Framtiden är en flygplats

Du vet att du behöver anlända i god tid. Minst tre timmar före departure säger rekommendationerna, fastän du redan har checkat in hemifrån och fått välja din egen plats i kabinen. Resan har gått snabbt, bara 18 minuter. Men omställningen är total och brutal. Från stadens öppna, ljusa rum till denna mörka, kyliga grotta i en anonym underjordisk geografi där du nu stiger av.

Färden kostade dig en dryg timlön. Att åka kollektivt hade kostat en tiondel, men att ta dig hit med kollektivtrafiken har med avsikt gjorts plågsamt krångligt och tidsdödande. Bara den osynliga armé av lågavlönade servicearbetare som strax ska betjäna dig tvingas välja den lösningen.

Kallar det inte makt

En del fjärrtåg och pendeltåg stannar också här. Då kostar det dig extra att få passera spärrarna. Avgiften går till att betala av på de privata investeringar som gjorde det möjligt att bygga banan, eftersom staten den gången hade bestämt sig för att den inte ville vara stat längre. Som tack för hjälpen fick företaget monopol på snabbtågstrafiken hit ända fram till år 2050. Själva platsen ägs fortfarande av staten. Men den drivs av konsortier, infrastrukturbolag och säkerhetsföretag. Besluten fattas bakom stängda dörrar i kontrakt mellan privata aktörer som du aldrig ser.

De kallar det inte makt, utan föredrar att tala om drift.

Ovanför den långa rulltrappan befinner du dig nu i ett land utan territorium, en stat utan mark, ett samhälle där ingen längre bara anländer. Detta är inte en plats som du reser till. Det är en existens som du lever i. I samma ögonblick som du stiger av har ditt medborgarskap annulerats och ersatts av tillstånd, regler, finstilta avtal som ingen orkar läsa. Din nya identitet är nu en kundprofil, och din kundprofil är inte bara en servicefunktion, den är också ett säkerhetsinstrument. Du är vad du köper, och vad du köper avgör hur lojal och pålitlig du är.

Konsumtion inte medborgarskap

Det finns inga medborgare här, bara kunder. Konsumtion är inte en rättighet, det är en skyldighet maskerad som valfrihet. Att köpa något blir ett kvitto på att du är förutsägbar, att du deltar av egen fri vilja och att du accepterar systemet precis som det är. Den som inte köper blir svårare att läsa. Och det som inte kan läsas blir ett potentiellt hot mot systemet. Rätten att stanna här har förvandlats till ett villkorat undantag, inte en norm eller en rättighet.

Människor sitter i rader, inåtvända och tysta. Det finns inte längre något att säga. Varje ansikte är upplyst av samma blåvita sken från mobiler och informationsskärmar: Zone C, Gate 47, Boarding now, Flight SK1023 delayed.

Skärmarna är systemets verkliga konstitution. Där skrivs framtiden, i realtid, utan diskussion eller överklagande. Destinationerna är inte geografiska platser, utan blinkande förkostningar: LAX, CPH, LHR, BKK. Själva orden har polerats släta, friktionsfria, tömda på mening – som golven i avgångshallen eller som innebörden i begreppet ”mötesplats”.

Du leds genom ett labyrintiskt system av terminaler som är organiserat och optimerat i detalj för flöden av kroppar och kapital, men där ingen längre bestämmer över sin egen riktning. Detta är inte en plats som du passerar. Platsen passerar genom dig: ett sammanhängande symbiotiskt komplex av kontrollzoner och konsumtionsytor där allt är både övervakat och monetiserat. Varje steg du tar genererar två saker samtidigt: en säkerhetsbedömning och en köpimpuls. För systemet innebär det dubbel avkastning.

Arkitektur istället för lagstiftning

Inga lagar förbjuder dig att röra dig fritt. Det finns bara arkitektur som gör det omöjligt. Du kan i teorin gå rakt fram. Men för att ta dig någonstans måste du gå igenom något. Och detta något är alltid en affär, ett showroom eller en taxefreebutik. Arkitekturen leder och tvingar dig, slingrar sig genom parfymdisplayer, elektroniköar och snabbmatsdiskar. Du hittar inga genvägar, inga raka korridorer. Varje passage är designad för maximal exponering, varje meter är exakt prissatt. Att nå din gate kommer att ta dig minst 25 minuter, när det hade kunnat ta fem. Friheten finns kvar – som ren abstraktion.

