Jazz Han kanske inte är den bästa jazzmusiker som någonsin funnits. Men han är definitivt den mest betydelsefulla. Jon Andersson skriver om Miles Davis som skulle ha fyllt 100 år på tisdag.
Miles Davis fick tidigt uppleva diskrimineringen mot svarta i USA. Något han menar bidrog till drivkraften att bli bäst på sitt instrument.
– I high school var jag bäst i musikklassen på trumpet. Jag visste det och alla andra visste det – men alla förstapriser i tävlingen gick till killarna med blå ögon. Det gjorde mig så arg att jag bestämde mig för att överträffa alla vita på mitt horn. Om jag inte hade mött den fördomen hade jag förmodligen inte haft lika mycket drivkraft i mitt arbete. Jag har tänkt mycket på det. Jag har tänkt att fördomar och nyfikenhet har varit ansvariga för vad jag har gjort inom musiken, berättade han i en intervju långt senare.
Vid 18 års ålder började Davis, som kom från en relativt välbärgad familj, på berömda Juilliard School of Music i New York. Men Davis var mer intresserad av att uppsöka jazzklubbarna i stan och lyssna på sin idol jazzsaxofonisten Charlie Parker.
Davis hoppade så småningom av skolan. 1945 fick han chansen att spela med sin idol, då han ersatte Dizzy Gillespie i Charlie Parkers kvintett. Davis berättar i sin biografi “Miles – En självbiografi” om att han var livrädd för att spela med Parker och att han hela tiden var rädd för att han skulle få sparken. Han berättar samtidigt att det var svårt att ta efter “Bird” (Charlie Parkers smeknamn) eftersom hans stil var så originell. Han främsta läromästare under den här tiden blev i stället trumpetaren Dizzy Gillespie och pianisten Thelonious Monk.
Birth of the Cool
Men Davis skulle snart göra sig ett namn på egen hand. I slutet på 40-talet var han en av de första som experimenterade med en ny form av jazz som skulle komma att kallas för cool jazz. Det var en lugnare och mer avslappnad typ av jazz som stod i kontrast till den stökigare, mer intensiva och komplexa bebopen som artister som Dizzy Gillespie och Charlie Parker spelade. Stilen skulle komma att slå igenom ordentligt på 50-talet i form av så kallad västkustjazz som spelades av vita artister som Chet Baker, Gerry Mulligan och Stan Getz.
Miles Davis var själv föga imponerad av dessa musiker som inspirerats av hans skivor. Han var till och med skeptisk till att använda termen “cool jazz” över huvud taget: “Jag antar att det skulle föreställa nåt slags alternativ till bebop, eller svart musik, eller ´hot jazz´´ vilket var svart för de vita. Men det var samma gamla vanliga historia, svarta prylar som blev snodda och exploaterade ännu en gång”, skriver Davis i självbiografin.
Improvisation på ny nivå
Det var inte sista gången Davis gick i bräschen för en ny typ av jazz. “Kind of Blue” från 1959 räknas som en av de viktigaste inom det som kom att kallas för modal jazz. Det kan beskrivas som en sorts skalbaserad improvisationsjazz med långsamma ackordbyten.
New York Times jazzkritiker Ben Ratliff beskrev albumet på följande sätt i en bok om de 100 viktigaste jazzalbumen: “Miles Davis ‘Kind of Blue’ gjorde sig av med ackord nästan helt, vilket befriade improvisatören på nya sätt.” Och det var verkligen improvisation det handlade om. När bandet kom in i studion hade de aldrig hört låtarna förut. En metod Davis använde sig av eftersom han menade att musikerna på det sättet koncentrerade sig mer på hur de spelade. Prestationen blev inte mindre imponerande av att de fem spåren vaskades fram på nio timmar under två sessioner. I dag räknas ”Kind of Blue” som det bästa och viktigaste jazzalbumet av många jazzkännare.
Innan “Kind of Blue” hade Davis också varit en av frontfigurerna inom hard bop – en sorts vidareutveckling av bebopen där influenser från inte minst blues, rhythm and blues och gospelmusik spelade en stor roll. Det var ett tydligt brott med cool jazz-genren, då hard bop hade ett råarae och mindre slipat sound. Davis “Walkin” från 1954 räknas av många som det album som startade hela hard bop-genren.
Andra favoriter från Davis hardbop-period är “Cookin”, “Workin”, “Steamin” och “Relaxin” från 1956. Samma år hade Davis bytt skivbolag till Columbia men hade fortfarande inskrivet i sitt kontrakt att han skulle göra fyra till album för sitt gamla skivbolag Prestige. Dessa album spelades in under två sessioner den 11 maj och 26 oktober 1956. Saxofonist på inspelningarna var John Coltrane, som skulle få en egen framgångsrik karriär. Coltrane deltog också på andra Davisinspelningar, varav den mest kända är “Kind of Blue”.
Blandade jazz och rock
På 1960-talet utvecklades Davis i en mer experimentell riktning, bland annat med hjälp av saxofonisten Wayne Shorter som ingick i hans kvintett vid den här tiden. I slutet av decenniet började Davis röra sig mer mot rockmusik. I dokumentären “Birth of the Cool” från 2019 får vi veta att det inte bara var av musikaliska skäl som Davis tog den inriktningen. När han insåg hur mycket pengar det fanns inom rocken var han inte sen att haka på trenden.
Det resulterade i några av hans bästa album. Själv är jag särskilt förtjust i “In a Silent Way” (1969), där Davis kombinerar jazz och elektrisk rockmusik på ett utsökt vis. Davis gjorde ännu mer succé med uppföljaren “Bitches Brew”, där han går ännu längre med rockstilen. Framgångar som gjorde att Davis fortsatte flörta med pop, rock och funk på 80–talet även om hans album inte kom upp i samma nivåer som “In a Silent Way” och “Bitches Brew”.
Enormt inflytande
På det privata planet hade Davis ett ganska struligt liv. Han kämpade under stora delar av sitt liv med drogmissbruk och var ökänd för att behandla kvinnor illa. Han var gift fyra gånger och flera av hans ex-fruar vittnar om att de blev misshandlade. Davis var också precis som många av sina kollegor inom jazzmusiken utsatt för rasism. Det tydligaste exemplet på det var då Davis misshandlades av en vit polis utanför jazzklubben Birdland i New York 1959.
Det Davis framför allt är ihågkommen för eftervärlden är vilken roll han spelade för jazzmusiken i världen. Jag vågar påstå att ingen artist inom jazzen kommer i närheten av det inflytande som Davis har haft över musikgenren. Hans sätt att hitta nya stilar är unikt. Han kanske inte är den bästa jazzmusiker som någonsin funnits. Själv skulle jag nog sätta musiker som Lee Morgan, John Coltrane, Art Blakey och Wayne Shorter framför Davis. Men han är definitivt den mest betydelsefulla jazzmusiker som någonsin levat. Det är värt att fira nu när Davis skulle fyllt 100 år.
Tre bra Miles Davis-album
“Cookin” (1956)
“Kind of Blue” (1959)
“In a Silent Way” (1969)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
