Kritiken mot kärnvapen är inte lika självklar längre

Essä Vilken väg kommer Sverige att välja när de kärnvapenkritiska generationerna inte längre dominerar debatten? Det frågar sig Torsten Rönnerstrand, historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap

Albert Einstein skrev i augusti 1939 ett brev som skulle ändra historiens gång. I brevet gav han ett råd till USA:s president, demokraten Franklin D. Roosevelt. Rådet gick ut på att presidenten skulle låta tillverka ”extremely powerful bombs of a new type”. Han antydde också att sådana bomber inom kort skulle komma att framställas i det nazistiska Tyskland. 

Sex år senare, kunde Einstein konstatera att hans brev till presidenten fått konsekvenser som han inte räknat med. Den 6 augusti 1945 fälldes den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare föll en liknande bomb över den närliggande staden Nagasaki. Därmed var andra världskriget slut, men priset var högt. Bomberna hade tagit livet av långt mer än 100 000 människor.

Inget stöd för kärnvapen

Bilderna från Hiroshima och Nagasaki har jagat mänskligheten långt in i vår egen tid. En påminnelse om det är en opinionsundersökning som redovisats i Mot en tid som flytt, en nyligen publicerad antologi från SOM-institutet i Göteborg. Undersökningens titel – ”Har svenskarna slutat ängslas och lärt sig älska bomben?” – påminner den minnesgode läsaren om den film från 1964 som hette: “Doctor Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb”.

I den nya undersökningen ställs frågan: ”Bör Sverige skaffa egna kärnvapen?” Svaren bekräftar vad de flesta av oss nog trott oss veta, men de medger också intressanta preciseringar.

Undersökningen tyder sålunda på att det i dagsläget inte finns mycket stöd för tanken att Sverige borde skaffa egna kärnvapen. En tydlig majoritet av respondenterna, (67%), tar avstånd från tanken på en inhemsk kärnvapensatsning. Endast en mindre andel (13 %) ger den sitt stöd. 

Samtidigt framträder skiljelinjer som har att göra med med ålder, kön, utbildning och politisk hemvist. Stödet för en svensk kärnvapensatsning är starkare bland yngre (21 %), bland män (16 %), bland personer med låg utbildning (15 %) och bland personer som identifierar sig som höger (18 %). Partipolitiskt är stödet allra starkast bland Sverigedemokraternas sympatisörer (21 %), medan motståndet är mest utbrett bland väljare till vänster. Starkast är motståndet bland miljöpartister (90 %), därefter kommer Vänsterpartiet (86 %) och Socialdemokraterna (72 %)

Pandoras ask

Det utbredda motståndet mot tanken på svenska kärnvapen kommer nog inte som en överraskning. När bilderna från Hiroshima och Nagasaki spritt sig över världen, växte det fram en kärnvapenfientlig gräsrotsrörelse som aldrig tystnat. Därtill kommer att många av de ryktbara vetenskapsmän som under kriget deltagit i utvecklingen av bomberna i efterhand ångrade att de medverkat. En av de mest inflytelserika var Albert Einstein. Strax efter kriget sa han: “Hade jag vetat att tyskarna inte skulle lyckas med att skapa en atombomb hade jag inte varit med om att öppna Pandoras ask.”

På denna punkt fick Einstein stöd av två av de forskare som allra mest bidragit till framställningen av de första kärnvapnen – fysikerna Niels Bohr och Robert Oppenheimer. De tog i efterhand avstånd från det projekt – Manhattanprojektet – som 1945 ledde fram till att bomberna över Hiroshima och Nagasaki fälldes. 

Einstein dog 1955, men efterverkningarna av hans brev till Roosevelt har satt djupa spår i det globala kulturarvet. Exempel bland otaliga utgör de konstverk, skapade av överlevare från Hiroshima och Nagasaki, som bevarats till eftervärlden.

Aniara 

I Sverige gav Harry Martinson en bild av kärnvapenkrigets fasor som etsat sig fast hos generationer av läsare. Viktigast därvidlag var det dystopiska rymdeposet “Aniara” (1956). Här framträder Martinson som en av de tidigaste och skarpaste kritikerna av kärnvapenteknologin.

