Räcker det med industripolitik för industrin?

Daniel Lind har läst Dani Rodriks nya bok om lösningarna på tre av världens största problem.

Det är en lisa för själen att läsa Dani Rodrik, en av världens främsta ekonomer när det kommer till globalisering, politisk ekonomi och industripolitik. På ett enkelt och intellektuellt hederligt sätt presenterar han sina analyser, slutsatser och förslag. Flera av hans senaste böcker har gjort betydande avtryck i den internationella politiska diskussionen.

I hans nya bok – Shared Prosperity in a Fractured World – fortsätter Rodrik att bana väg för nydanande diskussioner inom viktiga områden. Det gör han utifrån tre avgörande och sammanlänkade problem som behöver lösas i en konfliktorienterad värld bortom etablerade normer och samarbeten (se här för ett samtal där han pratar med mig om detta).

De tre problemen är bristen på välbetalda jobb, klimatkrisen och den globala fattigdomen.

Arbetslivet centralt för demokratin

När det kommer till bristen på välbetalda jobb handlar det om att löntagarnas förhandlingsstyrka har försvagats på många håll i västvärlden och att detta har lett till stagnerande reallöner och ökad otrygghet. Utvecklingen har förstärkts av stram finanspolitik och att industrins sysselsättning i absoluta tal och som andel av den totala sysselsättningen har fortsatt att minska – i båda fallen nådde de i Sverige sin topp redan under den första hälften av 1960-talet.

Konsekvenserna av detta är, som Rodrik poängterar, väl kända: politisk dysfunktionalitet, auktoritär populism och främlingsfientlighet. Även om graderna i detta helvete skiljer sig åt mellan länder är det generella mönstret tydligt: frågor om jobb, arbetsliv, resurser, inflytande, fördelning och makt är centrala för hur våra samhällen mår och frodas. Det är svårt att långsiktigt bevara demokratin så som vi känner den med mindre än att samhället är rimligt sammanhållet i termer av inkomster, livschanser, värderingar och förväntningar.

Vilken är då vägen framåt?

Produktivism

Rodrik menar att lösningen stavas ”Produktivism”. Med detta begrepp vill han hitta en ny väg för ökad produktivitet mellan den misslyckade marknadsfundamentalismen och den klassiska keynesianismen. Vi bör alltså mejsla fram ett alternativ som lämnar det som vi har närmast bakom oss, men som inte fastnar i makroekonomisk styrning.

Därmed kan man säga att produktivismen är utbudsfokuserad på ett nytt sätt – en uppdaterad form av industripolitik, med fokus på hur vi aktivt stärker länders, branschers, företags och löntagares produktiva förmåga. Det handlar alltså inte främst om re-distribution eller pre-distribution, utom om hur effektivt ett samhälle lyckas kombinera olika insatser för att möta efterfrågan på varor och tjänster – och hur detta ökade värdeskapande kommer alla till del.

Realistisk syn på marknaden

En av produktivismens utgångspunkter är en realistisk syn på hur marknader i praktiken fungerar. I teorin representerar den osynliga handen, enligt Rodrik, ett vackert system som maximerar samhällets produktiva förmåga genom att allokera insatserna på mest effektiva sätt.

Men i realiteten vet vi att marknader många gånger inte fungerar på det här sättet, trots marknadsfundamentalisternas intensiva förnekelse.

Ett skäl till att den osynliga handen inte fungerar som teorin gör gällande är att en ekonomisk transaktion ofta skapar – positiva eller negativa ­– externaliteter. Det betyder att en aktör som inte är en del av transaktionen påverkas av den och att denna påverkan inte inkluderas i det pris som de inblandade aktörerna har kommit överens om.

På det sättet avspeglar inte marknadspriset den verkliga – eller totala – kostnaden eller nyttan för samhället. Därför under- eller överproducerar vi varor och tjänster i förhållande till vad som skulle ha varit bäst för samhället i sin helhet.

Som du säkert vet, koldioxidutsläpp är en typisk negativ externalitet och utbildning och FoU-investeringar är två typiskt positiva. Men resonemanget är tillämpligt nästan överallt eftersom ett samhälle är en oändligt komplicerad väv av samband.

Hur är det med marknadsskolans effekter på likvärdigheten? Betalar skolföretagen för den här samhällsskadan? Hur är det med den barnfattigdom som följer av en fattiggörande socialbidragsnorm? Ersätter staten barnen och familjerna för detta tapp i livskvalitet – och alla vi andra som tvingas leva med de negativa konsekvenserna? Får fackförbund ersättning från staten för sitt arbete med att begränsa arbetsgivares marknadsmakt? Tvingas företag bära samhällskostnaden när regionens livsviktiga industri läggs ner?

Om marknadsfundamentalismen tog externaliteterna på allvar skulle politiken vara utformad på ett helt annat sätt.

Staten som koordinator och insatsleverantör

Ett andra skäl till att marknader tenderar att inte fungera enligt teorin är problemet förknippat med att koordinera produktionsprocesser. För att en ny innovation ska bli lönsam att producera och efterfrågan på marknaden krävs ofta kompletterande investeringar i andra delar av ekonomin. Ett klassiskt exempel är produktionen av elbilar. Den kan bara bli lönsam om det finns batterier tillverkade någon annanstans i ekonomin och att laddinfrastrukturen är utbyggd. I många fall kan marknaden inte sköta detta på egen hand, utan kräver en aktiv stat.