Du rör dig långsamt framåt – på andras villkor, genom butiken, genom kontrollen, genom systemet. Säljarna är inte aggressiva, de är opersonligt och professionellt programmerade att idenfifiera just dig. De känner genast igen din kundtyp redan långt innan du ser dem: ”Välkommen, du tittade kanske på den här sist.”, ”I dag 25 procent off”, ”Vardagslyx”, ”Just nu – ett exklusivt erbjudande just för dig”, ”Bli först med det senaste”. Det är ett påstående om vem du är eller en illustration om den som du i hemlighet drömmer om att vara. Systemet räknar, justerar och levererar.

Konsumtionen inte bara tillfredsställer begär, den producerar dem. Reklamen vet vad du har råd med, vad du begär, vad du skäms för att begära. Den visar dig precis det du inte visste att du saknade – tills nu.

Färger och dofter är förföriska berättelser om en annan värld, ett bättre, färgstarkare, rikare liv som kunde vara ditt. Att köpa blir en frestelse som du har svårt att stå emot, att inte köpa en medveten avvikelse, att bara gå förbi ett misstänkt beteende. Där varje rörelse ska vara förutsedd, mätbar och generera intäkter är den mest subversiva handlingen av alla att inte konsumera något alls, att ignorera säljarna och gå vidare. Det är en förbrytelse mot själva modellen.

Kontrollens ständiga närvaro

Överallt finns kontrollen. Du skannas när du stannar, när du går, när du tvekar framför en hylla. Rörelser kopplas till transaktioner, transaktioner till profiler, profiler till risknivåer. Konsumtion, kontroll och säkerhet har blivit samma sak. Den som köper flyter lättare och snabbare. Den som avstår riskerar att fastna i systemets inbyggda tröghet: lite längre väntetider, lite fler kontroller, lite fler ”slumpmässiga” urval.

Säkerhetskontrollen är oändlig. Den är ett tillstånd där människor trängs ihop och sorteras i avhumaniserande boskapsfållor – det säkerhetsindustriella komplexets våta dröm. Här står ingen över några misstankar. Och misstanken är universell. Den bygger inte på vad du gjort. Den utgår från vad du möjligen kan tänkas göra. Alla ska känna sig lika skyldiga tills motsatsen har bevisats. Kroppar skannas, tankar vägs, minnen filtreras bort som vätskor över 100 milliliter.

Det som inte får följa med konfiskeras: vatten, språk, tvekan. Varför skulle systemet vänta på brott, när det kan förutse dem?

Gör du fel, glömmer du att nagelsaxen inte fick medföras i handbagaget, blir du inte anklagad eller straffad. Du blir bara noggrannt kroppsvisiterad, utfrågad och fördröjd. Och fördröjning är den nya bestraffningen. Tid är det enda du inte kan köpa tillbaka. Genom informationsskärmarna talar systemet till dig. Det ger dig rekommendationer istället för order: ”Din profil kräver ytterligare verifiering”, ”För en smidigare upplevelse – uppgradera till Fast Track nu.” Du blir snabbt domesticerad. Systemet behöver inte straffa. I en värld av snabba flöden räcker det att göra dig trög och ineffektiv.

Det permanenta undantagstillståndet

Vakter beväpnade med öronsnäckor cirkulerar överallt och skapar en stämning av vaksamhet och disciplin. Det ligger något vagt hotfullt i luften: ”Lämna aldrig ert bagage utan tillsyn. Obevakat bagage kommer att omhändertas”.

Lita inte på någon. Misstro alla. Och avvik inte från mängden.

Här råder ett slags permanent undantagstillstånd. Hemlösa, tiggare och missbrukare syns ingenstans. Terminalen är effektivt rensad på varje avvikelse, allt som sticker ut. Ordnung muss sein – för din trygghet och säkerhet.

Mat och drycker är alltid svindlande dyrt. Det behöver förstås inte vara så. Men här kan det ändå vara så, för du har inget val. Du befinner dig i ett slutet system utan alternativ eller konkurrens. Vatten säljs i små flaskor till priser som motsvarar en halvtimmes arbete. En enkel måltid kostar mer än en dags uppehälle utanför – om det nu finns ett utanför. Du kan inte ta med dig något in. Allt måste köpas här. Och varje köp blir ett nytt bevis på ditt frivilliga deltagande, ett kvitto på att du accepterar villkoren. Systemet kallar det upplevelse.

För att göra din resa genom systemet smidigare erbjuds du attraktiva paket: Priority Access – mindre kontroll, snabbare flöde. Comfort Tier – bättre sittplatser, tystare zoner. Trusted Customer – reducerad misstanke. Lounge Access – lyxig tillflykt och fria drinkar, om du råkar äga ett guldkort. Allt förutsatt att du också har tillräcklig täckning på kontot, annars hamnar du tillbaks sist i kön till snabbmatshaken. De som har råd märker knappt systemet. Andra tvingas kämpa sig igenom det. Det är så ojämlikheten ser ut nu: som frånvaron av friktion.

