historia Sköld Peter Matthis är död. Erik Tängerstad berättar om tillkomsten av den svenska FNL-rörelsen och minns dess obestridlige ledare.
Den 14 april 2021 omkom Sköld Peter Matthis tragiskt i en smitningsolycka. Han blev 83 år gammal. De flesta under 65 har antagligen aldrig hört talas om honom. Ändå har han på djupet präglat dagens Sverige. Sköld Peter – han hette faktiskt Sköld i förnamn, ett namn han fått av sina föräldrar – kom att skapa och bli den obestridlige ledaren för den svenska FNL-rörelsen. Rörelsens form av gräsrotsorganisation kom snabbt att sprida sig igenom Sverige.
Alla möjliga (och även mindre möjliga) organisationer använde FNL-rörelsen som förebild och organisationsmodell. Inledningsvis handlade det om att organisera den politiska vänstern, men snart kom även den politiska högern att hänga på. Studerar man till exempel den svenska reklambranschens nyare historia ser man snabbt hur FNL-rörelsen fungerat som skola för formativa kreatörer. Börjar man leta bland pensionerade formgivare, administratörer, direktörer och inte minst politiska entreprenörer med lutning åt det nyliberala hållet hittar man strax kända namn som i sin ungdom skolats inom FNL-rörelsen.
Sköld Peter Matthis var kommunist. Mer än så: han var maoist. I början av 1960-talet var han ordförande för Svenska Clartéförbundet, samtidigt som han blev alltmer maoistiskt inriktad. Svenska Clartéförbundet har rötter tillbaka till första världskriget och den tidiga fredsrörelsen. Under mellankrigstiden utvecklades förbundet med dess tidskrift Clarté till central samlingspunkt för Sveriges politiska, intellektuella, estetiska vänster.
I Clarté samlades socialister i bred bemärkelse, där de samsades med såväl aktiva socialdemokrater som med aktiva kommunister av alla slag, även övertygade stalinister. Efter andra världskriget växte dock misstron mot den blandning av idéer och människor som Clartéförbundet gjort sig känd för. Ändå levde Clarté vidare, framför allt bland studenter i Lund, Uppsala och Stockholm. År 1962 valde förbundet Matthis till ny ordförande. Under hans ledning bröt organisationen ihop.
Det ska dock understrykas att det inte var Matthis fel att Clartéförbundet bröt samman under första halvan av sextiotalet. Tvärt om hade han tagit på sig en i praktiken omöjlig uppgift. Clartéförbundet hade som sagt sina rötter i den progressiva fredsrörelse som efter andra världskriget blivit alltmer kritisk till USA och Västvärlden i stort. Inom Clarté utvecklades synsättet att det enbart var USA som hotade världsfreden. Detta eftersom Sovjet aldrig skulle kunna börja ett storkrig.
Läget spetsades dock till 1956 med såväl avstaliniseringen i Sovjet och det brutala kväsandet av upproret i Ungern, som med Suezkrisen/kriget. Man måste på nytt tänka igenom världsläget. För vissa, som till exempel för Sköld Peter Matthis, framstod Maos Kina som lösningen. Situationen ställdes på sin spets när Kina 1964 provsprängde en atombomb. Halva ledningen för Clartéförbundet ville gå ut med ett hårt fördömande av Kina för att landet på detta sätt hotade världsfreden.
Andra halvan ville tvärt om lyckönska Kina för att man med sin atombomb minskat hotet mot världsfreden – tanken var att eftersom bara USA kan starta ett krig så kommer Kinas atomvapen att ha en återhållande effekt på USA. Den tanken uppfattades som enbart idiotisk inom resten av Clarté.
När USA 1964 började trappa upp sitt engagemang i Vietnam menade maoisterna inom förbundet att detta var ett tydligt tecken på det kommande storkriget. Därför gällde det att aktivt bekämpa den amerikanska imperialismen. Samtidigt menade den motsatta delen inom förbundet att det nu mer än någonsin gällde att aktivt bedriva brett fredsarbete för att de-eskalera konflikten. Därmed eskalerade konflikten inom Svenska Clartéförbundet. Hösten 1964 rådde öppet krig inom organisationen.