“Aniara” har ju med viss rätt betecknats som en form av science fiction. På ytplanet handlar berättelsen om ett rymdskepp och dess ödesdigra färd bort från jorden i riktning mot Lyrans stjärnbild. Dessutom utgörs en stor del av bokens 103 sånger av poetiska, men sakligt sett korrekta redovisningar av den samtida fysikens teorier om sådant som universums expansion, det krökta rummet, entropin, indeterminationen och den kosmiska symmetrin mellan materia och antimateria.

Det viktigaste temat är emellertid mänsklighetens situation efter Hiroshima. Det understryks redan i den tredje sången. Här får vi veta att Aniaras ödesdigra färd ut i tomma rymden börjat med ”en nödgir för asteroiden Hondo”. Som Martinson påpekat ska namnet Hondo associera till de första atombombsfällningarna. Hondo är ju det gamla namnet på en ö i Japan som ligger nära den plats där den ena av de båda första atombomberna fälldes. Den tydligaste kopplingen till Hiroshima får vi emellertid i den 26:e sången: Här skildras hur ”fototurben”, det vill säga atombomben, sprängde ”den stora stad som hetat Dorisburg”.

“Den stenstumt döve började att skildra / det värsta ljud han hört. Det hördes inte. / Jo, just när örats hinnor sprängdes sönder / kom som ett sus av sorgsen säv, det sista / när fototurben sprängde Dorisburg. / Det hördes inte, slutade den döve. / Mitt öra hann ej vara med / när själen söndersprängdes, när kroppen sönderslängdes / när en kvadratmil stadsmark vrängde / sig ut och in / då fototurben sprängde / den stora stad som hetat Dorisburg.”

Spår i kulturarvet

Martinsons skildring av kärnvapenkriget har satt otaliga spår i det svenska kulturarvet. Det visar den långa rad av populariseringar som byggger på “Aniara” Dit hör Karl Birger Blomdahls operaversion från 1958, men också ett seriealbum från 2015, en spelfim från 2019 samt otaliga sånger, musikaler och teateruppsättningar. Därför var det inte överraskande att Blomdahls “Aniara” ingick i det förslag till svensk kulturkanon som presenterades 2025. Där heter det: “Temat med ett rymdskepp som kommer ur kurs och vad mänskligheten tar sig för när hoppet bedöms vara ute har visat sig genklinga i många moderna livs- och samhällssituationer. Förutom film- och radioversioner baserade på Blomdahls Aniara, har Martinsons rymdepos avsatt film, teater, radioföljetonger och tv-serier världen över.” (Statens offentliga utredningar 2025:92)

Martinsons “Aniara” utgör alltså en viktig ingrediens i det svenska kulturavet. Om detta betyder att hans berättelse påverkat den svenska kärnvapenopinionen, vet vi dock inte. Tills vidare kan vi ändå konstatera att hans kritik av kärnvapenteknologin efter hand kom att framstå som allt mindre kontroversiell. 

Kritiken av kärnvapenteknologin blev också en del av populärkulturen. Exempel är filmer som “On the Beach” (1959), “Hiroshima mon amour” (1959) och “Doctor Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb” (1964).

Bidrag i kärnvapendebatten

Allra starkast blev motståndet mot kärnvapnen i den ungdomskultur som växte fram efter kriget. Därom vittnade redan amerikanerna Sam Hintons och Vern Partlows sång “Old man Atom” från 1950. Den sågs dock inte alltid med blida ögon. Efter protester från det konservativa etablissemanget blev “Old man Atom” bojkottad av radiostationer över hela USA och textförfattaren Partlow stämplad som farlig kommunist. Sången levde dock vidare inom den amerikanska folkmusikrörelsen där den blev en klassiker. Där framfördes den av artister – till exempel Pete Seeger – som vågade trotsa hotet om repressalier och svartlistning. Det blev dock en av anledningarna till att Seeger på initiativ av den antikommunistiske senatorn Joe McCarthy kallades att vittna inför the House Un-American Activities Committee (HUAC).