Säkerhet + kontroll + marknad = sant

Allt går att köpa här, allt är valbart. Utom rätten att slippa bli kontrollerad. Det här är i stället en plats där kontrollen säljs till dig, och där du betalar för att kontrolleras. Men det avgörande är inte övervakningen i sig, den har funnits länge i mera primitiv form.

Det nya är sammansmältningen: säkerhetssystemen och marknadsplattformarna växte ihop. Allt integrerades. Om du avviker i ditt rörelsemönster rekommenderas du en produkt. Om du avviker i ditt konsumtionsmönster ordineras kontroll. Det är samma system, samma logik.

Politiken har reducerats till design och försvunnit in i prissättningen. Det finns inga beslut, bara nivåer, ingen jämlikhet, bara differentierad service, ingen offentlighet, bara varumärken. Människor har slutat tala om rättvisa och frihet. De talar om friktion. Ett bra liv är ett liv utan hinder. En snabb och rak passage genom systemet. Att inte bli stoppad, att inte sticka ut, att flyta – och att konsumera: ”Fick du valuta för tiden?”, ”Var det värt väntan?”, ”Borde du uppgradera nästa gång?”. Nästa gång, det finns alltid en nästa gång, eftersom du aldrig riktigt kommer fram.

När du ifrågasätter någonting, ditt försvunna bagage, din inställda flight, hänvisas du vidare: till ett formulär, en chatbot, ett obegripligt villkor du redan godkänt. Ansvar existerar inte. När något går fel finns det bara en supportknapp att ställa till svars. Supporten svarar snabbt. Den löser inget. Ditt missnöje möts av systemets vänliga nyspråk: ”Vi beklagar din upplevelse”, ”Ditt ärende är viktigt för oss”, ”För att förbättra din resa – vänligen uppgradera.” All kritik översätts till feedback, allt motstånd bryts ner till förbättringspotential. Det finns inget utanför att hänvisa till.

Att få välja sin egen fångenskap

Barnen leker inte längre. De tränas och lär sig snabb att le mot kameror, svara korrekt, köpa det som förväntas av dem, röra sig i flödet. Och framför allt: att inte stanna upp utan anledning. För att stanna är att bli synlig, att bli synlig är att bli intressant och att bli intressant är att bli kontrollerad. De lär sig också detta från början: att deras värde ligger i deras profil, att profilen formas av deras beteende och att beteendet måste vara både köpande och kontrollerbart. Det allra viktigaste: ifrågasätt aldrig någonsin kontrollen, för kontroll är det som gör resan möjlig: ”Thank you for your cooperation!”

Vad du och alla andra snabbt får lära er: att det inte existerar någon motsättning mellan frihet och övervakning – så länge övervakningen är personlig, lyhörd, och kan erbjuda lockande rabatter. Bara den som har något att dölja kan väl protestera. Det är den största lögnen systemet har lyckats etablera: att kontrollen är en tjänst, misstanken omsorg och ditt köp ett uttryck för självbestämmande och frihet. Sanningen: att din frihet består i att du får välja din egen fångenskap, och att du sedan förväntas uppleva fångenskapen som frihet. Du är ju helt fri att röra dig här – men bara inom systemets logik.

Det meningslösa motståndet

Reglerna är inte lagar, de är villkor. Du har säkert accepterat dem, men ingen minns när eller hur. Det finns inga mänskliga rättigheter här. Det som finns är nivåer av tillgång. Basnivån är fri rörlighet inom din zon. Förbättrade villkor kan köpas: kortare väntetid, snabbare passage, mindre kontroll, mer utrymme, bättre service. Premiumkunder passerar nästan obemärkt. Andra bromsas upp i flödet, granskas, omdirigeras. Alla är lika inför systemet – men vissa är mer lika än andra: Priority boarding, frequent flyer, prioriterat bagage, elite status.

Motstånd är meningslöst. För här finns ingen offentlighet, inga torg att samlas på, inga möteslokaler att organisera sig i, inga fri- och rättigheter – bara ändlösa korridorer, säkerhetszoner och passager. Kamerorna är inte dolda, de är tvärtom en högst medveten del av arkitekturen. Öppen övervakning har ersatt dold repression. Du vet att du är iakttagen, systemet vet att du vet att du är iakttagen, du vet att systemet vet att du vet att du är iakttagen – och det räcker långt för att pacificera dig.

