Colombias val påverkar progressiva över hela världen

Latinamerika Valet visar hur Trumps projekt för västra halvklotet avancerar.

Det jämna presidentvalet i Colombia är mer än en nationell vändpunkt. Det är det senaste steget i ett större politiskt projekt där Donald Trumps USA samarbetar med högerextrema krafter, från Washington till Patagonien. Resultatet är en varningssignal till progressiva krafter i både Europa och Nord- och Sydamerika. Krafter som riskerar att underskatta omfattningen av den utmaning de står inför.

I juni vann den högerextreme kandidaten Abelardo de la Espriella – en förmögen advokat med amerikanskt medborgarskap och en lång historia av att försvara paramilitära grupper och organiserade brottslingar – presidentvalet. Han vann enligt den preliminära rösträkningen över människorättsförsvararen Iván Cepeda med omkring en kvarts miljon röster.

Segermarginalen var liten. Konsekvenserna desto större.

Från Bogotá till Washington

Valresultatet i Colombia kan inte förstås isolerat. Under de senaste två åren har Trumpadministrationen antagit nya strategier för nationell säkerhet och försvar där hela västra halvklotet betraktas som ett sammanhängande geopolitiskt område i konkurrensen med Kina och andra stormakter.

Under parollen “säkerhet” har Washington arbetat för att stärka högerextrema och auktoritära allierade i strategiskt viktiga länder. Militära påtryckningar, politiska hot och ekonomiska påverkansmedel har kombinerats för att säkra tillgången till kritiska mineraler, handelsvägar och digitala marknader.

Konservativa och högerpopulistiska regeringar dominerar redan i stora delar av Syd- och Centralamerika, däribland i Argentina, Chile, Bolivia, Honduras, El Salvador och Paraguay.

Colombia är senast i denna utveckling.

Brasilien – den enda större nation som fortfarande styrs av en progressiv regering – går senare i år till ett hårt omstritt presidentval där den sittande presidenten Luiz Inácio Lula da Silva ställs mot Flávio Bolsonaro, arvtagare till sin far Jair Bolsonaros högerextrema politiska projekt. Trots att Jair Bolsonaro sitter i fängelse och förbjudits att kandidera lever både hans idéer och politiska nätverk vidare.

I Colombia gjorde Trump ingen hemlighet av vem han stödde. Han utvecklade en nära relation till de la Espriella och lovade honom offentligt “USA:s fulla stöd och hela dess styrka”.

Cepeda utmålades däremot som en “radikal vänstermarxist”. Budskapet till väljarna var tydligt: de la Espriella stod för styrka och välstånd, Cepeda för instabilitet och “kommunism”.

Därför kunde en högerextrem outsider vinna

För utomstående kan det verka förvånande att colombianerna så kort efter valet av Gustavo Petro – landets första vänsterpresident på 140 år – valde en högerextrem kandidat.

Men valresultatet speglar en komplex kombination av besvikelse över presidentens komplicerade ledarstil och auktoritära tendenser, en växande otrygghet och en målmedveten desinformationskampanj – metoder som högerextrema strateger över hela kontinenten blivit allt skickligare på att använda.

De la Espriella personifierar den nya internationella högerextrema ledartypen: en aggressivt självskapad entreprenör, stolt individualist, med förakt för etablerade politiker och kulturella eliter och med ett kompromisslöst motstånd mot feminism, multilateralism, pluralism, HBTQ+-rättigheter, olika familjeformer, mänskliga rättigheter och miljöskydd.

I hans världsbild är den liberala demokratin själv en trojansk häst genom vilken “marxismen” tar kontroll över staten.

Hans valkampanj var tydlig. Makt, handlingskraft och ett ointresse för rättsstatens begränsningar framställdes som dygder som faktiskt får saker gjorda.