Helt annan var situationen dock efter Kubakrisen, den konflikt mellan USA och Sovjet som 1962 förde världen till randen av ett kärnvapenkrig. Det visar mottagandet av kärnvapenkritiska sånger som Bob Dylans “A Hard Rain’s A-gonna Fall”, The Searchers “What Have They Done to the Rain”, Donovans “The War Drags On”, Tim Roses “Morning Dew”, The Byrds “Come and Stand at Every Door” och många andra.

Genom dessa sånger kom ungdomskulturen att ge viktiga bidrag till den globala kärnvapendebatten. Sverige är på den punkten inte något undantag. I den svenska ungdomskulturen formades attityder och idéer om kärnvapnen som länge dröjt sig kvar. De stämmer alltså ganska väl med vad majoriteten av svenska folket enligt den inledningvis refererade SOM-undersökningen tycks anse i denna fråga. 

Oppenheimer

Att opinionen mot kärnvapen alltjämt är stark har säkert flera skäl. En bidragande orsak är kanske skildringen av själskvalen hos fysikern Robert Oppenheimer i Kai Birds och Martin J. Sherwins bok “American Prometheus” (2006) och i den film baserad på boken som med titeln “Oppenheimer” hade premiär 2023.

I “Aniara” (1956) sågs atombombsprängningen ur de drabbade offrens perspektiv. I “American Prometheus” är det helt annorlunda. Här ligger fokus på Robert Oppenheimers själskval, och de drabbade är nästan helt anonyma. Det närmaste vi kommer dem är i en rapport från en av Oppenheimers forna elever – Phil Morrison – som ingått i en grupp av forskare som i oktober 1945 besökte Hiroshima och Nagasaki. 

Morrisons rapport är skakande, men detsamma gäller också om de psykologiska dramer som står i centrum för boken “American Prometheus” och filmen “Oppenheimer”. Vad jag tänker på är de ansvariga forskarnas kamp med sina samveten. Det hade kunnat vara ämnet för en nutida Shakespeare – Hamlet var ju en av Robert Oppenheimers favoritböcker – om en sådan hade funnits till hands.

Samvetet kom ikapp

De forskare som arbetade med atombomben tycks i allmänhet ha drivits av en blandning av intellektuell nyfikenhet, äregirighet och patriotiskt färgad övertygelse om att kriget måste vinnas, innan tyskarna fått fram en liknande bomb. För Einsteins och Oppenheimers del kan det möjligen också ha tillkommit ytterligare en omständighet. Som judar kan de ha drivits av en inte helt obegriplig lust att hämnas på de tyskar som försökt utplåna deras folk. Sålunda ska Oppenheimer omedelbart efter bombfällningen ha beklagat att bomben inte blev färdig tillräckligt fort för att kunna sättas in mot Tyskland. 

Men Robert Oppenheimers inställning till bombprojektet genomgick dramatiska förändringar. Om man idag vill se honom som hjälte, är det inte för att han gjorde atombomben möjlig, utan för hans agerande efter bombningen av Hiroshima. När han väl blivit medveten om bombens förödande konsekvenser, kom hans samvete ikapp honom. Han menade nu att han genom sitt arbete med bomben ådragit sig en djup skuld. För att sona denna skuld ägnade han sig under resten av sitt liv åt att försöka begränsa den framtida användningen av kärnvapnen. Dessutom motsatte han sig den amerikanska regeringens planer på att utvidga USA:s arsenal av kärnvapen genom utvecklingen av en vätebomb.

Denna omvändelse uppskattades dock inte av Robert Oppenheimers överordnade. När militärerna och den politiska ledningen fick klart för sig att deras forna bundsförvant ville stoppa kärnvapenspridningen, inledde de en kampanj för att misstänkliggöra honom. Resultatet blev att han på lösa grunder förklarades vara en säkerhetsrisk. Därmed förlorade han allt inflytande över USA:s kärnvapenprogram. Isolerad och förtalad sjönk han under de följande åren in i en djup depression.