Fast i evighetens väntsal

Du befinner dig på en flygplats, vilken som helst. De tycks alla vara likadana, opersonliga, utbytbara och modellerade i samma universella form, en steril icke-plats som saknar identitet eller historisk förankring. Här vistas människor utan att egentligen befinna sig någonstans, i ett mellanrum, en övergångszon där allting är anonymt, tillfälligt och flyktigt men samtidigt fruset i tiden: flygplatsen som evighetens väntsal. Systemet tackar för ditt tålamod.

Men du har också utforskat prototypen till ett nytt samhällstillstånd – en del kallar det för övervakningskapitalism, somliga för hypermodenitet – som mycket snart, kanske så snart som i morgon, kan vara din vardag. ”Framtiden är redan här!”, läser du på en reklamskylt. Just då hörs en hårt manikerad högtalarröst från din gate: ”Boarding startar om fem minuter. Vi välkomnar först våra premium och business class passagerare, därefter passagerare i boarding group A. Vänligen ha ditt pass och boarding card redo för inspektion”. Och någonstans i närheten pågår ett bygge: ännu en säkerhetskontroll, en shoppingmall, en foodcourt. Systemet vilar aldrig.

Det började som generösa löften om det moderna livets överflöd och njutningar, om service, effektivitet och smidighet, om snabba flöden, obegränsad konsumtion och oändlig valfrihet. Nu möter du hypermodernitetens mörka, plågade baksida. Eftersom du råkar kunna din Dante tycker du att du känner igen tillståndet som ”Limbo”, första kretsen i Infernodär goda hedningar på nåder tillåts fortsätta att leva ett evigt liv precis som på jorden men utan att någonsin nå fram till Gud eller himmelriket: ett stadium av tragisk, hopplös längtan i en upplyst skuggvärld. Och medan högtalarna ekar sina utrop om att din flight nu tyvärr är offer för ännu en av dessa ständiga förseningar – ”for technical reasons” – drabbas du plötsligt av det klaustrofobiska minnet av en gammal 70-talshit:

”Last thing I remember, I was running for the door. I had to find the passage back, to the place I was before. ´Relax,´ said the night man: ’We are programmed to receive. You can check out any time you like. But you can never leave’”.

Ett ögonblick av tvekan

Men i en annan del av terminalen, där infrastrukturen är äldre och systemet mindre stabilt, händer det att en skärm råkar visa något som inte är optimerat: ”ERROR Loading System. Press CTRL+ALT+DELETE to reboot”. Avvikelsen varar några korta sekunder. Sedan återgår allt till det normala.

Men du hinner se den och stannar upp. Inte länge, bara några ögonblick. Precis tillräckligt för att du ska minnas en värld där människor inte är flöden och profiler, utan kroppar och liv. Och där övervakning kräver misstanke, inte tvärtom.

På flygplatsen är sådana ögonblick av tvekan det närmaste man kan komma en politisk handling.

Lars Ilshammar

Läsning:

Dante Alighieri (2022): Den gudomliga komedin (modern översättning av Ingvar Björkeson). Stockholm, Natur & Kultur. I Inferno besöks Limbo av Dante tillsammans med poeten Vergilius. Limbo är platsen för rättfärdiga hedningar som antikens filosofer. Miljön är en misantropisk borg med sju murar som representerar de sju dygderna.

Marc Augé (1995): Non-Places: Introduction to an Anthropology of Supermodernity. London/New York, Verso. Den franske antropologen Marc Augé har introducerat begreppet “icke-plats” (non-lieu) och använder bland annat flygplatsen som huvudexempel på en modern dystopi som skapar ensamhet utan isolering och likhet utan identitet.

Barney Hoskyns (2006): Hotel California: The True-Life Adventures of Crosby, Stills, Nash, Young, Mitchell, Taylor, Browne, Ronstadt, Geffen, the Eagles and Their Many Friends. Hoboken, New Jersey, John Wiley & Sons. En briljant journalistisk berättelse som visar hur gruppen Eagles och albumet ”Hotel California” uppstod ur en större kulturmiljö.

Gilles Lipovetsky and Sébastien Charles (2004): Hypermodern Times. Cambridge, UK, Polity Press. En originell text om hypermodernitet och hyperkonsumtionen som uppmuntrar oss att konsumera för vårt eget nöje snarare än för vår sociala status. Det hypermoderna samhället kännetecknas av rörelse, flyt och flexibilitet, men skapar samtidigt ångest.

Shoshana Zuboff (2021): Övervakningskapitalismen. Vid maktens nya frontlinje. Stockholm: Ordfront förlag. Redan en modern klassiker där Zuboff visar hur de stora techföretagen använder vår data, inte bara för att förutspå vårt beteende och skräddarsy innehåll och reklam, utan också för att påverka våra val som medborgare och människor.