De folkvalda förtroendemännen i kommunfullmäktige i Björkäng 1920. Foto: Bäckströms Eftr (Public Domain).

Lokal demokrati Mike Enocksson är högerextremisten som blev radikal socialdemokrat, och som nyligen valde att lämna sitt kommunpolitiska uppdrag trots att karriären precis tagit fart. I en personligt hållen text skildrar han här sin bild av arbetarrörelsen och svensk kommunpolitik. 

Vid 28 års ålder lämnar jag sju år av partipolitisk verksamhet och 5 år av kommunpolitisk verksamhet bakom mig. Förra året valdes jag till andre vice ordförande för kommunfullmäktige i Ystad. Hade vi vunnit valet 2022 är det mycket som pekar på att jag förmodligen blivit den yngste kommunfullmäktigeordföranden i Ystads historia – kanske till och med en av de yngsta i Sverige.

Nu kommer det inte bli så. Jag lämnade in mitt avgångsbesked för några veckor sedan för både mina partipolitiska uppdrag samt mina kommunalpolitiska. Jag är dock en relativt okänd figur i den svenska arbetarrörelsen, och än mer inom svensk politik i stort. Så varför är det intressant att höra min berättelse om min tid i arbetarrörelsens tjänst? Det kanske det inte är. Men jag tänker ändå erbjuda ett fönster in i den svenska arbetarrörelsen och den svenska kommunpolitiken. En berättelse om hur en högerextremist blev radikal socialdemokrat och som valde att lämna den kommunpolitiska resan när den precis hade börjat ta fart.

I januari 2009 var jag på mitt sista möte med Sverigedemokraterna. Det beslutet hade redan tagits sommaren 2008, att jag skulle avveckla mitt partipolitiska engagemang vid årsskiftet. Därefter följde tre år av ideologiskt sökande. Först när Håkan Juholt valdes till partiordförande och höll sitt legendariska kongresstal väcktes ”sossen” till liv inom en. Under 2011 fick tanken om att än en gång aktivera sig partipolitiskt att växa i en. Att återgå till Sverigedemokraterna var en ideologisk omöjlighet. Jag befann inte mig där längre. Via massmedia fick jag följa karaktärsmordet på socialdemokraternas partiordförande och i januari 2012 avgick Håkan Juholt – till min stora förtvivlan. I samma veva valde jag att bli medlem i socialdemokraterna och gick på mitt första möte i februari 2012. Då låg partiet på bottennivåer i opinionsmätningarna, så det skulle vara svårt att anklaga en för att vara karriärist.

Mitt första möte handlade om att diskutera det partiprogram som var ute på remiss hos arbetarkommunerna och som skulle antas på partikongressen nästkommande år. Det kändes stort att få vara med i denna process, som nytillträdd medlem i en liten svensk arbetarkommun. Framför allt var det stimulerande, och i samma veva så växte också mitt intresse för politisk teori fram och som skulle bli mitt stora intresseområde inom ramen för min då rådande statsvetenskapliga utbildning. Det är dessutom ett område som kommit att prägla en stor del av mitt liv sen dess och kommer förmodligen göra det i resterande delen av det med. Vad gäller slutversionen av det där partiprogrammet så upplevde jag nog att den saknade en ideologisk udd, och frågan är hur mycket arbetarkommunernas remissförslag egentligen präglat utformandet av det. Eller så hade de det. Oavsett vilket så känns i så fall utfallet smått tragiskt.

Det påstås gärna att det tar lång tid innan en kommer någonstans inom arbetarrörelsen – och kanske inom vilken partipolitisk organisation som helst. Att en skall först ha kokat kaffe i tio år innan en blivit beprövad sitt folkrörelsevärde. För mig egen del har jag aldrig kokat någon kopp kaffe i arbetarrörelsens regi. Kanske för att jag är man, då könsrollerna fortfarande är starka och det är de äldre kvinnorna som ansvarar för köket. Kanske för att jag knappt vet hur en kokar kaffe utan instruktioner, då jag själv inte är någon konsument av detta som är så centralt i svensk arbetarrörelse.

Bara efter ett par månader blev jag adjungerad in i arbetarkommunens styrelse för att representera den SSU-klubb som jag var en del av att starta upp. Tre år senare blev jag ordinarie ledamot. Under tiden haglade de partipolitiska uppdragen över en – som medlem i arbetarkommunens valstrategigrupper, som ombud till distriktkongresser och valkonferenser, som vicekassör, som återuppstartare av arbetarkommunens internationella utskott, som 1-maj ordningsman och fanbärare. 2014 blev jag också ersättare i kommunfullmäktige och i kulturnämnden samt ledamot i valnämnden. 2018 så avancerade jag till ledamot, och andre vice ordförande i kommunfullmäktige samt som ersättare i myndighetsnämnden.

En arbetarkommun kan lätt bli en sekundär familj. Men precis som en hel del familjer tenderar den också att vara dysfunktionell.