Under vårvintern 1965 kom Matthis tillsammans med några likasinnade, inklusive flickvännen Åsa Hallström, att öppet agitera mot USA:s upptrappade krigföring i Vietnam. Samtidigt ställde man sig oreserverat bakom FNL:s krigföring. Det var inte fred i Vietnam man ville se, utan ett militärt krig som kunde slå tillbaka det man kallade USA-imperialismen. Genom både tur och skicklighet kom Sköld Peter Matthis sommaren 1965 att lägga grunden för inte bara den svenska FNL-rörelsen, utan även för dagens organisations-Sverige i bred bemärkelse. Det är värt att titta närmare på hur detta gick till rent konkret.
När Matthis högljutt protesterade mot detta tog en av polismännen stryptag på honom, varpå han segnade ihop.
I juni 1965 demonstrerade Sköld Peter Matthis tillsammans med några vänner på Hötorget i Stockholm. De bar på plakat med texten USA måste lämna Vietnam samtidigt som de delade ut flygblad. Eftersom de inte sökt något tillstånd placerade de ut sig över torget så att de formellt sett inte demonstrerade som grupp. Var och en av de demonstrerande kunde istället åberopa användandet av sin rätt att ge uttryck åt en personlig åsikt. Några polismän som kontrollerade det hela fann ingen anledning att göra något ingripande.
Två dagar senare, den 14 juni, upprepades demonstrationen på Hötorget. Men denna gång blev utgången en annan. Två poliser kom och uppmanade demonstranterna att avbryta demonstrationen då den saknade formellt tillstånd. Alla demonstranter åtlydde uppmaningen, utom Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis. Matthis hänvisade till att han inte behövde något tillstånd, eftersom han utövade sin medborgerliga rätt att fritt få uttrycka en åsikt. Polismännen beslutade då att beslagta hans plakat. Men Matthis vägrade att släppa det ifrån sig. Han deklarerade att han endast skulle lämna ifrån sig plakatet i utbyte mot skriftligt kvitto.
När poliserna med våld försökte ta plakatet ifrån honom uppstod handgemäng, vilket ledde till att polismännen med våld försökte få in Matthis i en polisbil. När Matthis högljutt protesterade mot detta tog en av polismännen stryptag på honom, varpå han segnade ihop. Eftersom Hallström uppfattade att Matthis liv och hälsa stod på spel gav hon sig på poliserna.
Då detta ägde rum en försommardags eftermiddag så befann sig många människor på Hötorget. Snart kom en stor åskådarskara att bevittna händelseförloppet. Senare uppskattades det att ett tusental personer sett händelsen. Många var ungdomar, så kallade mods, som brukade hålla till på Konserthustrappan, alldeles bredvid Orfeusstatyn där det hela utspelades. Ungdomarna kastade glåpord efter poliserna. Strax kom ett antal polisbilar med påslagna sirener som körde upp på Hötorget. En polisman slog sönder Matthis plakat med texten Vietnam/USA:s beskydd – terror för folket. Matthis och Hallström greps och togs till förhör.
Ett av ögonvittnena var vittnespsykologen och professorn Arne Trankell. Omedelbart efter händelsen skrev han en artikel i vilken han menade att polisen hade verkat vara på väg att ta livet av Matthis. Från början hade han bara velat betrakta händelsen så att han dagen därpå skulle kunna jämföra sina minnesbilder med det som tidningarna skrev.
Men när polismannen tog strypgrepp på Matthis kunde han inte längre behärska sig, utan skrek: ”Ge fan i det där!” Hans skrik var, menade han själv, ”ett skrik i indignation och smärta för att en polis på gatan en vanlig dag i Stockholm ska döda eller kanske döda en människa jag inte känner.” Stilen Trankell använde i artikeln var dramatisk och inte utan en polemisk udd riktad mot polisen.
Genom sin nya ordförande JO-anmälde Clartéförbundet polisens agerande. I anmälan framkom att en polis suttit på Hallström under färden till polishuset och därtill vridit om hennes handlovar på ett sådant sätt att en fraktur uppkommit på höger hands mellanhandsben. Hon skulle även ha blivit sexuellt trakasserad:
Under bilfärden ställde polisbilens chaufför en fråga till den polisman som satt på Åsa Hallströms huvud, huruvida den tillfångatagna var ”en pojke eller en flicka”. Polismannen klämde härvid på frk [fröken] Hallströms bröst och replikerade till chauffören: ”Det är nog en flicka. Hon har bröst.”
