debatt Regeringens kriminalpolitik med kraftigt höjda straff skulle placera Sveriges fängelsebeläggningen bland de högsta i Europa och i samma grupp som icke-demokratiska stater som Belarus och Ryssland. Det är en osvensk politik och den är en skam för Sverige, skriver Henrik Tham.
Det kanske tydligaste uttrycket för Tidöregeringens paradigmskifte i kriminalpolitiken är förskjutningen från en instrumentell till en expressiv strafflagstiftning. Kriminaliseringar och straffskärpningar berättigas inte främst med hänvisning till lagstiftningens brottsförebyggande effekt utan att regeringen härigenom ger uttryck för rättvisa, samhällets avståndstagande, det allmänna rättsmedvetandet eller för att upprätthålla tilltron till straffsystemet. Den stora straffreformutredningen (SOU 2025:66), vars förslag nu ska bli lag, skulle enligt direktiven åstadkomma ”en mer påtaglig ökning av repressionsnivån” för att bättre återspegla brottens allvar.
Det är inte helt enkelt att här förstå regeringens argumentation. Vilken grunden är för att påstå att straffen måste höjas för att bli mer rättvisa eller tydligare markera brottets allvar är högst oklart. Vem samhället måste markera mot för att visa att grova våldsbrott inte är acceptabla framgår inte.
Den slentrianmässiga hänvisningen till att medborgarna kräver hårdare straff saknar empirisk grund och överensstämmer inte med forskningen på området. Påståenden om behov av skärpta straff för att allmänheten inte ska tappa tilltro till rättsväsendet förefaller ogrundade, då återkommande undersökningar visar att tilltron är hög och också stigande.
Kriminalpolitik som högerpopulism
Det är kanske något förvånande att satsa på straff för dess egen skull när målet för svensk kriminalpolitik är att minska brottsligheten och öka tryggheten. Nu förefaller syftet med regeringens kriminalpolitik främst vara att bidra till en allmän högerpopulistisk politik. Statsvetare identifierar ett antal karaktäristiska drag i högerpopulistisk politik: alarmism, auktoritarism, emotionalism, nationalism och antielitism. Dessa allmänna drag illustreras pedagogiskt väl genom Tidöregeringens kriminalpolitik.
Alarmismen uttrycks som att den organiserade brottsligheten är systemhotande och en fara för demokratin. Detta har nu sagts i tjugo år i budgetpropositionen och sedan varje år följts av påståenden att denna brottslighet blivit grövre och mer omfattande. Det är förvånande, givet dessa bilder, att Sverige fortfarande håller samman. Internationella utblickar visar att Sverige är ett tryggt land och som jämförelse kan nämnas att antalet dödsskjutningar i förhållande till folkmängden är tretton gånger högre i USA.
Auktoritarismen visar sig i att regeringen, efter att närmast ha frammanat behovet av ett undantagstillstånd, förväntar sig att medborgarna ska acceptera frihetsinskränkningar som är främmande för Sveriges rättstradition. Det handlar till exempel om preventiv övervakning, visitationszoner, vandelsprövning och ansiktsigenkänning i realtid.
Lyfter återkommande Nytorgsmannen
Emotionalismen tar sig uttryck i att enskilda allvarliga brott får dominera motiven för lagstiftningen i stället för systematiska beskrivningar av brottsligheten och kostnaderna för längre straff. Både justitieministern och andra företrädare för Tidöpartierna lyfter återkommande fram den så kallade Nytorgsmannen och pedofiler som skäl för att införa livstid för upprepad våldtäkt men utan att ange hur många som återfaller.
Nationalismen i kriminalpolitiken är mer än uppenbar. Genom att knyta brottsligheten till personer med utländsk bakgrund skapas argument för att stoppa invandringen och i ökande utsträckning utvisa dem som begått brott. Brottslighet görs till den dominerande egenskapen hos invandrare när andelen som är engagerade i de gängrelaterade dödskjutningarna rör avsevärt mindre än en promille av den invandrade delen av befolkningen.
Antielitismen visar sig tydligast i lagförslagen. Här anges att remissinstanserna som Lagrådet, Polismyndigheten, domstolar, Kriminalvården och universiteten, motsätter sig propositionernas förslag. Denna redovisning följs sedan regelmässigt av att regeringen ger myndigheterna fingret genom att säga att man inte håller med remissinstanserna. Det är ett brott med den expert- och ämbetsmannatradition som byggts upp under lång tid och som ansetts central för en fungerande demokrati i Sverige.
Kostnaderna är enorma
Vad gäller den lagstiftning som direkt motiveras som medel för brottsbekämpning har dessa förhoppningar på goda grunder kritiserats av remissinstanserna. Förväntningarna på att fängelsestraff på något avgörande sätt skulle påverka brottsnivåer eller brottstrender saknar helt enkelt empiriskt stöd. Regeringen har heller inte gjort troligt att några sådana effekter skulle uppnås.
Samtidigt är kostnaderna för genomförd och planerad strafflagstiftning enorma. Antalet fångar har redan fördubblats sedan tio år tillbaka. Kriminalvården planerar för att antalet som ett resultat av strafflagstiftningen kommer att öka 2,4 gånger från 2025 till 2034. Kostnaderna för antalet fångar skulle då på tio år ha ökat med 30 miljarder per år, kostnader för fängelsebyggandet oräknade.
För denna kostnad hade till exempel 30 000 lärare eller 50 000 biträden inom äldrevården kunnat anställas, barnbidraget höjas med 1 000 kronor i månaden, ett 30-tal JAS 39 Gripen skickas till Ukraina varje år och för kostnaden under två år hade stambanorna kunnat rustas upp för att få bukt med tågeländet. Tidöregeringen väljer att prioritera en höjd repressionsnivå för att visa att man ser allvarligt på brott.
En sådan utveckling skulle placera Sveriges fängelsebeläggningen bland de högsta i Europa och i samma grupp som icke-demokratiska stater som Belarus och Ryssland. Det är inte i överensstämmelse med svenska värden. Det är en osvensk politik och den är en skam för Sverige.
Henrik Tham, professor emeritus vid Stockholms universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