Att jag lyckades avancera så fort kan säkert bero på flera saker. Delvist är det en relativt liten arbetarkommun och det finns alltid en brist på ”bra folk” till olika uppdrag i en tid då medlemsantalet sjunker för varje år. Tydligen så ingick jag i den kategorin. Att jag själv var driven och tog för mig har heller knappast varit till min last. Det farliga är dock att en kan ta på sig för mycket. Våren 2016 hade jag 3-5 möten i veckan, studerade heltid och försökte träna 5 gånger i veckan och samtidigt försökta upprätthåla någon form av socialt liv utöver allt detta. Allt annat än parti- och kommunpolitiken blev lidande och halvdant. Senare på våren ingick jag i en forskningsstudie på statsvetenskapliga institutionen om ungas politiska engagemang. I detta så fick jag rada upp alla mina uppdrag och både jag och intervjuaren chockades nog lite över hur mycket det faktiskt var. Efter detta valde jag att trappa ner.

En arbetarkommun – precis som alla typer av sociala sammanslutningar – kan lätt bli en sekundär familj. Men precis som en hel del familjer tenderar den också att vara dysfunktionell. En dysfunktionell familj har också ett värde, men när det hela känns mer dysfunktionellt än vad det känns som en familj så börjar också ett övervägande att växa inom en om det hela är värt det. För det tär på en i längden. Exempel på sådan dysfunktionalitet är hur äldre män ser det som hot att kvinnor får större makt och inflytande över politiken, och oftast i sviterna av att de själva inte fått den makt och inflytande de suktat efter. Självinsikt är en dygd. Eller hur äldre kvinnor, som gärna talar högt och brett om behovet av jämställdhet, men som samtidigt försöker underminera yngre kvinnors makt och inflytande till förmån för sin egen. Självinsikt är som sagt en dygd.

Men en annan faktor är också den brist på engagemang som smyger sig på en, och som inte riktigt går att härleda till något. Den kan uppstå kring flera olika områden i livet har jag märkt, och är inte förbundit enbart till partipolitisk aktivitet. Men när känslokombinationen av nästintill totalt ointresse av att gå på möten och därtill en tärande irritation när en väl är där – eller det dåliga samvetet av att ej ha gått dit – då är det dags att se över sina prioriteringar i livet.

Själva kommunpolitiken och spelet med andra politiska partier och företrädare är också präglat av dysfunktionalitet. Här råder personkemi över politiska värderingar. Vilket också gjorde att centerpartiet valde att lämna samarbetet med de andra borgerliga partierna och ingå i ett styre tillsammans med socialdemokraterna efter valet 2014. Än mer intressant är dock de borgerliga företrädare som jämt och ständigt uttryckte sin avsky mot SD, men efter valet 2018 så fanns där inget problem i att ingå en valteknisk samverkan med dem för att säkra majoriteten i styrelser, nämnder och bolag. Enligt dessa borgerliga företrädare hade detta inget att göra med ett politiskt samarbete utan det var bara ”matematik”. Då kan en ställa sig frågan; brukar det ingås valteknisk samverkan med sina ideologiska motståndare? Personkemi kanske trumfar politiska värderingar, men viljan till makt verkar trumfa det mesta.

Efter sitt makttillträde konstaterades det också att kommunens ekonomi var i fritt fall och det krävdes stränga åtgärder för att förhindra ett sammanbrott. Vi hade visserligen kunnat sköta saker och ting bättre under vårt styre. Bland annat hade kommunalskatten behövt höjas för att täcka kommunens utgifter. Detta hade inte varit något radikalt. Ystads kommuns kommunalskatt tillhör bland de lägsta i Skåne, enbart förbisprunget av ultraborgerliga kommuner som exempelvis Vellinge. Men partiledningen i arbetarkommunen ville inte – eller vågade inte – även om det kändes som att gräsrötterna var av en annan uppfattning. En arbetarkommun är nog på många sätt arbetarrörelsen i miniatyr.

Spiken i kistan för mitt kommunpolitiska engagemang var ett av de sista mötena med myndighetsnämnden.

Högerns domedagsretorik är dock ett taktiskt drag, utkommenderat från högsta instans. Vi kan se det i flera kommuner där högern tillträtt efter valet, att åtstramning är det enda som kan rädda kommunens ekonomi och att ”kärnverksamheten” är det som skall prioriteras. Vad denna kärnverksamhet består i när allt är avskalat och utsålt är frågan. Gissningsvis är det de politiska arvodena. Men denna domedagsretorik går med lättsamhet hand i hand med den domedagsretorik som handlar om att Sverige håller på att förfalla ner i ett träsk av kriminalitet. Även i Ystad har det tagit sig uttryck genom en vurm för fler ordningsvakter och övervakningskameror – samtidigt som den allmänna välfärden skall bantas till undernäring.