Enligt denna JO-anmälan hävdades även att en polisman kommit in i Hallströms cell och bett henne förstå polisens besvärliga ställning då den amerikanska ambassaden vid flera tillfällen klagat på den svenska polisens milda behandling av anti-amerikanska demonstranter. Enligt polismannen hade nu polisen tillmötesgått ambassadens framställningar. Att polisen handlat efter amerikanska ambassadens direktiv dementerades omedelbart av polisledningen, men det råder knappast någon tvekan om att demonstranterna själva trodde på uppgiften.
De åtalades inte för att ha demonstrerat, eftersom den handlingen inte var åtalbar.
Matthis och Hallström kom senare att åtalas och dömas för att ha stört trafiken och den allmänna ordningen, samt för våldsamt motstånd mot polis. Men de åtalades inte för att ha demonstrerat, eftersom den handlingen inte var åtalbar. Det framkom under rättegången att polisens larmorder avsett ”mods som demonstrerade mot USA”.
Under sommaren 1964 hade det ägt rum så kallade ”Hötorgskravaller” då mods slogs med polis. Ett av modsens attribut var det långa håret. Att även pojkar bar långt hår ansågs stötande på vissa håll och det gjordes gällande att det inte längre gick att se skillnad på pojkar och flickor. Detta synsätt bör jämföras med den behandling som Hallström menade sig ha blivit utsatt för i polisbilen.
Även om Hallström och Matthis knappast kan ha sett sig själva som mods, så förklarade Matthis i en intervju att han gillade modsen och ansåg dem vara en progressiv faktor i oppositionen mot samhället.
Fem dagar senare återupprepades demonstrationen, men den gången utan något polisingripande. Mycket tack vare den stora massmediala uppmärksamheten som ”Hötorgskravallen” fått visade många sympati med Matthis och Hallström. Inte minst demonstrerade många mods med dem. Trots att demonstrationen riktade sig mot USA:s inblandning i Vietnamkriget antogs allmänt att de flesta huvudsakligen demonstrerade mot den svenska polisens brutalitet. I en artikel i den nystartade tidskriften Vietnambulletinen framgick även att organisatörerna bakom demonstrationen trodde detta.
De följande veckorna kom liknande demonstrationer att hållas på Hötorget under sommaren och hösten. På så vis skapades en kärntrupp inom den snabbt framväxande FNL-rörelsen.
I juli 1965 undersökte Dagens Nyheter vilka demonstranterna på Hötorget var. Man fann att de kunde delas in i tre kategorier: Ledarna, Fotfolket och Tillfälliga sympatisörer.
Ledarna var vanligtvis äldre än Fotfolket– mellan 25 och 30 år – och intellektuella med klart formulerade politiska uppfattningar, ofta anslutna till något politiskt parti eller någon politisk organisation. Alltså, de kom huvudsakligen från Clartéförbundets militanta vänsterfalang.
Och de som kom från den falangen var vanligen maoistiskt inspirerade kommunister som protesterade mot kommunistpartiets partiledning, alternativt så var de vänsterorienterade socialdemokrater från Socialdemokratiska studentförbundet som protesterade mot det mer högerorienterade ungdomsförbundet SSU.
Ledarna var djupt indragna i den pågående uppgörelsen inom den politiska vänstern, en uppgörelse som nästan ingen utanför denna vänsters inre kretsar hade någon aning om.
Fotfolket var nästan uteslutande under 25 år: majoriteten var tonåringar och skolungdomar som mer eller mindre identifierade sig som mods.
DN uttalade sig inte speciellt om vilka de Tillfälliga sympatisörerna kunde vara. Dessa verkar mest ha varit tillfälliga förbipasserande som ville visa sympati med demonstranterna och protestera mot det som de uppfattade vara den svenska polisens brutalitet.
Av tidningens referat att döma verkade allmänheten på det stora hela ha en positiv syn på demonstranterna. Demonstranternas syn på polisen var heller inte odelat negativ, utan tvärt om verkade många gilla till exempel den patrullerande polisen. Det var när kravallpolisen rykte ut som det kunde bli våldsamt – här bör man hålla kravallerna sommaren 1964 mellan mods och polis i minnet. När DN frågade ungdomarna, Fotfolket, vad det var som fick dem att demonstrera så svarade de att det handlade om att utföra en moralisk plikt.
Tio år senare, 1975, intervjuades Sköld Peter Matthis om händelseförloppet:
Så växte den första FNL-gruppen fram ur de möten vi hade efter Hötorgs-demonstrationerna varje lördag. Vi var kanske ett tiotal från Clarté[förbundet] plus ett 20-tal utan några politiska erfarenheter som kommit till Hötorget.
