Kan amerikanerna skapa “en mer perfekt union”?

4th of July Firandet av USA:s 250-årsjubileum blir en möjlighet att fokusera på frågan om vad som utgör kärnan i den amerikanska republiken. Det skriver Karin Henriksson och Dag Blanck. 

Juli 1826. Två äldre och sjukliga herrar visste på var sitt håll – den ene i Virginia, den andre i Massachusetts – att slutet närmade sig. De hade varit revolutionsbröder och bidragit till att en ny nation föddes. Efter glömt gammalt groll hade de försonats igen i en lång brevväxling.

Är det den 4 juli

Ett halvsekel tidigare, 1776, befann de sig i Philadelphia med andra delegater från de 13 brittiska kolonierna. Det var hög tid, ansåg alla, att bryta sig loss från kung Georg III. John Adams från Massachusetts insisterade på att stilisten Thomas Jefferson från Virginia skulle skriva det första utkastet till ett dokument om att kolonierna skulle bilda ett eget land, en republik.

Men de gick till historien även av ett helt annat skäl. Den 83-årige Jefferson och den 90-årige Adams avled den 4 juli exakt ett halvsekel efter undertecknandet av skilsmässobeslutet. I sina brev ordade de mycket om sjukdom och död, och det har spekulerats i om sammanträffandet var en slump, ett ingripande från gud eller om de med vilje valde att dö just på årsdagen.

– Är det den 4 juli? var de sista orden Thomas Jefferson yttrade på kvällen den 3 juli innan han gled in i en koma.

– Thomas Jefferson lever, blev sedan det sista John Adams sa utan att veta att Jefferson hade dött några timmar tidigare.

Läka såren 

Nästa jubileum, det hundrade inföll 1876 och det firades under större delen av året med den första världsutställningen i USA, närmare bestämt i Philadelphia, med fokus på att läka såren efter inbördeskriget och visa omvärlden att landet höll på att bli en industriell makt att räkna med. 

Lite av en repris följde 50 år senare, 1926, med en ny världsutställning i Philadelphia. I ett tal lade den dåvarande presidenten Calvin Coolidge tonvikten på värdena i självständighetsförklaringen – liv, frihet och sökande efter lyckan. Det sista, pursuit of happiness, ska inte nödvändigtvis tolkas som materiell tillfredsställelse, utan en inre frid efter att ha uppfyllt dygder. 

I juli 1976 slogs det på stort för att fira 200-årsdagen med klockringning, fullriggare i konvoj, ett tåg som reste över hela landet och stor folklivsfestival i Washington. Även då handlade en hel del om att läka sår och se framåt: president Nixon hade som förste innehavare av ämbetet tvingats avgå sommaren 1974 efter Watergateskandalen, och året därpå förlorade USA slutligen Vietnamkriget då de sista amerikanerna evakuerades från dåvarande Sydvietnams huvudstad.

Grundidéerna i fokus

Nu i år är det dags för 250-årsjubileet. Presidenten heter Donald Trump, med sin syn på den amerikanska historien och vad som bör lyftas fram (eller glömmas). Polariseringen är, nästan, total och standardfrågan om vad det betyder att vara amerikan ställs på ett mer pockande sätt.

Kongressens jubileumskommission, America 250, instiftades redan för tio år sedan. Utöver en synkroniserad kvartersfest över hela landet ska det bli symboliska inslag, som att gräva ner en tidskapsel och utdelning av flaggor. De amerikanska grundidéerna har stått i fokus, men även den traditionella generositeten, America gives, med förslag att förvandla den 4 juli till en välgörenhetens dag. 

Detta mer traditionella arrangemang har överskuggats av Trumps konkurrerande Freedom 250 utan några högstämda seminarier om idealen som vägledde Adams, Jefferson och övriga undertecknare av självständighetsdeklarationen, som sedan följdes av författningen 1787.  Den har blivit ytterligare ett exempel på Trumps egen syn på den amerikanska historien med systematiska attacker på det som de många minoriteterna i det multietniska landet anser vara en nödvändig korrigering. 

Dra fram det vulgära

Presidentdekretet 14253 från mars 2025 har titeln ”Restoring Truth and Sanity to American History” där den amerikanska historieskrivningen sägs ha kidnappats av woke-eliten, och presenterats i så negativa termer som möjligt. Istället för att betona frihet, individuella möjligheter och amerikanska framgångar, hade USA beskrivits som i grunden rasistiskt, sexistiskt och förtryckande. Denna skadliga ideologi måste nu upphöra, inte minst på utställningar i Smithsonianmuseerna i Washington och  i nationalparker ute i landet.

