vi måste därför försöka hitta attraktiva uppfattningar om ett gott liv och social rättvisa som inte står i konflikt med varandra. Anser vi, för att ta ett exempel, att det är beundransvärt att människor arbetar hårt och tar risker för att förbättra sin situation, kan vi inte också insistera på att rättvisan kräver att människors resurser fördelas lika oavsett vilka val om arbete och investeringar som de har gjort. 

En stor del av boken ägnas åt begreppsanalys i syfte att lösa knutarna. I huvudsak tillämpas två strategier. Den ena strävar efter att finna tolkningar som närmar begreppen till varandra, medan den andra går ut på att visa att inget av värdena kan försvaras utan att även de andra tas i beaktande.

Det goda och rättvisa samhället måste, anser Dworkin, visa sina medlemmar jämlik omsorg och respekt. Jämlik respekt, så till vida att alla ska ges möjlighet att välja sin väg i livet och kunna förverkliga sin potential, och jämlik omsorg, på så vis att alla ska behandlas likvärdigt – vilket inte ska förväxlas med likabehandling, utan innebär att alla samhällsmedlemmars intresse ska beaktas vid politiska beslut. 

En partnerskapsmodell för demokratin

Regeringspartierna vill utveckla verksamheten med så kallade spetsklasser i teoretiska ämnen i grundskolan och gymnasiet. Det kan tyckas vara orättvist, men behöver inte vara det. Lägre presterande elever sporras kanske att höja sina prestationer. Kompletteras satsningen med insatser för att stödja de lägst presterande eleverna gynnas alla elever. 

Dworkins princip utesluter såväl marknadstänkande inom politiken som ett lika ensidigt jämlikhetstänkande.

Förslagen att utbilda fler speciallärare och utvidga studietiden genom lovskola och läxhjälp är dock otillräckliga i det avseendet. Regeringens ovilja att kompensera kommunerna för ökade kostnader slår hårt mot skolverksamheten, vilket främst drabbar resurssvaga elever. Likvärdigheten i skolan motverkas även av friskolesystemets segregerande verkningar.

Dworkins princip utesluter såväl marknadstänkande inom politiken, med ett ensidigt fokus på individ och prestation, som ett lika ensidigt jämlikhetstänkande, som kräver utjämning av resurser oberoende av individuell ansträngning och talang.  

Dworkin föreslår en ”partnerskapsmodell” för demokratin med   två förutsättningar:

  1. Regeringen tillmäter alla individers intressen lika stor vikt.
  2. Väljarna behandlar varandra som partners snarare än konkurrenter. 

Om både (1) 0ch (2) är uppfyllda är frihet, rättvisa och solidaritet helt förenliga, enligt Dworkin. Därmed är också förutsättningarna för upplevd gemenskap goda.

Punkt 1 fordrar att Tenstabornas intressen ges samma vikt i politiken som Djursholmsbornas – och omvänt. Punkt 2 innebär att väljarna måste beakta andra intressen än sina egna, gällande exempelvis skatter, välfärd och utbildning.  

Tenstaborna får acceptera att Djursholmsborna har lägre kommunalskatt (därför att det är en rikare kommun), och Djursholmsborna i sin tur att skattemedel överförs från Djursholm till Tensta (därför att behoven är större i Tensta).

Konservatism-socialism-liberalism

Båda punkterna kan tyckas verklighetsfrämmande, eftersom politiken idag har satt i system att ställa väljargrupper och medborgarintressen mot varandra. Den ökande ojämlikheten och söndrandet av livssammanhang i globaliseringens spår verkar dessutom i samma riktning. 

Åskådningen kunde också betecknas som medelvägens politiska filosofi.

Inte minst därför, borde liberaler överväga att ansluta sig till socialismens och konservatismens omfamnande av solidaritet och gemenskap som värden. Garton Ash föreslår i sin artikel om liberalismens framtid, måhända skämtsamt, rentav att alla sanna demokrater skulle förenas i uppslutning bakom vad den polske filosofen Leszek Kolakowski – i en artikel från 1978 – har kallat konservatism-socialism-liberalismen (How to be a Conservative Socialist Liberal). Åskådningen kunde också betecknas som medelvägens politiska filosofi.

Togs ytterligare ett djärvt steg i denna riktning kunde man kanske tänka sig att åtminstone mittenpartierna i Sverige – S, C och L – skulle slås ihop till partiet Mittendemokraterna. Tillsammans kunde de bilda regering på grundval av ett program inspirerat av Dworkins princip om jämlik omsorg och respekt. 

Gemensam deklaration

Efter uppräkningen av diverse reformer som de olika strömningarna borde kunna komma överens om kunde programmet avslutas med en deklaration om grunderna för konservatism-socialism-liberalismen:

Vi är konservativa, så till vida att vi håller oss till det som bevisligen fungerar, och vill utveckla detta utifrån dess bästa egenskaper. 

Vår metod är prövande och pragmatisk. Vi avvisar risktagande utopism, men inser att främst klimatkrisen fordrar stora samhällsförändringar som inte kan skjutas på framtiden.

Vi är socialister, så till vida att vi anser att förändringarna måste vara rättvisa. Stora sociala klyftor skadar den sammanhållning som fordras för att vi ska klara de svåra utmaningar som Sverige står inför.

Vi är slutligen liberaler, därför att vi betraktar individerna som samhällskroppens minsta och viktigaste beståndsdel. Frihet är det syre som måste tillföras cellerna för att frigöra den energi som får samhället att växa och utvecklas.

I allt detta är vi universalister och internationalister. Mänskligheten har ett gemensamt intresse av att finna lösningarna på de globala problem som berör alla och fordrar allas deltagande och samverkan – med beaktande av skilda erfarenheter, religiösa övertygelser och sätt att leva.

Amen, höll jag på att tillägga. 

Detta kommer troligtvis inte att hända. Inte desto mindre kunde man önska att mittenpartierna började prata med varandra, och vad det lider kunde prata ihop sig om ett regeringsalternativ, så att vi nästa gång vi går till valurnorna slipper uppleva en återupprepning av valet 2022, som befäst den politiska polarisering och låsning i cementerade positioner som hindrar oss från att ta itu med uppgifterna.