Clarté var den enda organisation i vilken kommunister och socialdemokrater kunde träffas inom ett organiserat sammanhang.
Då man i efterhand reflekterar över dessa ”Hötorgsdemonstrationer” sommaren 1965 kan det vara värt att hålla ett par saker i minnet. Det första är att det inom den intellektuella och organiserade politiska vänstern pågick en brutal kamp mellan olika fraktioner som alla samlats i Clartéförbundet.
Just Clarté var i början av 1960-talet den enda organisation i vilken kommunister och socialdemokrater kunde träffas inom ett organiserat sammanhang – i alla andra sammanhang pågick en oförsonlig kamp mellan å ena sidan kommunister och å andra sidan socialdemokrater.
Ett av skälen till att organiserade socialdemokrater inom SAP kunde acceptera Clarté var att statsminister Tage Erlander var Clartémedlem. Det hade han varit alltsedan studietiden i Lund.
Aktiva socialdemokrater inom Clartéförbundet var huvudsakligen medlemmar av Socialdemokratiska studentförbundet, vilket låg i öppen strid med det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.
Å andra sidan pågick en motsvarande inre strid inom kommunistpartiet SKP. Akademiker med kommunistisk dragning hade av tradition anslutit sig till Clartéförbundet, där många nu blev alltmer Kina-vänliga och maoistiskt inriktade, samtidigt som de vände sig bort från kommunistpartiets Sovjet-vänliga partiledning. Huvudsakligen bestod den partiledningen av gamla industriarbetare som av tradition slöt upp bakom Moskva och Chrusjtjovs regim.
Dessutom utvecklades inom Clartéförbundet under början av 1960-talet ytterligare en ny variant. Det handlade om en sammansmältning av vänsterorienterade socialdemokratiska studentpolitiker och moderata kommunistiska akademiker som tog avstånd från såväl Chrusjtjovs Sovjet, som Maos Kina. Man ville skapa en ”ny vänster” som kallade sig socialistisk utan att vara vare sig kommunistisk eller socialdemokratisk. Deras förebild inom svensk politik var C-H Hermansson och målet var att skapa ett helt nytt politiskt vänsterparti.
Precis som statsminister Tage Erlander, som socialdemokrat, var medlem av Clartéförbundet så var gamla, uttalat stalinistiska kommunister det också, som till exempel den då kände läkaren John Takman. Praktiskt taget alla aktiva inom Clartéförbundet var dock skarpt uttalade kritiker av Sovjetunionen. Men medan den falang som Sköld Peter Matthis stod för – maoisterna – var negativ till Chrusjtjovs Sovjet för att den var för lite kommunistisk, så var den Hermansson-vänliga falangen – ”ny vänstern” – negativ till Chrusjtjovs Sovjet för att den var för mycket kommunistisk.
Åren 1963-65 var Clartéförbundet i praktiken förlamat på grund av inre stridigheter. Det är mot denna bakgrund man bör se maoisten Sköld Peter Matthis demonstrera på Hötorget sommaren 1965, samtidigt som han därmed lägger grunden för det som skulle bli den svenska FNL-rörelsen och det framtida Sveriges dominerande organisationsmodell.
De flesta i Sverige vid 1960-talets mitt hade ingen aning om den interna striden inom den politiska vänstern. Antagligen hade de även ytterst dimmiga begrepp om Clartéförbundet, ifall de alls hört talas om det förbundet.
Däremot hade praktiskt taget alla sommaren 1965 hört talas om mods och om den nya popmusiken med namn som The Beatles, Rolling Stones och The Who. Dessutom hade de flesta hört talas om de våldsamma sammanstötningarna mellan mods och kravallpolis sommaren 1964. Och det var allmänt känt att modsen var mer eller mindre antisociala, knarkande tonåringar som hade så långt hår att det inte gick att skilja pojkar från flickor.
Medvetet eller omedvetet kände man även av den snabba socio-ekonomiska förändringen i Sverige kring mitten av 1960-talet: Rekordåren. Den ekonomiska tillväxten saknade motstycke, arbetslösheten var i stort sett obefintlig, Sverige förändrades och växte framför ögonen på folk. Den svenska exportindustrin och den svenska socialdemokratin hade hittat en fruktbar samförståndsanda som de flesta i Sverige kunde identifiera sig med.
Landets interna politiska konflikter översattes till internationell storpolitik och kunde därigenom betraktas som integrerade delar inom det kalla kriget. I Sverige rådde bred konsensus om att Sovjet-kommunismen var i princip dålig, medan USA-demokratin var i princip bra – nästan alla i Sverige hade vid denna tid kända, levande släktingar i USA.