Han fångade upp människors oro för brottslighet och ekonomi genom löften om megafängelser, ett totalt krig mot kriminaliteten och ett slut på vad han beskrev som Petroregeringens “svaghet” och “kaos”. Samtidigt riktade han sig till den övre medelklassen, företagare på landsbygden och i städerna samt nationella och internationella finansintressen, medan Cepeda målades upp som ett hot mot äganderätten, vinsterna och den sociala ordningen.

Det fungerade. De traditionella konservativa partierna marginaliserades först och absorberades sedan. Efter valnatten bjöd de la Espriella helt enkelt in dem att ingå i regeringen. Hans egenfinansierade rörelse – talande nog kallad “Fosterlandets försvarare” – satte säkerheten, inte demokratin eller freden, i centrum.

Petros och Cepedas ofullbordade projekt

Cepeda stod för ett helt annat samhällsprojekt. Med utgångspunkt i sitt nära samarbete med Gustavo Petro lovade han att fördjupa genomförandet av fredsavtalet från 2016, som förhandlades fram under president Juan Manuel Santos och stöddes av FN, EU och USA demokratiska parti. Han ville också minska ojämlikheten genom skattereformer och en omfattande jordreform.

Hans program kombinerade social rättvisa och fattigdomsbekämpning med försvar av mänskliga rättigheter, miljöskydd och ett starkt stöd för den regelbaserade internationella ordningen.

Petros regering genomförde flera sociala reformer och prioriterade internationellt samarbete. Den införde inslag av en feministisk utrikespolitik och lyfte biologisk mångfald och klimatfrågor högre på den politiska dagordningen.

Den kanske mest ambitiösa – men också mest omstridda – satsningen var politiken för “total fred”. Målet var att förhandla både med gerillagrupper och mäktiga kriminella organisationer, däribland Clan del Golfo, för att komma åt de strukturella orsakerna till Colombias långvariga konflikter.

Politiken misslyckades till slut. Och det finns mycket att lära av orsakerna till det.

Högern och den ultrakonservativa oppositionen motarbetade konskvent reformerna genom att utnyttja juridiska kryphål och mobilisera motstånd inom statliga institutioner. Samtidigt gjorde brister i utformningen av reformerna att de var svåra att genomföra.

Gerillarörelsen ELN intog maximalistiska positioner i förhandlingarna, medan ekonomiska eliter, finanssektorn och regionala makthavare bidrog till att undergräva processen. Den organiserade brottsligheten hade samtidigt små incitament att överge de enorma vinster som narkotikahandeln genererar.

Samtidigt drog väpnade grupper nytta av regeringens mindre militariserade strategi. Petros övertygelse om att förhandlingar och social dialog är nödvändiga för att minska våldet är i grunden riktig, men på flera håll gjorde en svag statlig närvaro och ofullständiga reformer det möjligt för väpnade grupper att stärka sitt territoriella inflytande.

Säkerhetsproblemen förvärras dessutom av utvecklingen i grannlandet Venezuela, där gerilla- och kriminella nätverk verkar över gränserna och förstärker varandras verksamhet.

Allt detta gjorde det lättare för de la Espriella att beskriva “total fred”, inte som ett djärvt försök att avsluta årtionden av konflikt, utan som ett naivt experiment som satte vanliga människors säkerhet på spel.

Försökte försvara demokratin

En av valets mest anmärkningsvärda aspekter var mobiliseringen i Colombias mest konfliktdrabbade regioner.

Det handlar om områden där staten knappt är närvarande och där både europeiskt och amerikanskt utvecklingsbistånd nyligen har skurits ned. Trots det organiserade invånarna långa resor till vallokalerna – i kanoter, båtar och de färgstarka landsbygdsbussar som är karakteristiska för Colombia – för att rösta för fred och demokrati.

Det räckte inte.

Omkring 250 000 röster skilde de la Espriella och Cepeda åt i den preliminära rösträkningen. Den lilla marginalen visar hur djupt polariserat landet är – och hur effektivt en polariserande valrörelse kan förstärka motsättningar i stället för att överbrygga dem.