Ett tredje skäl är behovet av att staten tillhandahåller produktionsförutsättningar som arbetsgivare behöver, men som de inte kan ordna själva. Det kan handla om en specifik bransch eller en specifik plats, till exempel yrkesutbildning, teknisk kunskap, fysisk infrastruktur och certifieringsregler.

 Industripolitik för tjänster

Med en verklighetsbaserad syn på marknaders funktionssätt som bas, utvecklar sedan Rodrik ett resonemang om att framtidens jobbskapande främst kommer att ske inom olika delar av tjänstesektorn. Det kommer således inte att vara möjligt att vända den långvariga trenden mot en lägre relativ industrisysselsättning (frågan är dock vad AI kommer att innebära på lite sikt), även om industrin i termer av innovation, nationell säkerhet och spridningseffekter är särskilt avgörande för samhällsekonomin och produktiviteten.

Det här betyder att den aktiva industripolitiken bör utvidgas till tjänstesektorn; fler högproduktiva och högkvalitativa jobb i tjänstesektorn krävs för att lösa problemet med för få välbetalda och meningsfulla jobb. En sådan industripolitisk satsning, som då baseras på den många gånger särskilt svåra utmaningen att höja produktiviteten i tjänsteproduktionen, behöver inte ta formen av RUT-avdrag, utan snarare att staten på ett övergripande plan aktivt arbetar med att driva teknikutvecklingen i löntagarvänlig riktning.

Våra moderna samhällen har i alla tider styrt teknikutvecklingen.

Nu är det dags att tala och agera lite mer öppet om det. En inspirationskälla kan vara det trepartsavtal som nyligen slöts i Norge om hur AI bör implementeras på landets arbetsplatser. Den teknologiska determinismen har under lång tid gått hand i hand med marknadsfundamentalismen – med bådas fokus på det oundvikliga, på avsaknaden av alternativ.

Lärande politik och ett värdigt (arbets-) liv

En tredje utgångspunkt – som kan sägas följa av det ovan sagda – är att produktivismens politik är pragmatisk och nyfiken till sin karaktär. När teknokratins standardsvar inte har visat sig fungera och terrängen är obanad, då handlar det mycket om att prova sig fram, att experimentera och samarbeta.

Eftersom världen är osäker och sambanden kontextberoende, finns det få alternativa förhållningssätt. Det måste politiken förhålla sig till. Därtill kan vi inte gå och hoppas på breda globala politiska överenskommelser på områden relevanta för de tre sammankopplade problemen. De möjliga lösningarna är snarare nationella och inomnationella.  Avkastningen på lokal och regional näringslivsutveckling är dessutom ofta betydande, inte minst därför att arbete inte bara en inkomst, utan lika mycket en fråga om värdighet och att bidra till lokalsamhället. Verkligheten är nästan aldrig first best. I bästa fall är den second best.

För Rodrik handlar produktivismen om ett förhållningssätt som genom en mer omdömesgill balans mellan marknad och stat skapa bättre förutsättningar för fler och mer produktiva och meningsfulla jobb, inom planetens gränser. Ramarna för detta känner vi nu till, men i en svensk kontext kanske den främsta utmaningen handlar om det som han benämner som politiska paradigm.

Mental karta hindrar produktivismen

Ekonomisk politik bedrivs aldrig i ett vakuum. Den marknadsfundamentalism som har präglat de senaste decenniernas politik har, enligt Rodrik, definierat det politiskt möjliga. Detta beror inte på överlägsna politiska resultat, tvärtom, utan handlar mycket mer om ett teoretiskt tänkande som har blivit dominerande eftersom starka intressen har ansett sig tjäna på detta. Den här politiska dominansen har alltså understötts av ett ekonomiskt paradigm som har satt marknadens primat i första rummet. Ekonomiska incitament har prioriterats framför normer och ömsesidighet. I första rummet hittar vi sådant som avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar.

Den här dominansen har under lång tid vuxit sig allt starkare, trots att, som Rodrik uttrycker det, alla som kommit längre än till nationalekonomins grundkurs vet att ämnets analytiska och politiska mångfald är påfallande. Det enda verklighetsförankrade standardsvaret är: det beror på.

Det är därifrån som följande talesätt kommer: Frågar du tio ekonomer får du elva olika svar.  Olika antaganden och modeller leder till olika slutsatser. Som den världsledande arbetsmarknadsforskaren Simon Jäger ungefär uttryckte det i ett samtal med mig: Med teori kan du visa vad som helst. Därför behövs data och rigorösa metoder för att skapa en rimlig förståelse för hur verkligheten fungerar (titta här). Hur kan det här enorma glappet mellan forskning och politik bestå?

I ljuset av detta är det fascinerande att se hur begränsad den politiska diskussionen vanligtvis är. Den mentala karta som har väglett oss har mycket påtagligt begränsat sikten och hållit tillbaka vår förmåga att tänka i alternativa banor. Som Rodrik uttrycker det: Vi vet att en mental karta har uppnått fullständig dominans när de som ”borde” vara emot den omfamnar den fullt ut. Ingen blir gladare än Svenskt Näringsliv när det fackliga Sverige bugar och står där med mössan i hand.

Den fråga som boken sist och slutligen ställer till läsaren är: Är du så djupt förankrad i den naiva och motbevisade marknadsliberalismens föreställningsvärld att du inte har förmågan att omfamna en mer verklighetsbaserad, inkluderande och livskvalitetshöjande mental karta med utgångspunkt i produktivismen?

Daniel Lind