Spiken i kistan för mitt kommunpolitiska engagemang var dock ett av de sista mötena med myndighetsnämnden. Där hade det inkommit ett ärende från en Ystadsbo om en begäran av tillstånd om att få byta tak på sitt hus. Okontroversiellt kan tyckas. Saken är dock den att ärendet redan behandlats två gånger under föregående mandatperiod och fått avslag. Den sökanden hade till och med överklagat men fått avslag igen, och sedan överklagat till Mark- och miljödomstolen som dock inte valde att pröva ärendet. Nu hade det dock blivit ett maktskifte i kommunen. Sökanden var dessutom son till en av kommunens ledande företagare. Trots inrådan av stadsantikvarien om att det nya taket skulle bryta mot den kulturklassificering som fanns i området så beslutade högern i nämnden, utan någon egentlig motivering, att bifalla tillståndet. Det hela fick stå som bevis för hur alla människor är jämlika – men hur vissa är mer jämlika än andra. För min del var det nog det värsta jag varit med om under mina år inom kommunpolitiken. Att fortsätta sitta i nämnden efter detta och låtsas ha trevligt med personer som på ett sådant sätt politiserar myndighetsbeslut var bortom vad min mage tål.

Vad är det då jag är mest stolt över under min tid i parti- och kommunpolitiken? Om jag ska vara lite skrytsam så tycker jag själv att jag gjorde en bra insats som talare på 1-maj 2014, då vi satt i opposition men inväntade att få makten igen efter det stundande valet, samt att jag lyckades få Håkan Juholt till att bli 1-maj talare året därpå– där jag fick agera paraplyhållare.

Men framför allt är det kampen mot Sverigedemokraterna som jag bär med mig. En kamp som skett både på insändarsidorna i Ystads allehanda och i talarstolen i kommunfullmäktige. Första gången jag gick upp i debatten mot SD – och mina före detta partikamrater – så visste jag att jag skulle få mitt förflutna slängt i ansiktet på mig. En av deras företrädare så något i stil med ”Ja Mike min vän, en gång i tiden tyckte du också så här”. En av mina partikamrater viskade i bänkraden till en annan ”Ja, men han hade i alla fall insikten om att lämna det”. Från partiet – eller arbetarrörelsen i stort – har jag inte mött på gliringar, kommentarer eller kritik på grund av mitt förflutna – förutom något enstaka exempel från ett par bittra äldre män som en hade hamnat i dispyt med, men som ironiskt nog själva kunde uttrycka grumliga attityder i olika sammanhang.

I någon mening har det också varit en kamp mot extremhögern i stort. På minnesdagen den 22 juli 2012 för Utöya-attentatet från föregående år så höll jag ett tal på stortorget om demokratins betydelse och risken med att ta den för givet. Ett par år senare skällde jag ut en lokal rasist på gågatan som skrek på vårt kommunalråd angående den enligt honom havererade migrationspolitiken och hur han själv var fattigpensionär för att alla skattepengar gick till flyktingar – om vi gör en civiliserad omskrivning av det så kallade samtalet. Bisarrt nog höll samtidigt den nazistiska organisationen NMR en olaglig manifestation bredvid oss, och jag rekommenderade den lokala rasisten att gå med dessa istället. Det slutade med att polis kallades till platsen och fick handgripligen gå mellan den lokale rasisten och en annan pensionär på elrullstol som var av en annan uppfattning, samtidigt som NMR fick avsluta sin ej tillståndspliktiga manifestation.

Vid sidan av detta har jag även skrivit två rapporter om hotet från extremhögern. En för tankesmedjan Tiden som publicerades i december 2018 och som handlade om hotet av den framväxande radikalkonservatismen. En för tankesmedjan Arena idé som publiceras i september 2019 och som handlar om hur kulturpolitiken monopoliserats av extremhögern och hur arbetarrörelsen måste återta den. Tillsynes har kampen mot extremhögern löpt som en röd tråd genom hela mitt politiska engagemang inom arbetarrörelsen. Delvis kanske det har att göra med att jag vill råda bot på det dåliga samvete jag har över mitt förflutna. Delvist så har det att göra med att jag upplever att extremhögern är det största existentiella hotet mot den liberala demokratin och upplysningens värden. En av mina stora idoler, den avlidne brittiske demokratiske socialisten Tony Benn, sa en gång att varje generation måste utkämpa samma slag om och om igen, och att där finns inga slutgiltiga segrar men heller inga slutgiltiga försluter, och att de två flammor som alltid brunnit i det mänskliga hjärtat är ilskan gentemot orättvisa och hoppet om att det går att bygga en bättre värld. Min generation måste ta kampen om den liberala demokratins överlevad, precis som föregående generationer gjorde det.

När jag tillträdde som ersättare i kommunfullmäktige 2014 så avtackades de ledamöter och ersättare som inte skulle fortsätta. Den nytillträdde kommunfullmäktigeordföranden sa då att de fullgjort sin demokratiska värnplikt. Jag gillade den benämningen. Att vi som medborgare har en skyldighet att aktivera oss i demokratins politiska liv. För om vi inte gör det så finns ingen demokrati, eftersom den grundar sig på ditt och mitt engagemang om ett bättre samhälle och ett bättre liv. För min del så har jag fullgjort min demokratiska värnplikt – för tillfället.

 

En intervju med Mike Enocksson från juni 2019 finns tillgänglig i Dagens Arenas podd. Läs mer om det avsnittet här.