De människor som hade mest att förlora på en auktoritär “järnhandspolitik” försökte stoppa den vid valurnorna. Men kombinationen av en rädslobaserad valkampanj, amerikanskt politiskt stöd och stöd från inhemska makteliter visade sig vara starkare.

För de samhällen som redan lever med kroniskt våld och återkommande tvångsförflyttningar är insatserna existentiella.

De la Espriella har lovat att avveckla de institutioner och mekanismer som skapades för att genomföra fredsavtalet från 2016. I stället vill han införa en hårdför säkerhetspolitik inspirerad av El Salvadors president Nayib Bukele, med megafängelser och omfattande repressiva åtgärder.

Historien visar att sådana strategier sällan leder till ökad trygghet för vanliga människor. De minskar inte den narkotikahandel som driver Colombias konfliktekonomi och riskerar samtidigt att påskynda en miljömässigt destruktiv exploatering av naturresurser.

Trumps högerextrema nätverk på västra halvklotet

Utvecklingen i Colombia är en del av ett större mönster där auktoritära tendenser, militarisering, en råvarubaserad ekonomisk modell, rotad misogyni, antifeminism, klimatförnekelse och angrepp på mänskliga rättigheter och oberoende medier vävs samman till ett gemensamt politiskt ekosystem.

Donald Trumps återkomst till Vita huset har gett detta nätverk ett kraftfullt centrum.

I praktiken innebär det flera saker.

För det första kan högerextrema aktörer i Latinamerika nu räkna med ett öppet eller tyst stöd från Washington – i form av diplomatiskt skydd, gynnsamma handelsavtal, militärt samarbete eller tystnad inför övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

För det andra förstärks en gemensam berättelse där “globalister”, feminister, miljörörelsen, människorättsförsvarare och multilaterala organisationer framställs som fiender till folket och ett hot mot den nationella suveräniteten.

För det tredje knyts dessa rörelser samman genom gränsöverskridande nätverk för finansiering, datahantering och desinformation som sträcker sig över hela den amerikanska kontinenten.

Colombia, med sin centrala betydelse för regional säkerhet, migration och den internationella narkotikahandeln, utgör en nyckelpunkt i detta nätverk. Valet av de la Espriella är därför inte bara en colombiansk angelägenhet. Det får konsekvenser för progressiva och demokratiska krafter i hela Amerika – och i Europa.

Europa och Nord- och Sydamerika måste sluta reagera styckevis

Valresultatet i Colombia ställer en obekväm fråga till alla progressiva rörelser: hur kan högerextrema krafter vinna mark just i länder som präglats av auktoritärt styre, paramilitärt våld och inbördeskrig – där erfarenheterna borde tala emot dem?

En del av svaret ligger i den starka attraktionskraft som löften om ordning har i samhällen som präglas av djup ojämlikhet och utbrett våld.

En annan del är att många progressiva projekt i Latinamerika ännu inte har lyckats formulera en säkerhetspolitik som på ett övertygande sätt förenar trygghet med rättsstatliga principer och social rättvisa.

Men det största misstaget vore att betrakta utvecklingen land för land. Trumpadministrationens strategi utgår inte från enskilda nationer utan från hela västra halvklotet som ett sammanhängande geopolitiskt område. Högerextrema rörelser samarbetar över nationsgränserna, delar strategier, finansiering och kommunikationsmetoder och lär av varandras framgångar.

Progressiva krafter gör fortfarande alltför ofta motsatsen. De analyserar varje val och varje politisk konflikt som ett isolerat nationellt fenomen.

Det räcker inte längre.

Om demokratin ska kunna försvaras måste även dess försvarare börja tänka och agera gränsöverskridande. De behöver utveckla gemensamma strategier för demokrati, säkerhet, ekonomisk rättvisa och klimatomställning – strategier som kan möta den auktoritära nationalismens internationella samordning.

Colombias presidentval är därför inte bara ett colombianskt val. Det är en påminnelse om att kampen om demokratins framtid redan utspelar sig på en internationell arena.

Kristina Birke Daniels

Mariano Aguirre Ernst