Med fribrottningsmatchen på Vita husets gräsmatta på sin egen 80-årsdag var det tydligt att Trump ville dra fram det vulgära, det våldsromantiska och manligt muskulösa i den amerikanska kulturen. Kaoset tilltog, som så ofta med Trump, särskilt kring ”The great American state fair” mitt i Washington, tänkt som en drygt två veckor lång nationell variant av de puttrigt folkliga marknaderna, state fairs, som hålls i många delstater sommartid. Såväl enskilda stater som kända artister har dragit sig tillbaka för att de tyckte att de blivit vilseledda – det skulle inte bli den patriotiska folkfest de trodde. Trumps reaktion blev att accelerera politiseringen och själv bli huvudnumret vid invigningen – med den vanliga refrängen om att landet hade varit ”dött” men nu är det ”hetaste”.

Trumps amerikanska vision handlar mycket om ras. Här betonas starkt det vita USA. Slaveriet och dess konsekvenser spelar en underordnad roll och minoriteterna förpassas till marginalen. Utvecklingen kan läsas som en reaktion på den ”rättighetsrevolution” som har skett i USA sedan 1950-talets slut, med ökade rättigheter för kvinnor, minoriteter och hbtqi-personer. De senaste årtiondena har den utvecklingen avstannat. Högsta domstolen har istället fattat ett antal avgörande beslut som innebär inskränkningar, inte minst om abort och rösträtt. 

Frihet ett nyckelord

Parader, picknicks och patriotism hör till på 4 juli, utan särskilt mycket eftertanke, annat än att de flesta är stolta över att vara amerikaner. Men firandet blir en möjlighet att fokusera på frågan om vad om utgör kärnan i den amerikanska republiken. Vad handlar egentligen USA om? 

Det brukar sägas att grundvalarna för USA utgörs av ett antal politiska och filosofiska idéer, sprungna ur den europeiska upplysningen. Dessa idéer fästes dessutom på pergament, dels 1776 i självständighetsförklaringen, dels 1787 i den amerikanska konstitutionen. De blev ett viktigt kitt som har använts för att hålla samman ett annars ganska splittrat land. USA tillhör därför en grupp länder med en viktig idéburen grund,

Det centrala amerikanska nyckelordet har länge varit ”frihet”. Ingen idé har varit viktigare för den amerikanska självuppfattningen, och under lång tid utgjorde den en nyckel till att förstå den amerikanska erfarenheten. I självständighetsförklaringen omtalas den som en ”oförytterlig rättighet” (inalienable right), i Abraham Lincolns kanske mest berömda tal vid slagfältet i Gettsyburg under inbördeskriget 1863 blickar han framåt mot “en pånyttfödelse för friheten” (a new birth of freedom), och Franklin Roosevelt talade om ”de fyra friheterna” som skulle försvaras under andra världskriget. 

Frihetens motsats

Men frihetens motsats löper också som ett centralt tema i den amerikanska erfarenheten. Redan 1619 fördes de första slavarna till de engelska kolonierna. Ofrihet blev genom slaveriet en integrerad del av ekonomin, politiken, och kulturen i USA, och kontrasterna mellan grundardokumentens löften och den amerikanska verkligheten blev mycket stora. 

Även om slaveriet förbjöds efter inbördeskriget förnekades afroamerikanerna länge sina fulla medborgerliga rättigheter. Inte förrän rösträttslagen antogs 1965 blev det möjligt för de svarta väljarna att slutligen använda sin rösträtt fullt ut. 

Idag handlar därför många tolkningar av det amerikanska samhället därför om både frihet och ofrihet, och om hur bägge alltid har varit närvarande och påverkat varandra i den amerikanska historien. Man kan se spänningen dem emellan som den dynamik som har drivit den amerikanska historien framåt. 

Polarisering

Debatten om 250-årsdagen präglas av samma polarisering som allt annat i det amerikanska samhället, med bara 19 procent som säger att undertecknarna av självständighetsförklaringen skulle vara nöjda med hur framtiden för deras land blev. Det ska jämföras med 27 procent 2013 och 55 procent 2001 i opinionsinstitutet Pews mätningar.

Spänningsfältet handlar om hur det centralaste begreppet i förklaringen ska förstås, nämligen att männen som med stora ord talade om alla människors jämlikhet ägde slavar. Trots att arvet efter den amerikanska ofriheten ligger som en skugga över USA menar optimisterna att betydande framsteg gjorts. De väljer att tro på de inneboende idéernas styrka över tid.  

Pessimisterna är inte lika säkra. Framstegen sedan 1950-talet kan mycket lätt bytas sin motsats. När Barack Obama valdes till president 2008 var optimismen stark, och många som aldrig trott att man skulle få se en afroamerikan i Vita huset pekade stolt på en vändpunkt i amerikansk historia. Åtta år senare hette segraren Donald Trump, och idag finns det många som menar att 2016 är en mer avgörande vändpunkt än 2008. Politiken under den framgångsrike kulturkrigarens andra period har skadat USA och krympt dess stormaktsroll i världen.

Så här inför födelsedagen är åtskilliga amerikaner vilsna – eller arga. Några av de flitigt förekommande historiska kommentatorerna duckar lite, och tar istället fasta på den uppfordrande ordalydelsen i förordet till författningen, om att skapa “en mer perfekt union”.