Tragisk hjälte

I efterhand framstår Robert Oppenheimer som en tragisk hjälte. Det är inte utan skäl som Kai Bird och Martin J. Sherwin hämtat titeln på sin bok från den forngrekiska myten om Prometheus, den hjältemodiga titanen som efter att ha stulit gudarnas eld och givit den till människorna blev hårt straffad av överguden Zeus. 

Men bokens titel är också en anspelning på en mindre uppbygglig berättelse, Mary Shelleys skräckklassiker “Frankenstein; or The Modern Prometheus”. Liksom “American Prometheus” handlar denna berättelse om en forskare som vill tjäna mänskligheten. Med hjälp av likdelar och elektricitet skapar han därför en konstgjord människa. Men resultatet blir inte det han tänkt sig. Den konstgjorda människan blir en monstruös hämnare som sprider död och elände omring sig.

Om uppmärksamheten kring boken “American Prometheus” och filmen “Oppenheimer” påverkat svenskarnas syn på kärnvapenhotet vet vi inte. Det är ändå notabelt att motståndet mot kärnvapenteknologin enligt den inledningsvis citerade publikationen från SOM-institutet är starkast i den del av befolkningen som bör ha haft bäst förutsättningar för att tillägna sig budskapet i boken – de högutbildade. 

Men det kan naturligtvis också ha andra förklaringar. För det talar att motståndet mot kärnvapenen enligt SOM-institutet visat sig vara starkare bland äldre än bland yngre. Det är en omständighet som skulle kunna förklaras av efterdyningarna till de kampanjer mot kärnvapnen som på 60-talet var en integrerad del av ungdomskulturen.

Franskt kärnvapenparaply

Det återstår nu att se om opinionsläget vad gäller kärnvapnen kan komma att förändras, när de kärnvapenkritiska generationerna inte längre dominerar debatten.  

En aning om vad som kanske kan komma fick vi i början av 2026. Särskilt tydligt blev det efter att Frankrikes president Emmanuel Macron föreslagit att Sverige i en framtid skulle kunna skyddas av det franska kärnvapenparaplyet och att franska stridsspetsar därför ska kunna cirkulera över vårt luftrum. Med anledning av detta förklarade Sverigedemokraternas talesperson i utrikesfrågor, riksdagsmannen Anton Emilson, att hans parti ändrat uppfattning i kärnvapenfrågan. Sålunda menar man nu att kärnvapen ska kunna stationeras på svensk mark. Den 11/3 2026 skrev han i Alltinget: “Nu när vi ser att världsläget ytterligare försämrats deklarerade vi i år i den utrikespolitiska debatten att vi inte heller vill utesluta att basering av kärnvapen på svensk mark kan bli aktuellt om världsläget försämras ytterligare och vi går mot en gråzon mellan fred och krig.”

Emilsons utspel fick inte mycket uppmärksamhet i medierna, men han kan nog ändå räkna med stöd från sitt parti och dess anhängare. Visserligen var det enligt SOM-institutet bara 21 % av de tillfrågade sverigedemokraterna som i dagsläget stödde tanken på en helsvensk kärnvapenutveckling, men stödet för franska kärnvapen på svensk mark kan förväntas vara betydligt större.

Nytt vägval

Möjligtvis kan detta vara ett första steg mot den ordning som rådde i Sverige från senare delen av 40-talet till slutet av 60-talet. Under denna tid fanns en stor skara inflytelserika politiker – däribland Tage Erlander och Olof Palme – som ansåg att vårt land borde satsa på egna kärnvapen. Dessutom pågick i hemlighet ett omfattande utvecklingsarbete med syfte att möjliggöra en framtida tillverkning av svenska atombomber. Denna era tycktes dock ha tagit slut i och med undertecknadet av ”icke-spridningsavtalet”, det vill säga det FN-fördrag från 1968 som syftade till att motverka spridningen av kärnvapen.

Icke-spridningsavtalet har ratificerats av 191 stater, men kärnvapenstaterna Israel, Indien och Pakistan har valt att stå utanför. Nu återstår att se vilken väg som Sverige kommer att välja när de kärnvapenkritiska generationerna inte längre dominerar debatten.