Vem ska betala för Moderaternas skattesänkningar?

debatt Moderaterna vill spara 71 miljarder kronor för att finansiera nya skattesänkningar. Problemet är att de pengar som ska sparas bygger på vaga förhoppningar och tveksamma beräkningar, skriver Johan Sjölander.

Moderaterna har presenterat en lista för hur deras massiva skattesänkningar ska betalas. Det handlar om försämrad a-kassa, fluff och fromma förhoppningar.

Redan i våras slog finansminister Elisabeth Svantesson fast att reformutrymmet för nästa mandatperiod i princip är intecknat, bland annat av försvar och kriminalvård. Samtidigt går M till val på stora skattesänkningar.

Lösningen är 71 miljarder kronor som ska frigöras till nästa mandatperiods slut. Hur detta ska gå till har sedan presenterats i en lista. Det är en fascinerande resa att ta del av den.

Sex miljarder är relativt konkreta: nedskärningar på arbetsmarknadspolitiken och bland annat försämrad a-kassa. Dåligt för arbetslösa, men fullt möjligt att genomföra. Problemet är bara att SD säger nej. Och det är alltså sex miljarder, av 71. Sedan blir det betydligt fluffigare.

Räknar hem framtida vinster

M räknar med 15 miljarder genom ökad sysselsättning. Fler i arbete stärker förstås statsfinanserna. Men en del av jobben ska komma genom sänkt skatt på arbete. Där uppstår en märklig rundgång: skattesänkningar ska skapa jobb, och de framtida vinsterna av jobben räknas sedan som finansiering av politiken.

Det går såklart att tro på sådana dynamiska effekter, även om det finns stor anledning att vara skeptisk. Men det är oavsett det något helt annat att räkna hem dem i förväg. Det förstod en gång Anders Borg, och i det hade han helt rätt. Men nu är M tillbaka där igen.

Ytterligare tio miljarder ska tas från statlig byråkrati. När Tidöregeringen 2024 sänkte de flesta myndigheters förvaltningsanslag med en procent gav det drygt en miljard. Nu ska närmare tio gånger så mycket fram, samtidigt som bland annat rättsväsendet ska fredas. Vilket såklart ökar trycket på övriga myndigheter.

Och det låter ju kanske bra. Ingen älskar en statlig byråkrat. Men det kommer, om det genomförs, få konsekvenser. Den här typen av besparingar är inte en osthyvel. Det är motorsåg. Och Moderaternas lista är väldigt tom på vad det är som ska sågas bort.

Sedan ska tio miljarder sparas genom färre felaktiga utbetalningar, eller som M säger, bidragsfusk. Det är såklart en bra ambition. Men den ska ställas mot att regeringen fortfarande bedömer att totalt 15–20 miljarder betalas ut felaktigt varje år, vilket är samma storleksordning som uppskattningen för 2021.

Vem ska kontrollera fusket?

Så trots en mandatperiod av nya kontrollåtgärder finns ännu ingen jämförbar mätning som visar att totalsumman faktiskt har minskat. Nu ska hälften bort på fyra år och man ska dessutom hinna sänka skatten för pengarna. Och samtidigt ska M alltså spara enorma pengar på den statliga byråkratin. Men vem ska då utföra dessa kontroller? Ekvationen är en smula mysteriös.

M räknar vidare med 20 miljarder från bättre offentlig upphandling. Även här inget fel på ambitionen. Och på området finns säkert pengar att frigöra. Framförallt ute i kommuner och regioner. Där pratar vi förmodligen ännu mer.

Men kommunernas besparingar hamnar inte i statsbudgeten. Då måste vi ta hem det i statlig upphandling, alltså främst försvar och statligt infrastruktur.

Och om Försvarsmakten kan köpa fler stridsfordon för samma pengar eller Trafikverket rusta mer järnväg är det utmärkt, men då har effektiviseringen blivit mer försvar och infrastruktur, inte ett jobbskatteavdrag. Det blir väldig svårt att se hur man ska kunna finansiera skattesänkningar på detta sätt.

Leder till nedskärningar

Till sist ska en slöserikommission hitta ytterligare tio miljarder. Problemet är bara att utredningen blir klar först 2028. M har alltså redan bestämt hur mycket slöseri den ska hitta innan den har hittat det. Därefter återstår dessutom väldigt kort tid för att fatta besluten och få full budgeteffekt till 2030.

Så ser Moderaternas 71 miljarder ut.

Verkliga men ännu ospecificerade myndighetsnedskärningar med oklara konsekvenser. En försämrad a-kassa som SD säger nej till. Förhoppningar om bättre upphandling och dramatiskt färre felaktiga utbetalningar. Dynamiska effekter som ännu inte har inträffat. Och tio miljarder som en utredning ännu inte har hittat.

Det är inte seriös finansiering av stora permanenta skattesänkningar.

Frågan svenska folket borde ställa sig är därför vad som händer när kalkylen inte håller. Vilka verkliga nedskärningar kastar firma Kristersson och Åkesson fram då?

För när valet står mellan skattesänkningar och välfärd väljer högern alltid det första. Det finns ingen anledning att tro att de kommer göra annorlunda denna gång.