Samtidigt hade de flesta i Sverige vid 1960-talets mitt fått tillgång till TV och därmed till TV-nyheter i vilka man kunde se oerhörda bilder på övergrepp bland annat i Sydostasien. Mycket snabbt, kring mitten av 1960-talet, ändrades en huvudsakligen positiv USA-bild till sin motsats, utan att detta påverkade den negativa bilden av Sovjet. Tvärtom frågade sig allt fler varför inte hela världen kunde bli mer som Sverige och leva harmoniskt inom en ständig tillväxt med ett väl fungerande samarbete mellan exportindustri och socialdemokrati.
När man slår ihop dessa olika beståndsdelar finner man grunden för den svenska FNL-rörelsen. Sköld Peter Matthis stod sedan tidigt 1960-tal för en militant maoism som i praktiken inte hade något gemensamt med den ”nya vänsterns” frihetliga socialism, och knappast heller med den breda konsensus som betecknade Sverige: synen att det var moraliskt fel av USA att bomba civilbefolkningen i Vietnam.
Få utomstående har lyckats skilja mellan Vietnamrörelsen och FNL-rörelsen, trots att det rådde öppet krig dem emellan.
När de flesta i Sverige demonstrerade under parollen ”Fred i Vietnam” inom den så kallade Vietnamrörelsen, så demonstrerade FNL-rörelsen för kamp mot USA-imperialismen. Utan att många förstod det så var den framväxande FNL-rörelsens egentliga huvudmotståndare den spirande Vietnamrörelsen: FNL-rörelsen härstammade ur Clartéförbundets maoistiska falang, medan Vietnamrörelsen härstammade ur den falang av frihetliga socialister – nyvänstern– som bestod av socialdemokratiska studenter och moderata kommunister. Få utomstående har lyckats skilja mellan Vietnamrörelsen och FNL-rörelsen, trots att det rådde öppet krig dem emellan.
De maoistiska Ledarn ainom den framväxande FNL-rörelsen – med Sköld Peter Matthis som obestridlig portalfigur – hade aldrig någon riktig kontakt med rörelsens Fotfolk, vilka å sin sida inte kunde förstå de dagliga inre strider som Ledarna utkämpade med varandra. Än mindre hade dessa maoistiska Ledare kontakt med de många Tillfälliga sympatisörerna.
Samtidigt fanns inom den svenska borgerligheten en mycket stor okunskap om vad som ägde rum inom den svenska politiska vänstern. Borgerligheten – oavsett om det handlade om den stockkonservativa högern eller den socialt medvetna och progressiva liberalismen (en konservatism och en liberalism som inte litade på varandra), eller den återhållna men jäsande antimodernistiska reaktion som fanns på landsbygden – behärskades av en ogrundad fördom om att alla ”socialister” (alla som stod till vänster om den etablerade borgerligheten) i grund och botten stod för en och samma sak, med samma värderingar, utifrån samma politiska grundvision.
Å andra sidan trodde man inom ”vänstern” (i bred bemärkelse) att alla ”borgare” (alltså alla som stod till höger om socialdemokratin) i grund och botten stod för samma sak, med samma värderingar och att de delade samma grundvision.
Kort sagt kan man i efterhand hävda att undantagslöst alla i dåtidens Sverige framträder som naiva i sina respektive ogrundade politiska övertygelser [det är lätt att vara efterklok]. I den snabba socio-ekonomiska omställningen under 1960-talets högkonjunktur, Rekordåren, hade ingen koll på de pågående förändringarna, samtidigt som alla projicerade sina ogrundade fördomar på varandra (och på sig själva). Sammantaget utvecklades en oöverskådlig förvirring. I detta läge skapades och växte den svenska FNL-rörelsen under Sköld Peter Matthis ledning.
Det bestående arvet efter FNL-rörelsen består av dess organisation, inte dess ideologi. Med tanke på att det knappast går att överskatta den svenska FNL-rörelsens betydelse för efterföljande svenska organisationsformer bör man nog skänka Sköld Peter Matthis en tanke, speciellt nu efter den tragiska olycka som häromdagen blev hans död.
Essän bygger på uppsatsen Att organisera ett engagemang – Om tillkomsten av den svenska FNL-rörelsen (Historiska institutionen, Stockholms universitet, 1988).
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
