Även Vänsterpartiet behöver Centern

Helgens utspel ökade pressen på partierna att hitta en lösning, men läget är fortfarande låst.

Fredagens och helgens utspel i regeringsfrågan har ökat pressen på partierna. Det börjar närma sig ett avgörande.

Det saker har dock inte ändrat sig.

De rödgröna står fortfarande långt ifrån varandra. Och ett extraval vore förödande för de som vill se en mer progressiv politik i Sverige.

I fredags spelade Jimmie Åkesson ut sitt kort. Sverigedemokraterna kommer inte ingå i en högerregering, men kan tänka sig att lägga ned rösterna i riksdagen för att göra en sådan möjlig. De kräver nu inte ens ett nytt Tidöavtal.

Det fick Centern att omedelbart kalla till presskonferens och kräva att både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson ska presentera sina alternativ, både vilken sorts regering de vill se och grunddragen i den politik en sådan skulle kunna föra. I praktiken öppnade de för att stötta Kristersson.

Vänsterpartiets ologiska argument

I går, söndag, tog Magdalena Andersson till sist, efter veckor av relativ tystnad, bladet från munnen. Hon vill se en regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern, med Vänsterpartiet vid sidan av men med ett avtal i botten som säkrar politiskt inflytande. Dessutom, på samma sätt som Sverigedemokraterna under de senaste fyra åren, med tjänstemän i regeringskansliet.

Vänsterns reaktion var raseri.

Jag följer ganska många vänsterpartister på nätet och det är fascinerande att läsa kommentarerna till allt detta. Två perspektiv dominerar.

För det första pekar de på att Vänsterpartiet länge varit tydligt. Det blir ingen rödgrön regering om inte V ingår. Ska det vara så svårt att fatta!

För det andra rasar de över att S nu har ”valt en högerpolitik”.

Båda positionerna är ganska svårbegripliga.

Att ett parti varit tydligt är ju inget argument i sig självt. Alla partier måste förhålla sig till de andra i ett tänkt samarbete. Och finns det inget parlamentariskt stöd för en regering där V ingår så finns det inte. Hur tydlig Ida Gabrielsson än varit.

Själv hade jag gärna sett en regering bestående av Vänsterpartiet som en part, och jag har flera gånger under de senaste åren varit mycket kritik til delar av den ”förflyttning” som Socialdemokraterna gjort de senaste åren.

Men nu är det inte upp till mig utan upp till Centern att sätta ramarna eftersom det är de som är vågmästare. Det är fakta, och inget som Socialdemokraterna hittat på.

Även Vänstern behöver Centern

Vad det där med att ”gå åt höger” beträffar så är det sant att Socialdemokraterna under regeringarna Löfven förhandlade med mittenpartierna om politiken. Det har ökat den historiska misstron mellan S och V.

Men att vilja se en rödgrön regering som regerar med stöd av V, där V får ett antal av sina politiska krav tillgodosedda, är inte att gå åt höger.

Gabrielsson och Dadgostar vill ju också göra upp med Centern. Eller vill de inte det?

Förstår de inte att de, om de får sin vilja igenom, måste skriva ett eget Januariavtal och att det kommer innebära att Centern får en del av sin politik inskriven i detta?

Men båda de här positionerna, eller argumenten om man så vill, bygger också på Vänsterpartiets bild att det räcker att påverka Socialdemokraterna. Att det uteslutande är det partiet som avgör vart svensk politik går.

Och den misstron borde Magdalena Andersson ha agerat på tidigare.

Det är uppenbart att Socialdemokraterna inte varit tillräckligt förberedda för läget efter valet. Det går förstås att hävda att läget mellan Vänsterpartiet och Centern har varit låst under hela den föregående mandatperioden och att inget hade varit enklare om det börjat för tre år sedan. Det går också hävda att varje form av organiserat samarbete mellan de rödgröna partierna hade riskerat att driva ett antal tusen väljare över blockgränsen.

Andersson hade behövt agera tidigare

Vänsterpartiet har alltid haft lite svårt att förstå den logiken. De tycker ju att de har den bästa politiken och anser att alla som tillhör arbetarklassen borde stötta dem, om de bara tänker efter ordentligt. Men verkligheten är att många väljare ryggar inför tanken på ett omfattande inflytande för Nooshi Dadgostars och Ida Gabrielssons parti. De senaste veckornas mediala cirkus har nog förstärkt den uppfattningen hos många.

Men, med detta sagt, är det uppenbart att Magdalena Andersson redan för ett par år sedan borde tagit initiativet till förtroendebyggande samtal mellan fyra rödgröna partierna, med det uttalade syftet att bilda en majoritet efter valet.

Hade det löst knutarna?

Det är inte säkert. Och tyvärr får vi aldrig veta svaret på den frågan.

Jesper Bengtsson